~Bayrios~ [Fantasy Roll]

Arya flämtade och satte sig upp mycket häftigt. Hon såg sig hastigt runt omkring och mindes vad som hänt innan hon tappat medvetandet. Med tanke på att allt såg ut som det gjort innan avsvimmningen antog hon att hon inte kunde varit borta många minuter. Hon ställde sig snabbt upp då hon inte gillade att sitta på ett golv omgiven av främmande och -mer eller mindre- fientliga människor. Med en snabb blick på Erik kunde Arya konstatera att hon klarat sitt mål att rädda honom undan döden. Det gjorde henne mycket lättad men tog henne också tillbaka till sitt vanliga jag och insåg att hon snabbt måste lämna Letoyanernas läger eftersom kungen nu inte hade någon anledning att behålla henne vid liv.
Hon såg på Letoyanerna runt omkring sig och nickade och sade;
"Tack och adjö, nu måste jag ge mig av" sedan skyndade hon sig ut ur tältet för att leta reda på Daya och snabbt rida tillbaka till Garudiernas läger.

Arya hejdade sig precis när hon skulle sitta upp i Dayas sadel. Hon såg på Freja ganska kallt medan denne talade och nickade kort när hon sade tack. Av någon anledning gillade inte Arya Freja, trotts att hon visste att hon var Eriks vän och en oäkting precis som Arya själv. Men det var något med hennes relation till Erik hon inte gillade, men Garudiskan kunde inte sätta fingret på vad eller varför.
När Freja sträckte ut sin hand tittade Arya kallt på den ett par sekunder innan hon lite osäkert skakade den. Garudier brukade inte skaka händer så ofta med varandra och Arya gillade som sagt inte denna kvinnan.
"Arya" sade Arya och släppte Letoyanskans hand.
Hon skulle precis vända sig om och sitta upp på Daya när hon häjdade sig och sade;
"Tala inte om för Erikk vad jag gjorde"
Sedan hoppade hon snabbt upp på sin häst och red ut ur lägret.

Arya red så snabbt som möjligt ut från Letoyanernas läger, när de låg bakom henne saktade hon in kite grann för att låta Daya vila lite. Tankarna cirkulerade kring Erik, konversationen med Freja och återigen Erik.
Så snart Arya räddat prinsen och vaknat upp efter kraftansträngningen hade misstankarna om att han kunde förhäxat henne tillbaka. Tänk om det var därför han förhäxat henne? För att han visste om sjukdommen och kunde använda henne som motgift i fall han fick den? Teorin var inte så trolig men den kunde trots allt stämma. Om Letoyanen förhäxat henne ville Arya absolut inte att han skulle veta om att förtrollningen fungerat. Det var därför hon bett Freja att inte tala om att det var Garudiskan som räddat prinsens liv. Om han fick reda på att hon brydde sig så mycket om honom att hon red in i ett Letoyanläger och riskerade sitt eget liv kunde hon lika gärna säga rätt upp i hans ansikte att förtrollningen fungerat. Nej, den saken måste förbli en hemlighet om hon skulle ha en chans mot Letoyanens magi.
Arya började närma sig Garudiernas läger nu, en liten rädlsa fanns inom henne för vad kungaparets reaktioner till hennes handlingar skulle bli.

Tjugo meter in i det Garudiska lägret möttes Arya av ett andfått tvillingpar. Parvati och Ravi kom springandes mot Arya så fort de sett henne rida in mellan tälten.
"Arya! Arya! Vi varnade hans Majestät om sjukdomen men någon såg dig rida till Letoyanernas läger och nu är han..." Parvati var tvungen att hämta andan men Arya avbröt henne innan hon hann fortsätta.
"Morbror är förbannad och letar efter mig?" frågade hon.
Tvillingarna nickade.
Arya suckade och såg sig om i lägret. Än så länge hade ingen annan än Parvati och Ravi upptäckt att hon anlänt.
"Jag rider till gläntan där mötet med Norr kommer äga rum om ett par timmar, men tala inte om det för kungen och drottningen, okej?"
"Men..." började Parvati.
"Bra, ses ikväll" sade Arya och vände snabbt om igen och red mot gläntan i skogen.

Det tog lång tid att komma fram till gläntan. Arya var tvungen att ta långa omvägar förbi slagfältet och Garudiernas läger både för att undvika att bli sedd av Mongraler eller någon som kunde tala om för kungen vart hon var påväg.
När hon tillsist kom fram till den öppna platsen i skogen var det första hon gjorde att lägga sig raklång på marken och stirra upp i den blå-orangea himlen. Nästan total tystnad låg runt henne, endast några få fåglar kvittrade från trädkronorna och en lätt bris blåste mellan träden. Arya suckade. Planen med att vänta i gläntan fram tills mötet med Norr var inte bara grundat på att undvika kungen utan berodde egentligen mest på just tystnaden. Arya hade inte haft tid att vara ensam eller höra tystnaden på flera dagar och det höll på att göra henne galen. Eftersom hon var en extremt introvert person var ensamheten och lugnet ett måste för att hon skulle kunna fungera. Fick hon inte vara ensam någon gång ibland och rensa huvudet från tankar kunde hon inte hålla samman sig själv och fattade alla möjliga dåliga beslut.
Men nu äntligen fick hon lite tid för sig själv och kunde i lugn och ro gå igenom sitt huvud och tänka igenom allt som behövde tänkas på.
Arya slöt ögonen och väntade på vad som först skulle dyka upp i hennes huvud. Erik. Hans blonda hår, varma leende och vackra ögon fick det att bubbla inom Arya som på ett sätt gjorde henne rädd. Vad var det här fär känsla egentligen? Hur var det möjligt att bruka magi som kunde få en att känna på det sättet? Hur mycket Arya än vred och vände på tanken verkade det fortfarande omöjligt för någon med vanliga männskliga krafter, blåa som gröna, att frammana känslor på det sättet inom en annan människa.
Arya märkte inte att när hon låg där och funderade i gräset i gläntan blev hennes tankar grumligare och grumligare tills de till slut övergick i drömmar...