Minnen från förr (PRS)

Tasha skrattade till, visst var mycket fasad, hur mycket hade han egentligen genomskådat och inte? Hon var väl för lat? För bekväm, hon visste inte, men det var mycket hon bara lät skina igenom. Hon orkade inte dölja allt och kanske hon inte behövde? Hon hade ändå slutat i laget för att ta hand om sig för att sedan komma tillbaka. Just nu kändes det långt innan hon skulle orka komma tillbaka, men hon ville det. Hon ville det för lagets skull och hon älskade Quidditch.
"Jag hade inte räknat med att drycken skulle vara så stark, då hade jag inte tagit den. Så mycket litar jag inte på dig i det tillståndet." flinade hon mot honom.
"Visst är jag en idiot, men jag bryr mig inte tillräckligt om jag är levande eller död och lite risker har ingen dött av." hon skrattade till, men förstod ändå allvaret. Dessutom skulle det vara värst för honom som skulle hitta henne död nästkommande morgon.
"Detsamma, du var väl allt jag trodde att du inte var och det är positivt." log hon och skrattade sedan roat.
"För fan vad jag hatat dig i skolan." hon log och såg upp mot solen.
"Men ja, mycket av det jag gör och det jag är. Det är en fasad som du säger, det är mycket jag bara döljer för att inte visa mig svag. Men jag gissar att du är lika?"

"Vad är det som säger att du kan lita på mig alls?" Frågade han och betraktade henne medan solljuset smekte hennes ansikte. "Vad är det som säger att jag inte har stora planer på att skaffa min din tillit för att sedan döda dig kallblodigt? Inget, och du skulle knappast kunna hindra mig. Inte i tillståndet du är."
Han rörde sig med lätta steg, ställde sig precis bakom henne och placerade sitt huvud tätt intill hennes, böjde sig över stenen.
"Säg mig, vad är det som säger att jag inte är en riktigt listig skådespelare? Slug som en orm du vet", viskade han rakt in i hennes öra med vilda ögon.
Hade han slutligen tappat förståndet? Att vara ensam med henne när han var i det stadiet var ett ganska dumdristigt drag från hans sida. Men lyckan över att känna den friska viden mot hans ansikte, doften av naturen...Det fick honom att känna sig lätt dåsig. Han hade tappat kontrollen över sig själv fullständigt. Innerst inne ville han att hon skulle hitta bättre sällskap, någon som var bättre än Zachary Ciccone. Någon som kunde ge henne det hon behövde: lugn, ro och en känsla av trygghet. Han kunde inte ge henne något av det. Det var troligen därför han tappade besittningen över sig själv, alla tvivlande känslor han hade om sig själv, att han inte dög till någonting. Lågt självförtroende helt enkelt.

Tasha satt kvar tillsynes lugnt även om hennes andning blev snäppet snabbare. Ja, han skrämde henne. Hon visste inte om han menade allvar, hal ville spela henne ett spratt eller om det var hans dåliga sida som talade. Den som trodde att ingen ville vara med det monster han var.
"Hade du gjort det hade du inte brytt dig som du gjort, hjälpt mig. Hade du gjort det hade du inte sett till att jag låst dörren om dig." hon försökte låta säker, men darrningen hördes på hennes röst. Hennes stav gled sakta från tröjärmen ut i handen, nej hon litade inte tydligen på honom till hundra procent.
Hon var beredd på att fly, gå från honom, från stenen. Även om hon knappt orkade springa hade hon sin stav och hon kunde transferera sig bort med. Hon var hemskt osäker, men hennes känsla var att hon borde på något vis stärka honom, att hon litade på honom och brydde sig om honom vilket han också borde göra.
Men hon visste inte om detta var efterdyningar av vad som skett under natten? Hur det än var skrämde han henne och hon avskydde att ha någon så nära, helst ville hon bara dra sig därifrån.

