Nya halvgudar

Nathaniel nickade något tveksamt till hennes idé. Den lät rimlig, att det skulle vara något ur det förflutna. Men hans magkänsla sa något annat. Drömmen hade lämnat efter sig samma obehagskänsla som han får när han får aningar om framtiden. Det har hade inte hänt än. Men när han såg hur Estelle flyttade sig och la sitt huvud mitt emot honom, bestämde han sig för att inte säga något. Inte än i alla fall.
När hon började röra sina fingrar över hans hand pirrade det till i hela kroppen. Han mötte hennes blick och log svagt. Han var fortfarande trött, men nektarn hade verkligen börjat verka nu och Estelles plötsligt närhet hade fått hans puls att gå upp.
"Självklart", mumlade han mjuk och drog bort sin hand från Estelles. Han ville det inte egentligen, men han behövde den för att kunna stryka en hårslinga ur hennes ansikte.
Långsamt strök han bort håret, och sedan lät han försiktig sin hand vila mot hennes kind. Hela hans inre vibrerade av känslan. Han ville ligga kvar här hela dagen, även om han visste att det inte var möjligt.

Estelle log mjukt mot honom.
"Det var snällt av dig, även om det nu var en dröm." sa hon och följde spänt hans hand som rörde sig mot hennes ansikte. Men då den mjukt och vänligt rörde vid henne slappnade hon av en aning men darrade lätt i andningen.
Hon ville ligga kvar, inte dra sig undan men det hela gjorde henne en aningen spänd. Men för att han inte skulle missförstå det log hon svagt. Hon ville lära sig och hon gillade Nathaniel.
Vad det än var så kände hon att hon kunde lita på honom, han var inte som andra. Han var inte som hennes far och han hade visat henne att det fanns andra människor i världen.

Nathaniel insåg plötsligt vad han gjorde och tog generat bort handen från Estelles ansikte. Han harklade sig.
"Vi kanske borde röra på oss", sa han och började resa på sig. Hans kropp protesterade och ville ligga kvar, men han tvingade sig upp i sittande ställning. Han böjde upp knäna och vilade armarna mot dem.
"Vi måste ju se hur mycket bättre du blivit av helandet", sa han med ett uppmuntrande leende.
En del av honom ville ligga kvar i sängen, med Estelle bredvid sig och utforska pirret i magen, men hans mer rationella del sa åt honom att det inte var rätt. Han hade ju bara känt Estelle i drygt en dag, och hon tyckte säkert att han klev över mer än en gräns. Hon måste ju undra ifall han aldrig hört talas om det här med personlig bubbla.

Estelle kände sig besviken då han tog bort handen och började röra på sig. Hon sa inget men hon kände så.
"Är du säker att du mår bra än?" sa hon en aningen tvivlande och såg på honom. Han verkade vara så trött innan, så slut. Fast den där nektaren verkade göra underverk och inte visste hon hur snabbt man tog igen sig.
"Hur hade du tänkt dig det?" ler hon snett och undrar om han tänkt att hon skulle springa ett halvt maraton.
Hon ställer sig upp och tog sig ut mot dörren, ut i det fina vädret. Nu pirrade i henne av spänning, ett helt annat pirr än då hon var vid Nathaniel. Tänk om hon skulle bli så mycket bättre som hon kände sig? Hon kände redan nu att det skulle bli så, bara att gå, att röra sig. Det kändes som att röra sig på moln än hur det var förr.

Han slängde ner benen för sängkanten och sträckte på sig. Han var fortfarande trött, men kraftlösheten var borta. Han gav henne ett snett leende.
"Jag mår bättre", sa han och gäspade stort.
"Du såg inte det där", la han till med ett flin när han gäspat klart.
Han reste sig upp och sträckte på sig igen. Det knakade i hans ryggrad. Han skakade igång kroppen, och önskade att han kunde stoppa huvudet i ett kar med kallvatten, för hans hjärna kändes lite som bomull. Han var tvungen att tänka klart så han inte gjorde bort sig nått mer med Estelle.
"Jag tänkte att vi kunde börja lite lugnt med några enkla övningar", sa han och följde med henne ut genom dörren. Han gömde en till gäspning bakom hennes rygg.
"Ta någon övningsvarv runt arenan, kanske testa på något vapen", sa han och gick upp bredvid henne när de kommit ner för trappen. "Om du vill såklart"

