Prs Wolf och Dragon Fantasy

Sidara hade väntat på honom, men ögonlocken blev allt tyngre och tyngre. Hon ville inte erkänna för honom eller ens för sig själv hur mycket resandet tog på henne. Täcket hade åkt av henne och hon sov tungt enbart avbruten av hostningar då och då. Hon verkade dock inte vakna av det som tur var.
Hon vaknade inte heller av då han satte sig ner vid henne i den stora dubbelsängen. Hennes sömn var ovanligt lugn än vad den brukade vara. Att vara varm, mätt, ren och ha Claurus nära var mer lugnande än man kunde ana.

Claurus såg ner på Sidara och noterade att hon sov djupt. Han lutade sig försiktigt över henne och rättade till täcket som glidit av henne. Sedan strök han luggen ur ansiktet och såg ut genom rummets enda fönster som vette ut mot gatan utanför. Det var en stilla natt och det enda som hördes var några enstaka katter som bråkade om gårdagens rester. Claurus kliade sig långsamt i nacken och gick fram till fönstret. Han såg till att det var ordentligt stängt innan han gick tillbaka till sängen och åter lade sig bredvid Sidara. Hennes kropp pulserade av värme och sände hela tiden ut små pustar av hennes doft. Det var betryggande på ett sätt. Claurus spenderade resten av natten åt att betrakta hennes fridfulla ansikte och hålla hennes slumrande kropp sällskap.

En ny dag grydde och då solens strålar träffade Sidaras ansikte vaknade hon och gäspande sträckte på sig.
"Jag har sovit som en prinsessa." log hon och sökte Claurus med blicken. Han hade gått och badat, det syntes på honom och de båda doftade ljuvligt. Att sova som en prinsessa var väl nästan skrattretande då hon aldrig skulle få varken makt eller pengar, just nu ville hon bara vara frisk och leva med Claurus.
Men om de nu fann magikern, han brev fri och hon frisk. Ville han då ha henne med? Hon var trots allt bara människa och skulle försena honom i mycket.
Sedan kastade hon en blick på hennes smutsiga och trasiga kläder och sedan på Claurus igen.
"Efter frukosten, skulle det vara för mycket begärt att du snodde de där kläderna då?" frågade hon tvekande, hon ville inte känna att hon utnyttjade honom även om det var det hon gjorde just nu. Hon skulle betala tillbaka honom sedan. Men hon ville ha nya kläder, byxor, ordentliga kängor och jacka, slitstarka kläder som hon kunde röra sig i. Hon ville även ha ett svärd och eller dolkar, men det var för mycket begärt. Men hela resan skulle gå bättre och att få information ur folk gick bättre om man var hel och ren.

Claurus hade inte varit beredd på Sidaras uppvaknande och hade nästan trillat ur sängen när hon sträckte på sig. Han tog några sekunder på sig att samla sig innan han pratade med henne. Hon såg utvilad och glad ut, det syntes knappt att hon var dödligt sjuk.
"Jag har tänkt efter, det skulle bli svårt att fråga ut personer bland andra. Det vore enklare om vi frågade ut dem en och en, i avskildhet. Då slipper jag använda illusioner på fler än en och i bästa fall räcker det att bara hota dem lite", sade han. Gårdagens kväll hade visat att han inte kände sig bekväm bland så mycket människor och att om det fanns de som inte såg illusionerna skulle det bli omöjligt att få information ur någon av dem.
"Vi kan inte heller gå ut ur rummet. Jag har inte längre ett samband mellan min och värdens hjärnor, så vi kommer inte längre framstå som rika och han kommer snart att upptäcka att hans pengar är borta." Claurus rullade ur sängen och gick bort till fönstret. Han lyfte upp haspen och öppnade det på vid gavel. På andra sidan gatan fanns taket från huset mittemot en bit längre ner och runt två meter bort.
"Vi tar oss ut genom fönstret och sedan fixar vi mat och kläder", sade han med ett snett grin.