Zachary tog hennes fläta i sin ena hand och studerade den med samma galna blick som innan, vädrade i luften och lät den falla tillbaka ner över hennes rygg igen.
"Jag skrämmer dig", konstaterade han och drog med fingertopparna utmed stenen så att naglarna skrapade i. "Jag hör det, din andhämtning, du flåsar som en gammal hund."
Han ställde sig framför henne och betraktade henne, för att sedan låta blicken falla på staven som åkt fram i den ena ärmen på hennes tröja. Tänkte hon förhäxa honom? Leendet som dansade runt på hans läppar hade gått från att vara oskyldigt till lätt sinnessjukt. Skulle hon vara tillräckligt snabb? Han tog några steg närmare henne och lutade sig aningen närmare.
"Finns det något bevis för att det inte var en fasad? Månen försvinner aldrig och vem vet hur rubbad jag egentligen är? Du känner inte mig", sade han med samma dova stämma.
Sedan riktade han en enkel spark mot hennes arm där trollstaven stack ut. Inte hårt, men fortfarande tillräckligt kraftigt för att hon kanske skulle tappa staven.
Vad höll han på med? Han tyckte ju om Tasha, inte tvärt om. Eller gjorde han? Varje gång han tappade behärskningen såhär var det för att han, först och främst, fick dålig självtillit. För det andra rörde han ihop allting i sitt huvud vilket resulterade att han inte riktigt kunde skilja på vad som var rätt eller fel.

Tack vare att Tasha var en gammal eller ja hon var en Quidditchspelare var hennes reflexer tillräckligt goda att hon inte tappade staven och snabbt kom upp på fötter. Hon tog tag i ett träd för att snabbt finna balansen hon förlorat då hon rörde sig så snabbt. Nej, hon var inte i form för detta och han skrämde henne.
Hon som litat på honom, hon skulle aldrig lita på någon, varför hade hon gjort det? Hade hon inte lärt sig misstaget från sin tid med sin far? Men ändå var de lika?
Hon darrade hejdlöst och såg skräckslaget på honom, hon höjde staven men kunde inte uttala ett ord.
Tårarna rann och det mesta som syntes var besvikelse och sårad.
"Du är precis som min far, jag litade på dig." hennes röst var knappt hörbar och hon såg så blek ut att hon skulle falla ihop vilken sekund som helst. I nästa nu hördes en smäll och hon transfererade sig därifrån. Eller ja nästan hela henne, flätan låg kvar på marken, hon hade splittrats och tack och lov var det inte värre. Hon kom dock inte långt, klarar inte längre några mil bortom där de varit mitt på en åker föll hon samman ihop och allt om henne försvann.

Det tog en liten stund innan Zachary insåg att hon transfererat sig bort. Med smalnade ögon stirrade han på punkten där hon just befunnit sig bara några sekunder innan. Så fortsatte det i ett antal minuter innan han drog ett djupt andetag och plockade upp flätan som låg kvar på marken. Nu skulle hon i alla fall slippa att klippa sig. Plötsligt hade han en väldigt stor lust att skratta, kanske över sitt eget vansinne, eller möjligen för att han kanske precis förlorat den enda människan på jorden som någonsin accepterat honom. Samtidigt hade han god lust att lägga sig ner på marken och gråta. Det var oacceptabelt att tappa sin självbehärskning på det sättet han just gjort. Bara det faktum att han stått och blängt efter henne med blottade tänder i flera minuter talade ju för sig självt. Men det kanske var bra - att hon fick se honom för den han verkligen var, eller den delen av honom. Kanske det hade skrämt bort henne för gott? Det var väl bara att vänta och se, tänkte han , förbittrad över sitt animaliska beteende och transfererade sig tillbaka till huset med ett litet pang.
Byggnaden såg dyster ut när han snurrade fram från tomma intet precis framför ytterdörren.
"Du gör ingenting under fullmånen minsann men efteråt har du mage att ställa till med illdåd", muttrade han för sig själv och lade ifrån sig flätan så våldsamt, på ett litet bord precis innanför dörren, att det vinglade till.
Hatade hon honom nu? Han var rädd för svaret. Vettskrämd rättare sagt. Men vem kunde klandra henne om hon gjorde det?

Bonden som ägde åkern och ägorna om det fann henne några timmar efter hon hamnat där. Han trodde först att han funnit någon död, blek som hon var och fuktig inpå bara skinnet av att ha legat på marken så länge. Hon var iskall med och först då bonden lyfte upp henne märkte han den knappt märkbara andningen.
"Flicka lilla." mumlade han med oro fram och bar in henne i stugan. Staven märkte han inte ens så den låg kvar på åkern i den feta myllan. Han hade först tagit henne för en pojke, med byxor och kort hår kunde man göra det. Men han visste att modet hade förändras ute i städerna och hon luktade stadsmänniska på långa vägar.
Då han kom in tog hans fru över, hon fick av den medvetslösa flickan sina våta kläder och drog över henne en nattskjorta. Sedan stoppade hon ner henne i sängen med varma filtar om sig och la i extra mycket ved på elden.
Mumlandes talade de med varandra, var kunde flickan komma ifrån? Mitt på åkern hade han funnit henne, men inte ett steg eller ett tecken på hur hon kommit dit?

