fantasy roll

Neflite skrattade men skrattade inte elakt och sprang med henne och så att han sprang vid hennes sida

Masato sprang upp längs hennes sida. "Så... Ja..." Hon visste inte riktigt vad hon skulle säga. Ezra tänkte på vad hon hade sagt. Det hade bara låtit stelt och o inbjudande. Hon förbannade sig tyst i huvudet för att hon hade sagt det.

Neflite svarade inte utan vara sprang vid hennes sida och lyssnade på fågelkvitter.

De sprang vidare under tystnaden. Varken Masato eller Ezra sa något. Det var som en stor mur mellan dem. Ezra kännde sig lätt besvärad av tystnaden, men försökte att istället koncentrera sig på terrängen som nu började bli hal av lera, sten och grus och hade börjat slutta ner mot ett stup. Hon tittade ner mot det. Det var inget stort stup, bara kanske tio meter, men Ezra tyckte inte om att springa vid stupet i denhär terrängen. Hon saktade ner Masato och henne själv tills de kommit till den värsta delen. "Kan vi sakta in lite här. Jag vet att det kanske låter lite fånigt, men jag vill helst inte springa den här biten. Den är lite för hal för mig. Kan vi typ gå istället?" Hon sökte i Masatos ögon. De var vackra, men det var något som inte stämde med dem. Hon tyckte sig se något mordiskt djupt där inne.

Neflite suckade och sa.
- Hal terräng Ezra?
Jag tror du nog ha tagit på dig fel skor i sådana fall.
Men visst vi kan gå.

Hon korsade armarna över bröstet, la huvudet lite på sned och himlade med ögonen. "Nej, kanske inte terräng, men kom nu!" Hon vände sig om och började gå lite försiktig.

Neflite suckade och skakade lite på huvudet och gick i ett högre tempo och sa.
-Går det bra Ezra?

"Visst." Hon nickade övertygande och började öka tempo som Masato. Klarade han det gjorde hon det också. Hon var inte helt övertygad men ville inte verka feg.

Neflite ville säga att hon verkligen är patetisk, men höll det för sig själv.
Men på något sätt verkade hon tro att han inte kunde något om att springa eller jogga.

Trots att Ezra hade ökat tempot låg hon långt efter Masato. Hon ville inte att han skulle tro att hon var dålig så hon ökade lite till. Nu joggade hon på det hala underlaget. Det gick faktist ganska bra. Ezra släppte ögonen från vägen och tittade upp på Masato.

Ezra skulle ta ett steg till när underlaget drogs bort som en matta under hennes fötter. Hon drog efter andan. Hon hade trillat och börjat glida ner mot stupet. Hon sökte omkring sig efter något att ta tag i men stenen var alldeles kal. "Masato!" Ropade hon. Ezra var framme vid kanten. Hon tippade över den. "Hjälp!" Kved hon innan hon började falla. Hon föll och föll och bara väntade i panik på att slå i marken. Det här blir mitt slut tänkte hon. Hon visste att det var fånigt men hon brydde sig inte.