The unexpected (prs)

Ashe förstår lika lite som Artemis. "Hur länge ska vi vara borta?"
Hennes mamma verkar tänka innan hon svarar. "Tre månader. Vid det laget borde vi ha förflyttat huset och täckt våra spår. Sedan kan ni komma tillbaka. Er säkerhet är prioritet nummer ett", säger hon samtidigt som hon fortsätter upp genom huset.
Hon leder dem till deras rum.
"Snälla, mamma..." viskar Ashe för hon vill verkligen inte. Hon är hemma. Hon vill inte flytta. Hon vill inte på något uppdrag.
Ashe ser hur hennes mamma måste behärska sig för att inte börja gråta och bryta ihop.
"Börja packa", viskar hon bara. "Ni åker inom två dagar."
Hennes mamma kanske inte gråter, men en tår rinner nerför Ashes kind. "Men vi är äntligen hemma", viskar hon helt försvarslöst, nästan desperat.

Artemis sjunker ner på sängen, sin säng i sitt rum. Hon hade fått så mycket, hon hade börjat känna att hon hörde hemma någonstans. Utanför snöade det alltjämt och Artemis kände sig lika förtvivlad som Ashe.
"Detta har varit som ett hem......är, nu måste jag, vi lämna." Artemis stammar på orden och försöker verkligen få fram dem, få fram det hon känner. Hon vet att de uppskattar det och hon vill att de ska veta hur tacksam hon var.
"Ni alla, huset allt. Ska det bara bort? Jag har aldrig...........aldrig känt mig så hemma, så levande." rösten sviker henne och hon drar upp benen och gömmer ansiktet för dem. Inga tårar syns, men känslorna är riktiga. Hon brydde sig inte om skadorna, eller att de attackerat henne, hon ville stanna med dem alla.

Ashes mamma ler mot Artemis. "Huset kommer vara på plats när ni återvänder. Det är för riskabelt att lämna det. Dessutom vill vi ha kvar vårt hem", säger hon. "Det kommer finnas här när ni återvänder. Bara i annorlunda form. Vi kommer förklä det på något vis och ändra saker och ting för att hålla det säkert. Säkert för alla."
Ashe förstår orden men samtidigt så är det månader tills dess. Hon är hemma nu, varför kan hon inte stanna här? Varför kan inte de stanna?
"Var ska vi flytta?"
"Ni är på uppdrag. Vi vet inte ens själva. Kanske studera de gamla tiderna mer för att kunna förstå er på kraften som hotar oss. Egypten kanske? Grekland? Norden? Vi måste diskutera, och ni får såklart säga var ni helst vill också."
"Kan vi inte bara följa med er och huset?" viskar Ashe besviket.

Artemis håller med Ashe, men hon vill inte krångla. Hon erkände sig ännu inte tillhöra denna familj och var man gäst skulle man inte krångla. Hon var fortfarande chockad av händelsen och det droppade smältvatten om henne, hon hade inte ens fått av sig skorna.
Det var först då hon nös till Ashes mor verkade uppfatta vilken belägenhet de båda fann sig i.
"Klä av er, duscha varmt så hämtar jag något att hela såren med." säger hon raskt och flyr ut. Det hörs att hon har gråten i halsen och att rädslan är där. Då de lämnas ensam ser Artemis upp på Ashe.
"Förlåt, jag skulle inte varit ute. Nu måste vi fly och det är mitt fel. När du äntligen funnit din familj och allt." säger hon ursäktande.

Ashe skakar på huvudet. "Herregud, nej. Skyll inte på dig själv. De där varelserna kom in genom försvaret, och bara det skulle betyda att vi var tvungna att flytta. Tänk om de bröt sig in i huset genom fönstren medan vi sov istället? Det är inte säkert här, men att den attackerade dig betyder något. Du är den som är minst känd av oss - det var åtminstone det vi trodde. Vi trodde du var säker här", säger Ashe ärligt medan hon kastar en blick i spegeln. Hon grimaserar. Blod, rätt så mycket dessutom. Hennes händer klibbar på grund av varelsernas blod.
"Jag tar väl duschen längre bort i hallen", säger hon fundersamt. Hon vill skrubba sig ren från allt blod medan hon går igenom attacken i huvudet. Hur hennes vapen inte kunnat röra vid varelserna, som om de inte hade en ordentlig fysisk skepnad...
Hon tittar ner på sina händer. Finns det någon möjlighet att det endast är en stark illusion? En skrämseltaktik? Tänk om djuren egentligen bara var magi? Magi kan slå ut magi. Och illusionsmagin skulle ha gjort det möjligt för dem att se ut som riktiga varelser, och därmed även falla som sådana.
Magin skulle även kunna skada dem. Men illusioner, som inte har någon fast form, skulle vara lättare att få in genom försvaret.
"Tror du att de använde sig av illusionsmagi?" undrar hon plötsligt medan hon fortsätter att fokusera på blodet i sina händer, försöker se ifall det droppar på något konstigt vis eller något annat. Annars vet hon inte varför hennes vapen inte kunde skada dem innan symbolerna på dolken blev aktiverade.

