Medeltida hemligheter (prs)

Maximillian blev kunde faktiskt inom kort tid börja skratta svagt utan att riskera att förblöda. Sårskorporna spratt förvisso ibland men då slutade han skratta ganska snabbt. Men på det stora hela så läkte han ganska snabbt. Han visste inte hur länge han sov, eller hur länge han egentligen varit i rummet, men när man inte hade något att göra så blev en timme plötsligt fem för en. Men men, Maximillian var glad så länge han läkte. Smärtan blev mindre för var minut, eller så vande han sig vid den.
Livet var inte alls lika besvärligt som när Rose hade tittat in förra gången. Men han var fortfarande döende vilket inte riktigt var lika trevligt.
Trots att det endast gått två timmar sedan Tobias kommit in och börjat gråta ordentligt oroade han sig för pojken. Och stallet. Och hästarna. Och smedjan. Och riddarna och deras svärd. Och sin lön. Och sina föräldrar. Och sitt arbete. Gudarna skulle veta att han höll på att oroa ihjäl sig i brist på någon annan än medikusens sällskap.

Rose band fast Glimmer vid ett träd och slog sig ner där hon och Maximillian hade suttit för något dygn sedan.
"Rose?", hörde hon en röst. Den var bekant. "Det är jag, Hector."
Rose log lättat och visade att han skulle sätta sig bredvid henne.
"Hur mår du?", frågade Hecor. Rose suckade.
"Det är mycket just nu. Med Max, Alicia och dig", sade hon. "Allt har hänt så snabbt."
Hector log medlidsamt.
"Jag förstår dig. Och det där med Maximillian är verkligen hemskt", han lade armen runt henne. "Jag har saknat dig."
Rose lutade sitt huvud mot hans axel.
"Jag har saknar dig med, Hector."

Han stönade och tittade upp i taket. Medikusen var inte i rummet heller. Alicia hade tittat till honom en stund. Tobias hade inte kommit tillbaka. Han bara stirrade upp i taket och tänkte.
Maximillians tankar var dock inte trevliga direkt. Det var lätt att se på livet på ett dåligt vis när man inte kunde se något bra. Till och med Rose verkade plötsligt helt... mörkt. Och deras bröllop? Ännu mörkare.
De kände inte varandra. De älskade varandra, men tyckte de om varandra? Tänk om hon inte tyckte om hur mycket han åt? Tänk om han inte var intressant?
Tänk om han plötsligt på något vis bara skulle sluta vara kär i henne? Vad skulle då ske? Och var skulle de bo? Skulle de ha barn? Ville hon ha barn? Vem skulle viga dem? Han hade inte ens bett om hennes hand, herregud.
De skulle inte få gifta sig förrän han bett om hennes hand från hennes... vem skulle han be om hennes hand hos? Kungen? Vem ansvarade egentligen för henne? Hon verkade inte ens ha någon mästare hon varit lärling hos. Vad han visste. Herregud, han kände inte ens Rose. Hur hade han lyckats förälska sig?
I brist på något annat att göra somnade han och även i drömmarna så hemsökte dåliga bröllop honom.

Hector hasade sig undan.
"Rose.. Jag måste berätta något för dig", mumlade han och såg olyckligt på henne. Rose började nervöst pilla på en lång hårslinga.
"Efter förhöret..", började Hector men rösten bröts av i meningen. "Jag tar det snabbt. Kungen tror att du är något övernaturligt väsen."
Rose stirrade på honom med vidöppen mun.
"V-va?!", utbrast hon.
"Han tror att den där varelsen attackerade dig och Max för att.. För att du hade någon magisk koppling till honom. Jag är egentligen här för att eskortera dig till.. Till fängelsehålan", stammade Hector nervöst.
"Vad ska jag ta mig till?", Rose reste sig och Hector gjorde detsamma.
"Du måste fly", viskade han och räckte sedan fram en väska till henne. "Det är lite mat och vatten, samt lite kläder."
Rose kramade om Hector hårt. Än en gång skulle hon skiljas från honom.. Då slog en tanke henne. Max...

Rose och Glimmer galopperade i full fart mot sjukstugan. Väl inne märkte Rose att Max sov, hon ville inte väcka honom, så hon smög fram och pussade honom på pannan.
"Max..", darrade rösten. "Jag måste ge mig av. Men jag kommer tillbaka. Någon dag."

