Spring innan de tar dig (Öppet)

Dakota erkänner sig förvånad när han faktiskt kan höra rösterna hyfsat bra? Nu hade de kanske inte gått speciellt långt och hans otränade öra uppfattade det mesta som dravel eller mummel men Dakotas hjärta bultar väldigt mycket hårdare.

"Tänker du mörda mig nu, eller? På något lågt vis? Få det se ut som en olycka?" Den spydiga unge mannen fick Dakota att tänka efter. Något som han inte gjort innan, ingen hade ifrågasatt vad han gjorde förut. Gjorde han inte ett tillräckligt bra jobb? Var det så det var?
"Du är en brottsling inför lag och rätt, du måste bli dömd enligt protokoll" Det var Dakotas svar. Den unge mannen hade inte varit glad. Det tog inte många minuter för Dakota att bli utförd från rummet av vakter... men Dakota såg aldrig vad som hände med den unge mannen.

Fast nu vet han, mannen kom uppenbarligen undan från anstalten när han står och pratar. Dakota kanske har tur? Han kanske bara blandar ihop röster? Det var efter... var det Daniel? Celaena hade sagt det. Det var efter Daniel som de börjat tejpa eller i vissa fall sy igen munnarna på de Dakota tvingade till självmord. Om Dakota håller sig gömd kanske han inte har något att oroa sig för, Daniel kommer knappast ihåg Dakota... speciellt om han inte ser Dakota.

[Hej, förlåt för att jag inte svarat. Har inte riktigt haft tiden att sitta framför datorn.  ]

Emory nickade lätt till vid hennes grymtande och började gå igenom de döda soldaterna - han såg inte poängen med att ta ned tälten och ansåg att det endast var slöseri på tid och energi - samtidigt som han lyssnade till de andras samtal. Flickan var inte mer än ett barn. Hon kunde inte varit mer än ett barn under kriget som startat långt innan hans egen skapelse. Men hennes ålder sade honom att hon var den nyare variationen. Det hade inte tagit lång tid för honom att placera henne och hennes sätt att röra sig. De var trots allt desamma.

Vid rösterna ryckte Emory lätt till och försvann in i mörkret. Det hade varit lätt för honom att försvinna där men trots det så hade han inte fått ut det han ville ännu. Och han hade insett att det kunde ta tid. Tid som han kanske, troligtvis kunde lägga på bättre saker men samtidigt så ifall han skulle vara helt ärlig emot sig själv hade han inget annat. Han var vilsen utan order. Utan något annat än driften för hämnd och självbevarelse.

Han lyssnade till Celaenas och mannens konversation medan han betraktade de andra två. Det var bara tre av dem och de hade oddsen på sin sida. Men Celaena verkade känna till en av dem. Vad var det för fel på henne? Visste hon inte vem de hade med sig? Som troligtvis låg gömd någonstans? Och var det inte ett under att ingen av de andra försökt döda henne ännu? Oddsen var emot Aravis. De var fem av dem som ännu inte försökt. Att dessa tre också skulle låta henne leva… det var inte troligt.
Utan ett ljud greppade han tag om sitt vapen. Även om några av de andra verkade ha svårt att ta liv hade Emory inga problem med det. Inte mänskliga eller några andra. Han höjde det ifrån stället han stod, ifrån mörkret och siktade.
Någonstans var han vagt medveten om kvinnan som rivit tälten och den unga kvinnan befann sig. Aravis och mannen hade han ingen aning om vart de befann sig.
Hans finger pressade avtryckaren. Ljudet av skottet skar genom natten och det välbekanta rycket i vapnet var som en gammal vän som kom på besök. Kvinnan av de tre genmanipulerade föll till marken. Träffad i huvudet.

[Förlåt för att det här blev väldigt, väldigt rörigt. ]

Dakota väntar sig inte riktigt skottet, han trodde ärligt talat att de skulle tänka långt nog för att förstå att avfyra ett enda skott kommer kalla till sig soldater. Om man kunde ha undvikit det hade Dakota föredragit det. Fast grejen är att de kunde lika gärna beskjutit Celaena och Dakota måste se efter. Han skulle säkert försökt se efter ändå. Han skulle kunna se om Daniel var död, fast han hade gärna väntat med det också.

Oavsett orsakar ljudet av skottet Dakota att rycka till.
"Det där kallade uppmärksamhet..." mumlar Dakota innan han börjar röra sig tillbaka mot gläntan. Det avfyras ett till skott, men Dakota hoppas på att det var från deras håll.