Artemis skakar bara på huvudet och stirrar ut genom fönstret.
"Det tror jag inte betyder något. Jag var bara där, där då de kom. Jag tror de inte skulle lämnat någon." svarade hon osäkert och mötte Ashes blick.
"För jag är ju ingen, inte sant? Bara någon vanlig, ja du vet......" sa hon och såg nästan desperat på Ashe. Hon var väl ingen, inte sant? Hon bad för det, men hon bad också för att veta sitt ursprung.
"Ashe.......om vi ska bort? På uppdrag........tror du då att vi kan?" men hon fick inte fram mer och hennes röst dog bort. Dessutom skulle det säkert vara alldeles för farligt, Artemis kunde inte ens ta vara på sig själv, det visade sig nu. Hon hade bara legat där lamslagen av skräck.
Hon säger inget mer och följer Ashes exempel att gå till duschen, Ashes mamma hade faktiskt sagt åt dem med.
Men hon stannar upp då Ashe talar och hon rynkar tvekande på pannan, vilket får det att svida till i ansiktet så hon slutar.
"Jag vet inte, men vilka är de ni alla talar om?" frågar hon enträget och tar tag i hennes händer.
"Du blöder, ta det lugnt, var rädd om dig." fortsätter hon med oro i blicken för vännen.

Ashe har inget svar på de två första sakerna Artemis säger. Hon vet bara att Artemis inte endast är någon vanlig person. Skolan skulle ha ansträngt sig mer för att ge Artemis ett vanligt liv, ifall hon var en vanlig person. Att hålla henne hemlig så där... kanske hade det varit tryggt, och kanske gör Ashe detsamma just nu genom att inte vilja ha henne på herrgården så ofta som möjligt, men hon har försäkrat Artemis att hon kunde gå var som helst. Hon kan lämna herrgården bara hon säger till. Hon har låtit Artemis veta att hon har sin frihet. Vilket hon inte haft på akademin, och det är sannerligen något som är konstigt.
De senare sakerna vet hon hur hon ska svara på dock. "Vi klarar oss. Jag är trots att en tränad krigare. Vem vet, kanske jag till och med kan bli en paladin en dag. Det skulle vara schysst", ler hon så att Artemis vet att hon skämtar. Om paladin delen åtminstone. "Vi är säkra tillsammans. Och det är lättare att endast ha en person att skydda. Det kommer dock sätta press på dig, även om jag kommer försöka att inte stressa dig. Rykten sprids snabbt där ute och vi lär förmodligen behöva undvika Ryssland, Nigeria och Estland", säger hon och rabblar upp de länder hon är efterlyst i. Hon är rätt så säker på att hennes föräldrar vet, lika säker som hon är att de inte vet.
Ashe ser ner på sina händer och knyter dem lätt. Det är något som inte stämmer med blodet, men hon får klura på detaljerna senare.
"De är... Rådet mamma och pappa talar om. Jag antar att det är typ riddarna runt det runda bordet. Makos 'de' tror jag är... de döda, för att vara ärlig. Han talar i tungor ibland och för det mesta måste jag använda gamla sorters böcker för att förstå vad ord betyder. Och mitt 'de' är mina föräldrar. Jag frågade dem ifall de var säkra på att du var säker när vi först kom hit. Ifall jag kidnappade dig från akademin endast för att utsätta dig för fara skulle jag inte kunna förlåta mig själv... och vi lyckades rätt så bra ett tag", viskar hon och ler ett bistert leende.
Hon har fortfarande inte sagt "jag älskar dig" till Artemis. Att Ashe betraktar henne som en del av familjen och att hon givetvis älskar sin vän som sin egen familj. Hon har såklart sagt att Artemis är en del av familjen. Bara inte de tre orden som känns så rätt att säga nu, men även så fel.
"Du har aldrig varit utomlands, va? Vi behöver nog ta oss någonstans där ditt hår inte står ut lika mycket. Inga muslimska länder, med andra ord. Eller, tja, storstäder brukar väl gå bra i länder likt Turkiet, men annars så kan vi båda dra till oss aningen för mycket uppmärksamhet. Hur många språk talar du förresten? Och... har du något pass? I och för sig behöver vi fixa falska, så vi behöver ringa Kai också", mumlar Ashe och inser att hon gått över till överlevnadsläge. Hon har en situation framför sig, ett nödläge, och hur hon hanterar den kan var skillnaden mellan liv och död. Och huset kommer fortfarande finnas kvar när de kommer tillbaka. De ska bara... försöka hitta något lika gammalt och mäktigt som deras okända fiende och försöka förgöra hen, eller de, med denna makt som inte längre existerar. Absolut inga problem, eller hur?

