Argus Filch [SV]

Åhh...en av de bättre kapitlena. Men håller med Puffsurrare om att Thea är ond!

neej. Stackars argus.

naaaw! stackarn du skriver sååå bra!

BRA! Jättesuperduperbäst! Mästerligt! Fantastiskt! Underbart! Dunderbäst! Bravobravobra! Superduper!
Och det är bara förnamnet om man pratar om din fanfic! Allvarligt, hur kan du vara så duktig!?

Nooo D: Stackars Argus. Mer!

Längtaaaaar efter nästa kapitel!

Ojoj, nu var det alldeles för länge sen det kom ett nytt kapitel. Här har ni:

Ett ensamt löv singlade sakta ned till marken. Det landade prydligt på den leriga vägen, mitt framför Argus fötter. Argus tog upp det blodröda lövet. Han torkade bort leran med handen, och började sedan riva bort kanterna på lövet. Han tänkte inte ens på att han gjorde det, det kändes som att hans hjärna var ifrånkopplad hans kropp. Så hade det känts en längre tid nu. Ända sedan i påskas, närmare bestämt.
Argus stirrade ner på lövet han höll i handen. Det hade fått formen av ett hjärta. Med ens kom alla minnen tillbaka. De minnen som han varje dag försökte att glömma, men som ändå alltid fanns nära och ständigt gjorde sig påminda.
Argus slöt ögonen och lät tårarna rinna medan han såg Anthonias ansikte framför sig. Han såg henne lika klart som om hon hade stått precis framför honom. Hennes ansikte sprack upp i ett leende, hennes havsblå ögon log vänligt mot honom...
Utan att tänka så tog Argus upp lövhjärtat och rev det på mitten. Han rev det sedan i massor av småbitar. Han såg på medan alla hjärtbitarna singlade till marken. Det kändes som att det var hans eget hjärta som sakta dalade till marken i småbitar.
Argus la sig ner, mitt på den leriga vägen. Han brydde sig inte om att hans slitna jacka blev alldeles lerig, och han brydde sig inte om att marken var blöt och att han blev kall. Han stirrade upp i de stora orangefärgade trädkronorna. Det var riktigt vackert faktiskt. Solen tittade försiktigt fram bakom löven.
Argus tänkte på Dagen, Dagen då han fick veta det. Att Thea utfört minnesförtrollningen, och att Anthonia aldrig mer skulle minnas honom. Argus hade blivit så arg, så arg som han aldrig någonsin varit tidigare. Han hade flugit upp från sin madrass direkt när han fått höra vad som hänt, och börjat slå Thea. Han hade slagit och slagit tills blod rann från hennes ansikte. Han hade aldrig slagit någon förut.
Det hade dröjt ett tag tills Thea börjat gråta, hon hade blivit helt chockad först. Men sedan kom tårarna. Hon grät som Argus aldrig sett henne gråta förr. Anthon hade stått bredvid hela tiden, inte gjort ett dugg för att hjälpa sin syster. Han hade blivit lamslagen av häpnad.
När Thea börjat skrika och gråta så hade deras pappa kommit inrusande. Han hade på en gång förstått vad som hänt, och han hade blivit rasande. Argus hade fått värre smällar än Thea av sin far, men det var det värt. Han kunde inte förstå att det kunde finnas så onda människor som Thea. Han skulle aldrig, aldrig förlåta henne.
Argus hade skickat mängder av ugglor till Anthonia, där han förklarat hur det var. Anthonia hade oftast inte brytt sig om att svara, men en gång hade hon skickat tillbaka ett brev där hon skrev att hon tyckte att Argus var knäpp.
Käre Gud, tänkte Argus. Vad har jag gjort för att förtjäna allt detta? Hur mycket ska en människa behöva utstå?
Flera gånger hade Argus tänkt att det kanske vore bäst om han bara försvann från jordens yta, om hans liv tog slut. Men så hade han tänkt på Hogwarts. Om bara två år så skulle han få komma dit. Om två år skulle livet vara helt förändrat.
Argus reste sig från den leriga marken, mycket blötare och kallare än han varit innan han lagt sig ned, men på ett betydligt bättre humör. Argus traskade hem med huvudet fullt av fantasier om Hogwarts.
Men de flesta av er förstår nog att Argus sorger och besvikelser inte på lång väg var över.

Hoppas att det inte dröjer lika lång tid igen tills nästa kapitel!

Åhh, vilket superkapitel!!!!!!!!!!! Snälla, skriv mer snart, ifall du har tid!

åh, jättebra! jag måste berömma dej för hur bra du beskriver hans känslor och man förstår verkligen hur kan känner!