Aravis såg efter Dakota som började ta sig åter till gläntan från deras gömställe. Hon tänkte dock inte gå dit, att gå dit kunde resultera i död och det var inget hon eftersträvade precis.
Hon vet att hon är väl dold och med hennes förklädnad med huva och solglasögon kunde hon dölja vem hon var. Ändå tänkte hon ta sig längre in i skogen, hitta ett bra gömställe.
Hon drog sig upp med hjälp av en trädstam och lutar sig däremot då benet knappt vill bära henne längre. Att halta sig fram verkade vara enda alternativet, men något höll henne kvar, det var namnet Daniel.
Hon kände igen mannens röst även om den förändrats en aning. Daniel? Jo, det var han. Det var en av de genmanipulerade hon räknat som vän då de tränade och gick i skolan. En av dem hon kunnat skratta och prata med.
Men det var åratals sedan de skildes åt och vem visste vad han tyckte om henne nu? Vad de tyckte.
Levde han ens än? Vem hade skjutit och varför? Istället för att ta sig längre bort tog hon sig närmare i skuggorna med pistolen redo.

[Sorry om ni tycker att jag bestämmer...:3]
Mina ryckte till.
Två skott.
'Snälla låt Celaena inte vara skadad...' Bad hon tyst för sig själv och satte sig långsamt upp. Med tanken på att hon måste kolla läget gick hon långsamt bort mot den lilla dungen.
Det var tre i gläntan.
Celaena,en man och en som hon gissade på var Daniel.
Och så låg en kvinna på marken.. Skadad och förmodligen död..

Celaena hade hållit tillbaka ett skrik när kvinnan fallit. Vad fan tänkte de med?
Nu var hon fast. Mannen hon inte kunde namnet på hade höjt pistolen och hon hade slängt sig fram, stuckit kniven i hans lår och sedan slagit honom medvetslös.
Hon höll upp mannen som skydd samtidigt som hon hade pistolen riktad mot Daniel som inte lyckats avfyra sin pistol i tid av chock. Ibland undrade hon ifall han var lika misslyckad som hon. Det fanns få som kunde le som han.
"Celaena?" Daniels röst var osäker när han ställde sig bakom ett träd och försökte se bakom henne istället.
Celaena gnydde till och nu grät hon. "Lova att inte skjuta mig så ska jag se efter ifall jag kan hjälpa henne. Hon kommer..." Hon tystnade plötsligt och mindes scenen innan hon slängt sig fram. Mannen hon hade medvetslös i sin famn hade knuffat till kvinnan...
"Ge mig dina vapen", sade hon hårt till Daniel istället.
"Varför ska jag lita på dig?"
"Åh, kom igen. Du kunde ha kommit på en fråga som var en mindre kliché... För att du vet att jag inte sköt henne. Du vet att jag är en jäkligt duktig läkare och att du är som säkrast bakom trädet. Och jag dödade inte din vän", lade hon till som om det var möjligt att inte se kroppen hon bar upp.
Daniel svor till. Men trots det så kastade han henne sina vapen och ammunition.
"Ingen skadar varandra!" skrek hon sedan högt och hon hoppades att hotet hon inte nämnde hördes på hennes röst.
Hon lade försiktigt ner mannen och närmade sig kvinnan medan Daniel inte vågade röra sig.

Grejen var att ifall kvinnan var död skulle Daniel döda henne och hon skulle låta honom. Celaena skulle ta på sig skulden trots att den inte var hennes...
För sent. Mannen hade knuffat kvinnan för sent. Skottet hade träffat henne i huvudet.
Men hon grät. Hon var inte död. Celaena kunde se hur kvinnan försökte forma ljud, säga något, eller röra sig... Celaena grep tag i kvinnans hand och grät tillsammans med henne.
Daniel kom fram till Celaena. Han hade greppat tag i sin kniv på vägen. Hon ryggade tillbaka men han satte sig bara vid kvinnan, tog tag i hennes hand, lade kniven och förde sedan kvinnans hand med kraft mot hennes hjärta.
Celaena höll tillbaka ännu ett skrik och tittade istället bort medan hon torkade bort tårarna som vägrade sluta rinna.
"Vem avfyrade skottet?!" skrek hon sedan för allt hon var värd. Vilket inte kändes som mycket just nu. Hon skulle döda den person. Hon skulle skada personen tills han eller hon bad om nåd. Hon skulle se till att skada personen.
Daniel satt bredvid den döda kroppen. Helt orörlig. "Hon var sjutton", hörde Celaena honom mumla. Han lät inte ens som en människa längre.
Hon kunde inte förstå varför någon avfyrat det där fördömda skottet.