"Du skulle kunna bli en Paladin, du är skicklig." svarar Artemis uppriktigt, men ler samtidigt då hon förstår att Ashe skämtar med henne.
"Fast det är fel, du borde inte skydda mig. Det blir värre om du gör det, du råkar illa ut." hon tystnar och suckar.
"Mer press på mig?" ställer hon frågande och drar handen genom håret.
"Om du menar med magi och försvar? Jag kan det inte, jag är inte den ni tror jag är. Jag kommer aldrig kunna göra det." svarar hon uppriktigt, men det lät även som hon läste ur en utantilläxa en läxa de på akademin lärt henne. Både att dra ner hennes självförtroende och förbjuda allt hade fått henne till det. Den spärren fanns fortfarande kvar ännu var hon inte som en levande människa.
"Okej, riddarna kring runda bordet låter logiskt. Även om de borde vara döda, men gissar att Merlin ligger bakom det? Han vill ha makt, inte ha någon som är starkare än sig." hon tystnar och tar i hennes hand.
"Är det inte mitt fel att detta hänt är det heller inte ditt." säger hon mjukt och gör sig beredd att gå in i badrummet för att göra som hon blivit tillsagd.
"Nej, eller jag vet inte, jag vet inte var jag kom från innan akademin." svarar hon erkännande och skakar på huvudet om pass vilket hon inte heller har.

"Kanske i ett annat liv. Jag tycker om mitt eget alldeles för mycket", svarar Ashe ärligt. Det finns ändå gott om tokar i världen som hellre försvarar någon annan än en själv.
"Artemis... du är kapabel till större saker. Du har någon slags spärr inom dig, men en dag kommer den spricka. Gudarna ska veta att jag hoppas att det blir på ett bra vis", medger Ashe. "Eller så spricker den inte. Men, den erfarenhet jag har med magi säger mig att det är som en levande varelse, en levande energi, och efter ett tag så bryter den sig loss ifall den inte används på rätt vis. Eller, när det verkligen behövs. Din kropp, din magi, din själ... allt det där älskar dig och kommer försvara dig när inte ens du kan. Makos gåva visade sig när han var liten och inte förstod någonting. Men den hjälpte honom. Och min gåva är förvisso överlevnad, men vet du hur många gånger jag svimmat och sedan vaknat helt säker någonstans? Fler än jag kan räkna. Jag har börjat lita på min magi som om den är en person, och du behöver bara lita på dig själv. Jag vet att du kan. Jag gissar inte, jag vet att du kan mer. Hur din magi sedan agerar kan jag inte avgöra alls, men den finns där", säger Ashe leende. Hon är förvirrad gällande vad Artemis sade om Merlin och trevar efter nästa ord.
"Merlin... Merlin har ingenting med det här att göra. Allt jag vet är att mamma och pappa har ett råd som diskuterar saker och ting - och mest handlar det om Mako. De vill inte att ett orakel ska missbrukas. Någon av dem är förmodligen en förrädare, det finns alltid någon förrädare, därför vill dem att vi ska bort. För att skydda oss, och i värsta fall? I värsta fall så ska de ha några att skicka Mako till ifall de hamnar i fara.
"Passen kan vi fixa imorgon. Jag kan fixa kort på oss båda med en green screen och kanske åka ner till stan. Eller ifall Kai kommer upp till huset... är man endast människa är man", mumlar Ashe tankfullt och kramar Artemis hand.
"Vad sägs om att vi tvättar av oss blodet nu och sedan gör det bästa ur en dålig situation? Vilket också innebär att låta mamma alla sorters kunskap för att läka oss." Ashe ler. "Jag är verkligen otroligt glad att du är relativt oskadd, Artemis."