Forbidden love between the dark and the light side [PRIVAT Memory & Zora]

Alec gav henne ett leende och satt fart på hästen direk oh den for iväg i glaloop direkt

Jane flinar till emot Blaxe och tog tag i hans händer och la dem om sin midja och satt fart åp Moon oc hstoet satt en rätt bra fart efter si nvän och Jane skrattar till
-älskar firhet
sa hon nu

Färden tillbaka till gränsen gick fortare än den till slottet. Eller så var det bara inbillning. Jessa tog sig smidigt ner från hästryggen och klappade sedan den ståtlige friesern på halsen. Hon tittade sedan upp på Alec och höll blicken fäst på honom en stund.
Blaze var inte lika hjälplös och klumpig den här gången. Han kände sig betydligt tryggare i Janes sällskap nu än vad han gjort då han träffat henne för första gången, det kanske förklarade varför.

Alec hopar av med oh jane lika så.
-Jag måste be Blaze om en sista tjänst innan ni lämnar. Håll fast Jane, ber hon dig släpp inte henne, hur ont hon än har måste du hålla hårt. även gon sliter. gör du ddetta lovar jag en belöning.
sa han till Jessa och Blaze. Jane suckar oc htog av den jacka hon hade äver och hennes runor blev synliga

Blaze blev genast på alerten då Alec bad honom om en tjänst. När prinsen tystnat vände han blicken till Jessa som nickade till svar. Han ställde sig sedan bakom Jane och slingrade sina armar om hennes midja. Trots att ingenting hade hänt än tyckte han synd om henne: han tyckte inte om att se andra ha ont eller lida.

Alec tog fram hennes stele ifrn hennes gömma
-håll hårt.
sa han och drog upp hennes arm och hon kollade tyst på Alec som spg op henne sen på jessa
-gillar du inte folk skadas bör du nog stänga i ndig i dig själv
sa han och satt stalen emot Janes runa och man känner hur hela hon spänns och han börjar måla och höll fast grep.
-SLUTA
skek Jane och flrsler komma los och man märker hon ont hon hade av det och ett skrik lämnar hennes läppar och hon gråter snart av smärta. Alec hade inte slutat utan bara tog runan djupare och mer smärlta och Jane kämpar mer och tprar strömar.

Blaze ville släppa taget om henne eftersom han plågades av att se en annan alv ha så ont som Jane hade det just nu. Mentalt slog han till sig ett par gånger, trots att han inte hade sagt det med ord hade han ändå lovat Alec att hålla i henne. I ett försöka att distrahera henne lite från smärtan började han gnola på en sång. Den hade hans mor alltid sjungit för honom då han varit en liten pojke, när han haft ont någonstans eller legat sjuk.
Jessa rös till av obehag. Hon avskydde att se folk plågas. Hon antog att Alec inte skulle utsätta Jane för den här smärtan om det fanns någon annan utväg. Men den tanken gjorde inte direkt situationen bättre - hon tyckte oerhört synd om Jane och vore det möjligt skulle Jessa utan att tveka ta hennes plats.

Aec sneglar upp
-du sluta
sa han kort och Jane armbågade Balxe rakt i sidna för att få tyst på honom och ringlar sig fr att få stopp på smärtna. Alec såg å runan och suckar
-sorry jane
sa han och började igen och åter skrik lämande hennes läppar och snart söäpper han och Jane försvann i medvetandet heöt och Alec sjänk ner och såg på sin vän som ärligt hade ladat rakt på Blaze axel
-lägg henne bara ner jag tar henne hem när hon vaknar ni kan läämna
sa han och såg på muren som fösrvan i ett ljus.

Jessa förstod att hennes vän bara menade gott men hon trodde inte själv heller att Jane, som verkligen hade ont, skulle uppskatta att han sjöng. När det hela var över hade den stackars alvflickan tappat medvetandet. Blaze gjorde som Alec sa och la försiktigt ner henne på marken. Jessa gick fram till dem och kramade lätt om Alecs axel. Hon skulle inte vilja lämna dem nu men hon ville inte vara i vägen heller. Alec visste nog hur han skulle handskas med situationen.
"Tack," sa hon allvarligt. Ord skulle inte räcka till att beskriva hur glad och tacksam hon var för det Alec och Jane gjort. Jessa greppade sedan ett löst tag om sin kamrats handled och började gå mot deras sida av gränsen. Hästarna stod inte kvar där de lämnat dem men de var inte långt borta heller. Hon förde sina fingrar till munnen och busvisslade en viss melodi. En kort stund senare dök hästarna upp. Hon hälsade på sitt sto och pussade hästen på mulen innan hon tog sig upp på hästryggen.

Alec ryker itl av en sol stråle nådde han och han suckar tyst och såg på Jane och reser sig och kollade runt lite, man såg han vaktade bara och snart blevh n skrämd av Jane vkanade och muyttrade något på alviska och satt sig upp och Alec flinar
-välkommen
sa han retlgit oc hhjälper henne upp på sin häst och hopapr upp bakom henne
-Tack
sa han till ljusalverna och satt adrt på sin häst och sedan moon stack efter. mer sol hade dykt in i den mörka skogen

Hela vägen tillbaka till slottet försökte Jessa lugna ner en mycket upprörd Blaze. Han hade inte velat lämna Jane bara sådär, hon hade inte varit i ett bra tillstånd. Det spelade ingen roll vilken alv det skulle vara frågan om: han skulle känna sig illa till mods ändå. Det kanske var lite värre nu då han ändå hunnit bekanta sig lite med Jane.
Jessa kände sig också matt och skakig i kroppen. Den smärta Jane utsatts för var ingenting någon förtjänade.