Mina kollade sig omkring .. Och upptäckte sedan Emory.
Sittande i ett träd lite längre in.
Hon tittade irriterat på honom och
Utan att tänka sig för gick hon raka vägen in i gläntan, satte sig på huk vid Celaena utan att bry sig om Daniel och gav henne en kram.
Hon verkade behöva en.

(Selma... och Holytail, ingen fara! )

Gwen studerade vaket scenen i skogsbrynet. Hon insåg att det var en person hon inte visste var han befann sig - Emory. Han måste försvunnit innan hon slog upp ögonen. När skottet avfyrades vände hon skarpt huvudet mot hållet där det kommit ifrån. Det fanns tre alternativ till vem som avfyrat, tre personen som fanns i skogen och som inte tillkännagivit sin närvaro för nykomlingarna - Aravis, Dakota och Emory.
Gwen avfärdade genast Dakota som skytten, det var inte hans stil. Det han hade visat redan tidigare då han dragit sig undan istället för att medverka i den striden. Aravis? Möjligtvis. Hon skulle kunna utföra dådet, men hon hade ingen anledning till att göra det. Hon riskerade bara att få de andra genmanipulerade efter sig, och Gwen misstänkte att hon hade alldeles för stor självbevarelsedrift för att inte göra det. Då återstod bara Emory, eller en möjlig fjärde som de inte kände till. Men vad skulle de ha för motiv?
Gwen ser hur den nya kvinnan faller, och hur Celaena anfaller den ena av männen. Gwen förbannar åter igen att hon inte är nära nog att varken höra eller se ordentligt vad som händer. Men hon hörde Celaenas ilskna skrik om att ingen skulle skada varandra. Sedan följt av en ännu ilsknare fråga om vem som skjutit.
Mina reser sig upp och går rakt mot stället där Celaena har sjunkit ihop och de nya genmanipulerade finns. Gwen fick lust att skrika efter henne att sluta bete sig som en idiot, men höll tyst enbart för att hon inte ville bli upptäckt själv. Ville Mina få sig själv dödad, så tänkte inte Gwen sörja henne. Själv började hon krypa mot hållet därifrån hon hört skottet komma. Hon var väldigt nyfiken på vem som avfyrat det. När hon är säker på att hon är utom synhåll för de i skogsbrynet så reser hon sig upp och börjar långsamt ta sig fram, men pistolen i högsta hugg.

Aravis tar sig närmare gruppen men håller sig ändå på behörigt avstånd. Hon ville se och höra vad som sas och gjordes men hade inget motiv vid att komma fram ännu. Hon fann ett bra gömställe bakom ett par buskar där hon kunde gömma sig, vila benet och ändå se och höra allt som sades.
Hon behövde hjälp av Celaena att byta bandage, då det blött igenom. Eller åtminstone få något. Men kvinnan verkade upprörd, Aravis förstod henne och hon var inte säker på Daniel ännu.
Vem som än dödat kvinnan förstod Aravis inte motivet till det, de var trots allt genmanipulerade, de hade inte varit hotfulla och skott kunde lura hit fler soldater.
Aravis lutade sig mot en trädstam och slöt för ett ögonblick ögonen, hon visste med sig själv att hon inte skulle röra sig mer. Hon var trött och yr, ingen bra kombination.
Då helt plötsligt stövlar Mina in i hela scenen och Aravis kunde bara skaka på huvudet åt flickans naiva sätt. Vad var felet på henne? Eller var det hennes ungdom som gjorde henne sådan? Dessutom var kvinnan skadad i benet och borde stanna på sin plats, inte för att Aravis gjort det, men det var en annan sak.
Visst hördes det och syntes att Celaena var upprörd, men Daniel var även vid liv och Aravis visste inte ännu var hon hade honom. Men hon hade pistolen beredd i handen om något skulle ske. Dock kände hon hur hon mer och mer for bort i sinnet på varma vågor. Om och om igen försökte hon skaka på sig för att inte förlora medvetandet, inte här och inte nu.

