[PRS] boknörd_ & WeasleyHufflepuff

Jag log stort och vände mig mot Will.
Håret blåste i ansiktet, hårsnodden hade lossnat och jag föste irriterat bort det.
"Kom igen då, Fish Jesus", skrattade jag. Vi svävade ner mot livbåten, som var helorange.
Det stack till i bröstet av hemlängtan - dam, hur fort hade jag fäst mig vid Camp egentligen?
Allt sög när det kom till mig, Hazel Katherine Brooks.
Jag bet mig i underläppen när vi landade på livbåten.
"Hur kör man såna här då?" frågade jag och vände mig mot Nema, vars kinder var ganska röda. Kanske på grund av vindarna - solen hade gått i moln.
Livbåten var neonorange och såg ut som en motorbåt av plast.
Nackdelen med det orangea var att vi skulle synas hur tydligt som helst av Luke och kustbevakningen.
Och ingen av oss kunde omvandla Diset.
Det var som en liten hytt också, som jag bestämde mig för att paxa såfort vi kommit iväg från Prinsessan Andromeda.
"Har du kommit till underfund med hur man gör?" frågade jag Nema och lutade mig mot kanten.
Jag ville hellre åka skepp än motorbåt, men vad annat skulle vi göra?

Livbåten vv

''Tror det'' mumlade jag och tittade ännu en gång på motorn som satt monterad i akterna. Och sedan på instrumentbrädan.
Om det inte skulle gå fick jag klura ut något Poseidon-manick som fick mig att kunna köra båten. Men jag hade klarat en båt förut. Då Nicolas hyrt en liten fiskebåt med motor då jag gått ut 4:an. Jag hade fått ha den själv för en dag, så jag hade kört runt nära fastlandet. Hur jag hade hunnit med hade vart ett mysterium. Inte längre.
''Det är väl som en vanlig plåtburk. Du vet, sätta igång motorn och typ chilla. I det här fallet stressa iväg. Vi vill ju inte gärna vänta på att ärret ska komma.'' Sa jag och Hazz nickade långsamt. Jag var iallafall tacksam; inga spydiga kommentarer från varken mig eller henne.
''Fixar du motorn, så jag kan vila?'' Undrade hon och jag nickade tankfullt.
''Hå. bara utkik mot Andromeda''
Jag närmade mig motorn. Den stora, svarta saken med propeller där bak som badade i vattnet.
Antagligen ar det en sådan man drog igång, så fick man fortsätta vid instrumentbrädan och styret.
Jag tog ett tag om den lilla plastmanicken, och drog. Snöret som satt fast på plasten drog igång motorn, och till min lättnad så lät det inte lika högt som ett startande flygplan.

Jag suckade och kollapsade i den lilla hytt-aktiga grejen.
Nema verkade nöjd över att få ha en egen båt att styra och bestämma över.
Jag var inte direkt sugen på att somna då jag tuppat av tillräckligt många gånger idag och händelserna då hade varit... well, mindre trevliga.
Jag skrek nästan till när mitt huvud stötte i något som fanns på en slags bänk.
Och till min förvåning var det en ryggsäck - eller två ryggsäckar rättare sagt.
Mina känslor mot Clarisse smälte; Tjockskallen hade slängt in våra ryggsäckar i en av livbåtarna.
Jag vände blicken genom de små fönstrena; Nema stod och fixade med motorerna, som brummat igång. Hens röda hår blåste vilt, som om något ställt en Beyoncé fläkt framför henom och Nema såg plötssligt så mäktig ut.
Hjärtat slog ett extra slag i bröstkorgen.
Fan.
Jag fick inte bli kär i min bästa kompis.
Det fick bara inte hända.
Jag skakade på huvudet för att få bort tanken och koncentrerade mig på allt annat.

Jag flinade nöjt när motorn äntligen började puttra regelbundet. Det måste ha hörts ganska långt in på kryssningsplåten, men jag försökte strunta i det. Helst ville jag inte att Luke skulle komma ikapp oss. Hazz var väl bättre nu, liksom hennes vrist hade läkt. Men jag ville inte ta risker. Dessutom så tog vi en risk bara då vi använder en neonfärgad båt. Det var tillräckligt.
Jag föste undan en hårslinga som lekte i ansiktet och vände mig om mot Hazz, som vände bort blicken. Hade hon tittat på mig?
En varm känsla spred sig inuti mig, liksom en behaglig. Men jag föste undan känslan. Det betydde inget. Varken mig eller henne. Hon var bara en väldigt bra vän. Jag ville inte att det skulle vara något annat. Inte nu.
Pendlande mellan alla små repstumpar som låg i prydliga små högar kom jag fram till instrumentbrädan, och ratten.
Jag vred om en liten nyckel som satt monterad bredvid en fartväxlare, och svängde runt ratten ett halvt varv medsols.

Tänk om Nema hade sett att jag stirrat.
Gudars, vad pinsamt!
Ändå kunde jag inte låta bli att vända tillbaka blicken och betrakta henom.
Det eldröda håret virvlade som om man hade satt på Beyoncé-fläkten på max och hen såg självsäker ut.
Inte kom-och-ta-mig-självsäker, utan nobody-can-drag-me-dow-självsäker, om du fattar skillnaden.
Det gjorde inte jag.
Jag reste mig upp och drog med handen över pannan.
Den blev som Harrys händer i Dödsrelikerna del två, när han håller i uppståndelsestenen.
Typiskt.
Nu lät det väl som om jag stalkae andras händer.
Jag suckade och öppnade plastdörren, som liknade toalettdörrar på tåg, och gick fram till min Beyoncé-fläkt-kompis.
”Hellu”, sade jag tyst.

