Lumos :3 & LeoisLazyy

Dörren gled igen med en smäll bakom Benjamin. Snön yrde omkring honom och det blåste ganska kraftigt. Han virade armarna omkring sig och tog några steg ut i snön. Den mörka himlen var täckt av tjocka, gråa moln och inte en stjärna syntes till. Det var åtminstone tyst och fridfullt till skillnad från inne i den stora salen. I alla fall nästan - hans tänder hackade okontrollerat och han skakade lätt. Fridfullt och tyst men fortfarande kallt. Han stod och stirrade på himlen i ytterligare en tid innan han vände sig om för att gå in igen.

Det var varmt och skönt i sovsalen. Hailey ställde sig vid fönstret och såg ut över den snötäckta marken. Snön virvlade runt i luften, och Hailey kunde precis urskilja Benjamin. Hon plockade upp hennes bok från nattduksbordet och stegade ner mot uppehållsrummet och fåtöljerna framför eldstaden.

Benjamin sträckte ut en redan stelfrusen hand för att trycka upp porten men tog snabbt ett steg tillbaka. Dörren hade inte rört sig ut fläcken. Han försökte igen, med mer kraft, men den ville verkligen inte ge vika. Kunde det bli mycket värre än såhär? Med en suck vände han sig om, hoppandes på stället. Dörren gick inte i lås bara sådär. Han började frenetiskt känna på sina bakfickor för att hitta precis ingenting. Staven måste ha ramlat ut när han satte sig ner vid Slytherinbordet. Kylan var så påträngande att han knappt kunde röra sig en decimeter men trots det gjorde han några tappra försök att sparka på porten - som om det skulle ha någon effekt.

Hailey kröp upp i fåtöljen och slog upp boken i hennes famn. Elden sprakade i eldstaden framför henne när veden långsamt brann ner. Trots mängden personer som började komma upp så var det fortfarande rätt tyst, då många låg utslagna efter den långa dagen utomhus. Hailey själv kände hur hennes ögonlock blev tyngre för varje sida hon bläddrade i boken.

Det tog inte lång tid innan Benjamin insåg att hans försök var komplett lönlösa. Han lindade armarna omkring sig igen och backade några steg med en växande klump i magen. Var det någon som spelade ett barnsligt spratt på honom? Med ens kände han sig snarare förbittrad än ängslig. Han böjde sig ner och plockade upp en handfull snö som han kramade ihop till en boll. Flera av fönsterna lite längre upp i slottet utstrålade ljus - även om han tvekade på att snöbollen ens skulle komma i närheten. Men vill man tillräckligt mycket, tänkte han och kastade iväg snöbollen.

Hailey avbröts tvärt i mitten av en mening. Inte av att någon kom in genom hålet bakom den tjocka damen, eller någon störig elev, utan av en dov smäll mot fönstret rakt fram. Hon försökte ignorera det först med tanken att det förmodligen var en idiot ute som hade brist på något att göra, men ingen verkade ha hört det förutom hon, och eftersom hon faktiskt var försteprefekt så smällde hon bittert ihop boken och reste sig upp för att gå fram till fönstret som hon sedan knuffade upp. En kall luftström slog emot henne, och hon ryste till. Hailey lutade sig över kanten och böjde på huvudet för att se Benjamin vid ytterdörrarna. Hon rynkade på pannan. Vad gjorde han ute i kylan klockan tio på kvällen?
"Vad håller du på med?", ropade hon. "Behöver du hjälp, eller?"

Benjamin ryckte till och kisade upp mot fönsterna, osäker på vilket av dem han lyckats träffa. Han backade några steg och fäste slutligen blicken på en knappt synlig person. Genom det tunga snöfallet kunde han varken se eller höra personen ordentligt.
"Jag hör ungefär ingenting", gastade han och hoppade otåligt på stället. "Bara...bara lås upp den förbaskade dörren." Han pekade menande på ekporten.

Hailey ryste till igen.
"Vänta, jag är snart nere", ropade hon innan hon drog igen fönstret och backade undan. Hon skyndade sig mot porträttet och klättrade ut. På vägen ner för de många trappstegen så rättade hon även till manteln som hon inte hade orkat ta av sig. När hon nådde ekportarna så försökte hon knuffa upp den. Den rörde sig inte ur fläcken. Hailey rynkade på pannan, och fiskade upp trollstaven från insidan av hennes mantel och riktade den mot låset.
"Alohomora", muttrade hon och hon hörde låset klicka till. Hailey gav dörren ännu en knuff, och den gled villigt upp framför henne.

Benjamin andades ut av lättnad när dörren äntligen öppnades framför honom. På darrande ben stapplade han in genom dörren och sjönk ihop i en utmattad hög mitt på golvet. Det var först efter några långa sekunder han slutligen tittade upp på sin räddare. Han önskade genast att han inte gjort det när han mötte hennes blick. Hastigt tittade han ner i golvet och satte sig upp ordentligt så att luggen föll ner över ögonen på honom.
"Tack", sade han tyst och gladde sig åt att hans kinder redan var rosiga av kylan.

"Lugnt", mumlade Hailey och drog handen genom hennes rufsigt vågiga hår. "Hur länge var du där ute egentligen?", undrade hon och drog manteln om hennes kropp. Entréhallen hade plötsligt blivit äckligt kall när hon öppnat dörren, och hon huttrade till.