"Är du helt från... Daniel, nej!" skrek hon sedan när hon såg sin kamrat vända sig om med en vild blick. Han kastade sig efter pistolen och riktade den mot Mina.
Celaena ställde sig emellan, slet sig ifrån Minas omfamning och såg säkert på Daniel. Han skulle inte skjuta.
"Flytta på dig", väste han åt Celaena.
Hon bet ihop käkarna och fångade först hans blick innan hon började tala. "Hon är ett barn. Men ingen idiot. Tror du hon skulle slänga sig fram ifall hon hade skjutit henne? Dessutom är hon skadad. Hur hon fortfarande kan stå upp fattar jag då inte. Men, Daniel... lugna ner dig", sade hon så lugnt som möjligt och torkade bort de sista tårarna från sina kinder.
"Hon är död", viskade han bara tomt och kastade en blick mot kvinnans kropp. "Jag skulle skydda henne. Hon... Hon befriade mig. De försökte bränna ner vår anläggning och jag bröt benet när vi alla sprang ut. Hon... Hon kom tillbaka... Det var inte meningen att hon skulle dö..." Nu började han gråta. Celaena gick fram till honom och såg upp mot honom, lade försiktigt handen vid hans kind.
"Och personen ska betala", viskade hon endast så att han kunde höra. "Tre av personerna är skadade. Jag kan bara tänka mig en person som kan ha avfyrat skottet och jag hoppas hans eget skottsår dödar honom", sade hon medan hennes röst darrade av ilska.
Hon kände hur Daniel höjde pistolen för att sätta den mot hennes kropp och hon skakade bara på huvudet. "Du kommer inte skjuta."
"Varför inte? Jag är nästan lika misslyckad som du."
"Sedan när har det varit en dålig sak?"
"Vem dödade henne?" frågade han bara utan att kunna se henne i ögonen.
Hon oskadliggjorde honom på en sekund. Han slogs inte ens emot när hon tog ifrån honom pistolen och resten av hans vapen han inte tidigare gett henne. Han grät bara tyst medan hon kroppsvisiterade honom.
Sedan grep hon tag om hans axlar.
"Okej, se här. Du ska följa med in i lägret och vi ska fixa dig en bil så att du och din vän kan åka iväg. Tillsammans med kvinnans kropp såklart", lade hon till när hon såg Daniels blick. "Men, tills dess måste du stänga av känslorna. Kom igen, du är en soldat..."
"Jag ville aldrig bli en."
"Då så. Men det betyder inte att du inte lärt dig att stänga av känslorna. Och att sörja en kamrat går inte. Ni borde ha vänt om på direkten", lade hon till med en beklagande ton.
"Men du har aldrig varit farlig", viskade han och log till och med lite.
"Jag har alltid varit både farlig och dödlig", log hon svagt tillbaka och höll tillbaka en suck. Hon fick just två patienter till.
"Du får inte skada honom. Tro inte att jag går på dina trick", lade hon sedan till innan hon vände Daniel ryggen om. Hon hann se hur hans blick mörknade när hon såg igenom hans bluff. Han ställde sig rakare och såg sedan på Celaena med en neutral min.
"Yes, sir", sade han bara med sin soldatröst. Celaena kunde inte se på honom. Hur han stängde ner för att inte låta sorgen ta över. Han gick inte emot en direkt order av någon från en högre rank. Och trots att de var fria hade hon fortfarande en högre rank än honom, inte för att det egentligen spelade någon roll.
"Är du helt från vettet?" frågade hon sedan Mina. "Hur hade du egentligen tänkt att det där såret ska läka? Nu måste jag byta bandage igen! Redan!" utbrast hon sedan och såg på barnet framför henne. Hon skakade på huvudet men mindes trots det flickans kram. Mina var helt från vettet, det var något som var klart. Alldeles för naiv.
Kanske hade Celaena varit för naiv när hon litat på Emory. Fan ta honom och allt som hade med honom att göra.
Hon tackade sina stjärnor för att Daniel var en av de genmanipulerade som oftast stal information genom att infiltrera ställen istället för att döda alla i sin väg, annars skulle hon redan varit död. Det kanske gjorde honom opålitlig, men gudarna skulle veta att man fick lära känna en person som mest när de var drogade. Hon kände till hans största rädslor och vilken sorts person han var. Hon hade makten, och det kändes bättre än vad det borde ha gjort.

(Det är inte meningen att skriva så här långa inlägg >.<