Privat mellan Masato och Cipriano

Han såg på henne och sa.
- Okej, men om du känner för att öppna ett fönster, öppna det närmast ut mot havet.
Men tiden är inte kommen ännu.

"När är det dags?" undrade hon och såg sig omkring. Visste inte riktigt hur hon skulle bete sig längre, hon hade tagit det som en självklarhet att hon befann sig bland andra människor.

Han såg på henne och sa.
- Det är bara morgon ännu och så fort förbannelsen är bruten så kommer vi bli som vanliga pirater igen.

Hon nickade lite och kliade sig osäkert på armen. Hon svalde hårt och såg på honom en stund.
"Helt skelett menar du? Inte ens lite hy?" frågade hon försiktigt.

Han såg på henne och sa.
- Det beror lite på hur man ser ut som människa.
Om du frågar männen så har jag fortfarande skägg och hår och lite hud, om du kallar köttet innanför huden för hud.

Nora nickade lite och såg på honom en stund. Hon vek sedan undan med blicken och försökte komma på något att säga.
"Jag är i mitt rum." kom hon sedan fram till innan hon började gå tillbaka.

Han suckade men såg efter henne innan han började klättra upp i masten för att hålla lite bättre utkik

Nora låste dörren efter sig och satte sig sedan på sängen. Hon la händerna för ansiktet och blundade hårt, allt lät så galet.

Barbossa stod nu längst upp i masten och kollade ut över det öppna havet som han älskade så mycket.
Snart hoppades han även att han skulle kunna känna luften mot hans ansikte och till och med kylan