Vildvittra?

Sidara nickade tveksamt, det lät som en bra plan. Enbart klädd i den stora tröjan tassade hon fram till fönstret. Hon hade inte tänkt att sätta på sig de gamla stinkande och trasiga kläderna. Nya kläder skulle hon få tids nog och hon litade på Claurus att så skulle ske.
Dock såg hon tvekande ut genom fönstret och hon bleknade märkbart.
"Klättra menar du?" sa hon och hennes röst lät inte så stabil som hon hoppats. Den darrade och hennes agerande tydde på en höjdrädsla. Sidara som hittills under deras resa inte varit rädd för mycket. Eller det hade hon men inget hon visat, förutom då mörkret omslutit henne och hon råkat i panik. Nu var höjden där som ett hinder, man kunde ju tro att hon som gladiator inte fruktade något.

Claurus lyfte på ett ögonbryn när han såg hennes reaktion.
"Nej, vi hoppar", svarade han och lade en hand på fönsterbrädan. Han lade huvudet på sned och log elakt.
"Vadå, är du höjdrädd?" log han och förde återigen sitt ansikte nära hennes. Det var lite av ett tvångsbeteende han hade. Det hade visat sig att människor kände sig mer hotade när han var innanför deras personliga utrymme, så han hade gjort det till en vana att vara nära någon när han sade elaka saker. Han ändrade sitt leende till ett uppriktigt sådant och drog sig tillbaka.
"Oroa dig inte, vi hoppar bara över till taket mittemot och klättrar ner därifrån. Det är för riskabelt att klättra ned här, folk kan se oss", sade han och plockade utan förvarning upp Sidara i famnen och hoppade upp i fönstret.
"Redo?"

Sidara la sina händer på Claurus bröstkork och knuffade honom ifrån sig så gott det gick. Hon gillade inte att ha honom så nära, så hotande.
Inte nog med det, han lyfte upp henne och Sidara skrek ofrivilligt till då han hoppade upp i fönstret och hoppade över till andra sidan.
Hon höll skräckslaget för ögonen och darrade kraftigt. Ja, hon var rädd, hon var höjdrädd och nu var hon på ett tak minst hundratusen kilometer högt upp i luften kändes det som, hon vågade inte ens titta.

Claurus landade med en duns på taket och vacklade till när flera takpannor rullade iväg under fötterna på honom. Han återfick balansen och släppte försiktigt ned Sidara.
"Du kan öppna ögonen nu", sade han och kastade en blick ned på gatan nedanför. Några hade stannat upp och samlats runt de nedfallna takpannorna, men ingen tycktes ha lagt märke till Claurus och Sidara.
Han gick över till den andra sidan om takåsen och kikade ned. Några trälådor hade lägligt placerats i perfekt höjd, så det var bara att skutta ned. Claurus gick tillbaka till Sidara och väntade på att hon skulle resa sig upp.

Sidara klamrade sig förskräckt fast vid taket och vågade inte se ner även om hon faktiskt öppnade ögonen om än sakta.
Hon började hyperventilera men försökte lugna sig, lugna sig så pass att hon kunde se upp på Claurus. Hon såg honom gå längs taket men kunde inte röra sig ur fläcken.
"Ska vi dit?" frågar hon skrämt, hur skulle hon kunna gå dit och sedan hoppa ner. Hennes balans var förvisso mycket god, men hon var flera meter över marken.

Claurus såg ner på Sidara med tomt ansiktsuttryck. Hon verkade riktigt rädd. Kanske han inte skulle ha hoppat utan förvarning. Han suckade och satte sig på huk bredvid Sidara.
"Det är inte farligt. Om något händer så fångar jag dig. Det är inte ens högt, det är bara att hoppa ner på lådorna, ett hopp i taget, som att gå i en trappa", sade han och sträckte fram en hand.
"Kom igen, lita på mig."