Estelle såg granskande på honom och lyssnade knappt på hans ord.
"Du är trött, slut? Lova att inte ta ut dig bara." sa hon och log lite. Hon ville honom väl och ville inte att han skulle anstränga sig. Hon visste inte om det var skadligt för honom, om han kunde ta till skada av att röra sig så.
Estelle nickade dock tyst åt hans förslag och kastade en någon nervös blick mot arenan där många av ungdomarna var igång vid att träna.
"Följer du med?" frågade hon då de kom närmre. Hon var inte van vid sådant av naturliga orsaker. Hon hade tack vare sina skador blivit hindrad i sin rörlighet och hade därför sällan tränat, sprungit, klättrat, lekt eller liknande varken sol liten eller äldre. Hon ville springa, hon ville göra det han sa och föreslog, men visste inte hur man skulle göra. Att springa för sitt liv var en sak, men att springa för nöjets skull? Nej, fanns det något speciellt sätt man skulle springa på? Hon ville inte heller ha alla blickar på sig, hon kände att hon bara gjorde bort sig.

Nathaniel skrattade lite åt Estelles kommentar om att han inte skulle ta ut sig.
"Ingen risk, jag är bara lite trött", sa han med ett varmt leende. "Det släpper nog så fort jag börjat röra ordentligt på mig"
När de kom ner till träningsarenan var flera redan igång med att träna olika övningar. Nathaniel nickade hälsande åt några stycken.
"Självklart följer jag med", sa han med ett leende. "Tekniskt sett är du fortfarande min patient och det här är bara en del av din undersökning, så det skulle vara väldigt oansvarigt av mig att lämna dig ensam". Han flinade för att visa att han inte var helt seriös, även om det fanns en poäng med det han sa.
"Vi kan börja med att springa lite långsamt, och känna efter hur det känns innan vi ökar tempot", sa han, "Säg till ifall det går för fort eller ifall något gör ont, så slutar vi direkt"
Han gav Estelle ett uppmuntrande leende och började långsamt jogga.

Estelle hans kommentar med ett snett leende och nickar sedan. Det kändes bra att han sa så, då behövde hon inte känna sig helt dum och värdelös. Hon förstod väl att han inte var fullständigt seriös, men hon uppskattade det.
Sedan drar hon ett djupt andetag. Bara känslan att dra ett djupt andetag var befriande, var underbar.
Sedan tog hon satts och började springa, eller ja de joggade. Det var något som var ovant för Estelle och det tog ett tag innan hon fann tekniken i att springa. Det var en konst att få fötter och ben rätt i takt, att få armarna att följa med.
Sakta så ökar de takten och Estelle tar i mer, andningen börjar bli hackig och hon vet knappt hur hon ska få luft. Den vanliga rädslan att förlora luft kommer över henne och hon stannar upp. Men det var inte samma sak, det var mer att hon inte visste hur hon skulle andas då hon tog i. Men paniken från förr sköljer över henne.

Nathaniel log uppmuntrande åt Estelle när de började jobba, och när hon inte verkade ha några problem började han sakta öka takten. Han känner hur han själv piggnar till av solskenet och den friska luften.
Plötsligt stannar Estelle, och Nathaniel bromsar direkt in och skyndar fram till henne. Hon verkar åter igen ha svårt med andningen och paniken lyser ur hennes ögon.
"Estelle!" utbrister han och tar tag i henne axlar. "Hur mår du? Kan du andas?"
Han känner hur paniken sprider sig i hans eget bröst. Det här skulle ju inte hända. Och det var hans fel. Han borde inte ha ökat takten. Han borde inte tvingat henne göra det här överhuvudtaget.

Estelle möter Nathaniels blick och flämtar till då han tar tag om hennes axlar. Den flämtningen får hennes andning åter och hon nickar snabbt.
Sakta avtar hennes flämtningar till lugnare andetag och hon kunde snart andas ordentligt.
"Det är bra." flämtar hon och möter hans blick med ett snett leende.
"Fast det var inte som förr, enklare." försökte hon förklara.
"Det var kanske att jag trodde att jag inte fick luft, då jag ansträngde mig mer?" sa hon tvekande. Det var helt enkelt att hon hade ansträngt sig, att hon var otränad allt det. Men känslan hade fått henne påmind om vad som hände förr.