Efter ett kort samtal med Tobias om att Rose behövde Glimmer kunde hon ge sig iväg, med Hectors väska på ryggen. Tobias hade sagt att Rose gärna fick ta med Glimmer, sålänge hon inte blev skadad. Rose hade däremot inte berättat för Tobias att hon förmodligen inte kom tillbaka.

(Jag åker på semester imorgon och kommer vara borta i tjugo dagar, kanske inte har wifi på alla ställen jag ska besöka (ska tågluffa). Men jag kommer säkert ha wifi ibland och då kan jag svara! Hoppas det är okej för dig ♥♥)

Maximillian vaknade av att någon kramade hans hand. Han slog upp ögonen och log sedan när han mötte Alicias blick. "Hej", log han. Sedan märkte han hur rödsprängda hennes ögon var. Hon hade gråtit.
"Vad har hänt?"
"Rose... Hon... Hon är efterlyst för trollkonst."
Maximillian blinkade, gapade lätt. "Ursäkta?"
"Den där... den där varelsen..."
"Hans?"
Alicia nickade. "Folk har börjat tala. De säger att hon fick honom att bli kär i henne och sedan förvandlade honom till ett monster. Att hon är en galen häxa..."
Maximillian försökte komma på något att säga men rynkade endast på ögonbrynen. Han trodde såklart inte på ryktena.
"Var är hon nu?"
"Hector hjälpte henne att rymma, men säg det inte till någon."
Han försökte komma i underfund med vad det var som höll på att ske. "Så... vi letar bara efter henne?" sade han i frågande tonfall. "Jag menar..." Sedan tystnade han. Han var inte villig att ge upp sin familj. Inte ännu. Kanske aldrig.
"Max... Vi har två månader till vårt bröllop, kanske tre ifall vi säger att du måste läka. Och din tillfrisknad kommer ta ungefär en månad. Du får inte nämna Rose till dem, för då kommer de tro att du är förhäxad också. Och... vi måste gifta oss ifall vi inte vill att våra familjer ska hata varandra. Det skulle vara en annan sak ifall vi båda hade någon annan, då kunde vi båda säga att vi förälskat oss. Men... Maximillian... min familj skulle inte låta mig lämna dig för en man jag nyss träffat."
"Herregud, vi kommer gifta oss", viskade han sedan. Helt neutral.
"Om inte..."
"Om vi inte rymmer", avslutade han åt henne. Sedan stirrade han upp i taket och Alicia kramade om hans hand igen.
"Läk först. Ta inte förhastade slutsatser. När du har läkt så kan vi se vad som kommer ske..."
Han nickade bara men bet ihop käkarna. Han visste hur det här skulle sluta. Han skulle gifta sig med Alicia. Hennes ögon skulle aldrig glittra som de gjorde i Hectors närhet men de skulle gifta sig med varandra. Och de skulle få barn. En anställning hos kungen var bokstavligen guld värd. Han skulle inte kunna slösa bort en sådan här möjlighet. Speciellt inte med tanke på att han var tvungen att försörja sina föräldrar i framtiden. Och ifall han gick efter Rose och någon fick veta på det... då kanske hela hans och Alicias familj skulle bli dödade.
Han var så himla körd.
Han hoppades på att han hade en bra skyddsängel för annars skulle han förmodligen vara död inom en snar framtid.

(Det är okej! ^^ Ha det så roligt! Tågluffning låter otroligt kul x3
Men gud vilken komplicerad historia vi har nu XD )

(Tack!
Haha, jaa, men det blir bara mer spännande då! xD)

Det tog inte lång tid förrens de var ute ur staden. Rose tänkte hela tiden på vad hon hade förlorat. Hon skulle aldrig mer få se Matilda, aldrig mer få krama om Hector, aldrig mer tacka Alicia för allt hon hade hjälpt Max med.. Max. Hon skulle aldrig få säga hejdå till Max. Aldrig vila sig i hans trygga famn, aldrig kyssa honom, aldrig stå vid altaret med honom. Trots att Rose redan saknade Max väldigt mycket var hon inte säker på att hon älskade honom. Det ända hon visste var att han var otroligt stilig och att han hade Alicia vid sin sida. Eller, Rose älskade honom, men hon var rädd att han inte älskade henne.