Dagarna passerade en efter en i sakta mak, inte ett knyst hade hörts från Tasha. Hade hon dött? Eller hatade hon honom så mycket att hon uteslutit att återvända. Zachary begravde ansiktet i händerna där han satt i köket och stirrade ut genom fönstret. Trodde han verkligen att hon bara skulle dyka upp? Nej det gjorde han inte, men han hade fortfarande en gnutta hopp kvar i sig. En liten gnista som inte slocknade.
Bara några timmar efter att han anlänt till huset efter sitt lilla...utbrott, hade han vandrat runt i en vid cirkel på flera kilometer i ett försök att finna henne. Men det hade inte tjänat något till. Inte ett spår efter Tasha.
Han skulle göra ett nytt försök idag, en vecka efter att hon försvunnit. Det var ett ställe han inte undersökt ännu. Snarare en riktning han inte fortsatt någon längre stund mot. Kylan hade blivit så pass oöverstiglig att han tvingats in igen. Vädret hade slagit om, istället för milda höstvindar blåste det istället iskalla vintervindar. Som om det inte räckte var det nog tillräckligt kallt för att det snart skulle börja snöa.
Han reste sig upp från stolen, ignorerade Sallys dystra, dömande blickar och transfererade sig dit han sist kommit. Sedan fortsatte han till fots, trotsade den illvilliga vinden som kylde ner ansiktet på honom så fort han satte sin fot utomhus. Skulle han någonsin lyckas finna henne?

Dagar hade gått och efter någon dag hade Tasha vaknat upp. Vaknat i en för henne helt annan värld. En värld som bestod av massa djur, en matglad husfru och en arbetande med trevlig man. De var exakt som hon föreställt sig att ett bondefolk skulle vara, som i sagorna.
De hade inte fått många ord ur henne och det tog ens tid för henne att våga ur sängen. Efter några dagar kom hon upp och började att hjälpa frun i hemmet och köket. Den bästa stunden på dagen var då hon fick hjälpa till att mjölka korna och städa hos dem. Det var hos korna hon befann sig mest iklädd sina byxor, bondens urväxta kängor och en enorm stor stickad tröja.
De hade fått reda på hennes namn, men då de undrade var hon kom från svarade hon aldrig.
Hon hade ingen aning om vad hon borde göra, helst ville hon bara glömma allt som hänt. Därför hade hon heller inte hämtat sin stav, hon var rädd. Hon hade försökt bygga upp ett förtroende och det gick åt helvette.
Tårarna rann då hon satt längst in i stallet bredvid en av hennes älskningskor Rosa. Hon drog in hennes doft, önskar bara att allt kunde försvinna att hon kunde vakna upp här och vara deras dotter eller något.

Efter att ha gått i samma riktning, genom torra snår och buskar nådde Zachary slutligen ett öppet fält. En åker, som någon ägde med tanke på jordens prydliga form. Han började gå utmed dess kant medan han höll utkik efter en bostad, vad som helst. Han började nästan bli desperat när han slutligen såg en gård några hundra meter bort. Med ens vände han riktning och gick med skyddande steg över åkerns frusna jord för att några minuter senare anlända vid ytterdörren på boningshuset. Han tvekade med handen höjd för att knacka, försökte att inte få upp förhoppningarna. Varför skulle hon vara här av alla ställen? Det låg ödsligt till och vem visste vilken sorts männsika, eller människor, det bodde i det lilla huset framför honom.
Sedan tog han mod till sig och knackade tre gånger på dörren, ganska hårt, i hopp om att någon skulle höra honom.
Han saknade henne och skämdes över sina handlingar, över sitt hetlevrade humör. Men det han våndades mest över, och troligen aldrig skulle släppa, var att han tappat kontrollen över sig själv, släppt allt det där obehagliga ooch mordiska fram. Hon måste ha utlöst det när hon skämtade med honom, även om han inte visste hur.