Glad vände jag mig om. ''Hey.'' Jag log ett leende, som jag senare hoppades inte skulle avslöja mina tankar.
Jag hade fått iväg båten och Andromeda var utom synhåll.
Det hade vart lättare än jag trott; när motorn väl var igång var det som att måla. Att man bara körde på tills något gick snett, och i så fall bara fortsätta.
Men ingenting hade gått fel. Inget monster tokigt nog att hålla andan under vattnet hade attackerat och fastland var rent sällsynt.
Hazel hade suttit inne i den där lilla plasthytten ända sedan jag fixat motorn. Jag hade tappat tiden då jag tittat ut mot solen som skred nedför horisonten, men jag antog att det var ett tag sedan.
''Hur är vristen?'' Mumlade jag och njöt av kvällssolens strålar som brände i ansiktet.
Hon ställde sig bredvid mig och nickade sakta. En rodnad hade spridit sig över ansiktet som omgavs av smutsiga lockar, och jag undrar varför hon rodnade. Så fick jag en sån där varm känsla igen.
''bättre'' medgav hon och mötte inte min blick.

Jag bet mig i underläppen innan jag tvingade mig att möta Nemas blick.
Herregudar, tänker ni nog nu, hur pinsam kan man vara?
Och ska jag svara ärligt?
Jag har ingen aning.
Jag drog irriterat bort håret ur ansiktet med handen jag inte torkat mig med i pannan, men sedan kom jag på att det var ganska onödigt eftersom att mitt hår knappast kunde bli värre.
Det var klibbigt av damm, sand och blod och det hade lockat upp sig för att vi var i närheten av havet.
Det blev vågigt.
#lolnotlol
Jag harklade mig och vände blicken mot det blåa vattnet.
"Hur är det med dig då?" undrade jag, inte ens säker på att hon hörde.

En havsbris svängde in runt båten och förvandlade Hazz's ord till ett mumlande.
Inte för att jag riktigt brydde mig, men för att nyfikenheten tog över frågade jag snabbt
''Vass sa?'' Hon svarade inte, men jag vände blicken mot hennes och dem elektriska ögonen mötte mina havsgröna. Jag märkte att hon skakade generat på huvudet, och att jag säkert inte skulle se det. Nu rodnade jag med, men hoppades att stänket från vågorna, och vattendropparna i mitt ansikte skulle dölja det. Jag hade något inom mig som längtade efter att få ropa ut det till henne, men jag kunde inte ens erkänna för mig själv. Det skulle jag inte heller.
''Hur är det med dig då?'' nu var jag säker på att hon hade upprepat det ett par gånger, och jag nickade, liksom att jag fattar och vände blicken mot horizonten innan jag svarade.
''Öhm, bra'' det var det enda jag sa, och den välkända tystnaden drog över oss.

Nema behövde ju nästan hörapparat, men jag sa det inte till henne.
Ville inte avbryta tystnade.
Elektriciteten pirrade nervöst i mina fingertoppar och halvt medveten om vad jag gjorde började jag trumma på det plast-aktiga materialet livbåten var gjord av och jag började mumla lyricsen till Cups, samtidigt som mina fingrar gjorde samma sak som koppen egentligen skulle ha gjort.

"I got my ticket for the long way round, two bottles of whiskey for the way.
And I sure would like some sweet company, and I'm leaving tomorrow, what do you say.
When I'm gone, when I'm gone,
you're gonna miss me when I'm gone, you're gonna miss me by my hair. You're gonna miss me everywhere, oh.
You're gonna miss me when I'm gone", sjöng jag.
Tack gode gudarna att blåsten dränkte ljudet och tack till Nema för att hen hade dålig hörsel.

En melodi lekte i vindarna, liksom som en tyst kör av dem. Men jag inbillade mig bara. Det var jag säker på. Men jag ville höra mer av sången. Jag skrockade tyst för mig själv när jag tänkte på Sirener, och att jag skulle bli dränkt av havsdemoner. Lite lustigt, men najaderna på lägret fick blodet att frysa till is, och då skulle vi inte ens prata om dem illustrerade böckerna med havsvidunder hemma hos mamma.
Jag spände ögonen för att kunna se dem svarta sakerna som dök upp ur havet, drygt femhundra meter bort.
Farten ökade och paniken växte då jag tillslut fick en skarp blick av målet framför oss.
Dem kolsvarta, sylvassa klipporna framför oss, skulle krossa plastbåten eller så skulle vi gå på grund. Om vi inte gjorde något åt det, och vände om.
Problemet var att vi inte verkade komma längre. Klipporna bredde ut sig flera hundra meter både åt höger och vänster.
''Hazel'' Vrålade jag, övertygad om att hon hörde genom vindarna. ''Kan du checka aktern? Kan vi vända?''
Hon verkade förvirrad, men stelnade till då hon slängde en blick på dem.
''Inte riktigt...'' mumlade hon, och av någon anledning hördes hon plötsligt superbra i dem virvlande vindarna.