Glimmer började bli trött så Rose stannade vid en liten bäck och lät henne dricka. Hon tittade i den lilla väskan. Tobias hade packat en liten macka, lite vatten och slitna kläder, som förmodligen hade tillhört hans moder. Rose var så långt borta i tankarna att hon inte hörde prasslet i busken. Men någon som inte dagdrömde var Glimmer, som blev alldeles vild. Rose märkte detta och försökte lugna henne.
"Men gumman, vad är det med dig?", sade Rose när hon hade fått koll över Glimmer.
"Hon är här!", hörde hon plötsligt. Rose kastade sig över Glimmer, men hon förstod att det var försent. Vakterna skulle hitta henne. Antingen skulle hon bli avrättad eller kastad i fängelsehålorna.
"Rose! Det är Björn!", sade rösten igen och ur busken kom han. Björn. "Emily!"
Emily? Vem var Emily? En till gestalt klev ut från busken. Kvinnan var lång och ståtlig, liknade faktiskt Rose.
"Vad gör du här?", frågade kvinnan med en varm röst. Rose klev av Glimmer och berättade historian. Efter det var paret helt mållösa. Det v ar Björn som bröt tystnaden.
"Stackars flicka", suckade han. Emily log medlidsamt.
"Du kan bo hos oss, om du vill?"

Vid natten hade han bestämt sig. Han älskade Rose men han kände inte, och han var tvungen att vara vettig. Han visste inte ens ifall han någonsin skulle få träffa henne igen. Han kunde inte riskera både hans och Alicias liv utan att ha något garanterat.
Så, han blundade och rev ner väggen som var det enda som skyddade honom mot känslorna han hade för Alicia, som han alltid skulle ha, och ersatte det med känslorna han hade för Rose istället. Han visste att det skulle bli ett helvete ifall han någonsin stötte in i Rose igen men... vad skulle han göra? Ifall hon kom tillbaka innan bröllopet antog han att han skulle gifta sig med henne, så tills dess var han och Alicia tvungen att spela ett spel. Ett ordentligt spel.
Han tänkte tillbaka på drömmarna, han tänkte tillbaka på Alicias leenden, hur hon brukade få honom att känna förr och han välkomnade allt det han jobbat i månader, år, för att trycka undan. Nu var han tvungen. Om han inte älskade Alicia skulle han aldrig kunna gifta sig med henne. Älskade henne på ett romantiskt vis.
Och när Alicia väl klev in i rummet igen, blek i ansiktet, kunde han tänka sig henne som sin fru... eller kunde han?

"Hector då? Vad gör vi med honom? Jag... Maximillian, jag har börjat gilla honom."
Hon damp ner bredvid honom på stolen och betraktade hans ansikte. Hon såg hur hon nervöst bet på läppen.
Han sträckte sig efter hennes hand och såg henne allvarligt i ögonen. "Jag måste först och främst veta ifall du har några romantiska känslor för mig?"
Hon rodnade och tittade bort. "Självklart. Du kommer alltid vara min första sanna kärlek och du kommer alltid hade den fördömda biten av mitt hjärta."
Han kunde inte låta bli att le. "Då säger vi honom att vi inte kan bryta förlovningen på grund av våra familjer nu när Rose är borta. Speciellt inte när Rose är borta för då kommer de säga att hon var en häxa och fick mig att tänka irrationellt och att jag alltid egentligen älskat dig."
Alicia nickade sakta, fortsatte att bita sig i läppen. "Det är ingen lögn men... Stackars Hector. Jag mår jättedåligt, Max."
"Jag vet", suckade han. "Och... om tre månader så får vi se vad som sker."
"Då kommer jag må dåligt över att lämna dig... Och... Max, ifall det gäller att välja mellan min familj och Hector kommer jag tvinga dig att gifta dig med mig." Hennes blick var stenhård. Hon menade allvar. Han förstod henne dock. Hennes familj var det viktigaste hon hade, och hon skulle slänga iväg sitt liv vilken dag som helst för deras skull. Dessutom hade hon syskon, och Maximillian hade ett eget syskon på väg trots att ingen trott att hans mor än var kapabel till sådana mirakel.
"Varför, vid skaparen, hände det här oss?"
"Kanske är det ödet som försöker säga oss att vi ska gifta oss?" log hon retsamt och Maximillian skrattade till.
Ja, han kunde definitivt tänka sig ett liv med henne. Frågan var bara vem han skulle älska mest när stunden väl kom? Och vem Alicia skulle välja?
Men tills vidare verkade det som om han skulle gifta sig med Alicia. Och tills Hector, antog han, på något vis rentvått Rose så var det så det skulle bli.
Alicia strök försiktigt hans hand. "Maximillian...?" Hennes röst darrade svagt. Han mötte leende hennes blick. "Älskar du mig ännu?"
Hans hjärta hoppade över ett slag och hans mage slog till sig själv. "Ja", sade han. Han visste inte om han precis ljugit eller inte, men när han mindes Roses ansikte så kände han hur hans dåliga samvete tog över.
Men när Alicia log stort och hans hjärta hoppade över ännu ett slag så var det allt annat än fejk.
Han var ganska säker på att han älskade två kvinnor samtidigt.

(Förlåt för ett långt inlägg x3 greps in i hans tänkande och hur förvirrad han känner sig xD)

(Be inte om ursäkt! Blir bara glad )

Björn och Emilys stuga låg djupt inne i skogen. De berättade att de också hade ett hus i en by, men trivdes att bo mer avlägset. Stugan var liten och av trä.
"Ingen kommer att hitta dig här", log Emily stolt. Rose log nervöst.
"Var ska Glimmer vara?", frågade hon. Björn gick fram och tog tag i hästen.
"Henne tar jag hand om", skrattade han. Rose hoppade av, men hon var inte säker på om hon kunde lita på paret. Visst, de var trevliga, men hon ville inte offra Glimmer.
"Jag följer med", sade Rose bestämt. Björn nickade. De gick djupare in i skogen där det fanns en hage med ett litet stall. En häst galopperade fram för att hälsa. Rose log lättat och släppte in Glimmer.

Alicia hade förklarat situationen för Hector och visste Maximillian dåligt, men vad skulle han göra? Hector kände redan till situationen redan innan och han måste ha förstått vad det innebar att hjälpa Rose att fly.
Maximillian kramade Alicias hand och hon kramade hans tillbaka.
"Jag skäms", viskade hon sedan medan hon började byta om hans bandage igen.
"Varför?"
"För jag är faktiskt glad över vårt giftermål den här gången och... Max... Om... Om Rose kommer tillbaka... Jag är ganska säker på vem av er jag skulle välja."
Han såg nyfiket på henne. Det här började bli mer intressant för var minut som gick. Redan höll på som ett kärlekspar, vilket fick honom att må dåligt, men de var tvungna att hålla akten uppe igen, även om det verkade bli mer än en akt den här gången.
"Vem?"
"Hector ifall du fortfarande älskar Rose", mumlade hon och tittade bort.
"Han bor ännu längre bort, eller hur?" undrade han sedan och hon nickade.
"... Vi är helt bortom räddning", medgav han samtidigt som han förde hennes hand mot sina läppar och kysste lätt den.
"Jag gissar på att det här endast är början."

(hemma!)

Det hade varit en tuff dag. Rose önskade att Max snart skulle glömma henne och leva sitt liv med Alicia. Det var en smärtsam tanke, men hon ville inte att han skulle lida på grund av hennes bekostnad. Rose bestämde sig för att skicka ett brev via en duva. Det var riskabelt för båda två men hon var försiktig.

Kära M.
Jag ber om ursäkt för det som har hänt och jag hoppas att du kan glömma mig. Jag hoppas du får ett underbart liv med A, eller någon annan för den delen. En sak är säker.. Jag glömmer aldrig dig. Dina ögon, ditt hår, din doft..
Jag älskar dig, M.

Din R
Rose upptäckte sig själv spilla några tårar när hon skickade iväg fågel med brevet runt benet. Hon hade för säkerhets skull skickat brevet till medikusen.
"Rose?", sade en röst utanför det lilla rummet. "Det är Emily, får jag stiga på?"
Rose torkade tårarna på tröjärmen och släppte in Emily.
"Har du gråtit lilla vännen?", frågade hon och tittade sorgset på Rose. Det fick bara tårarna att rinna ännu mer. Emily omfamnade Rose som grät dels för Max, dels för att hon aldrig hade fått känna värmen av en vuxen människas trygghet innan.