Cowboys and indians

Aiyana hade inte kunnat ligga still då hon väl vaknat. Hon hade varit uppe men utan att stödja på foten. Hon hade lagt på mer ved i spisen och fått ihop en gryta av det han hade. Hon hade även sopat och städat så gott det gick.
Men hon fick ångra sig grymt, hennes envishet var stor och det var inte försen allt var klart hon tillät sig sätta sig ner. Det var då hon kände av smärtan i foten och kvidanden hördes då Dave kom in.
Hon kunde inte rå för det, det låg i hennes uppfostran och hon trodde inte Dave skulle vara nöjd med henne annars. Hon satt på en stol, med foten på en annan och kved med tårar av smärta längst kinderna.

David märkte hur hon mådde direkt och suckade. Utan att säga något lyfte han försiktigt upp henne och bar henne till sängen igen och la ner henne. "Vad sa jag? Vila" suckade han och strök bort hennes tårar och drog fram medicinen och gav henne lite. "Du behöver inte göra något, bli bara frisk" sa han sedan och stoppade undan guldet och såg på maten. Han hällde upp en skål och gav henne.

Aiyana satte sig upp men lutade sig mot väggen så hon kunde äta själv. Hon såg ner i skålen och mötte inte hans blick.
"Men Aiyana ska göra, Aiyana oduglig, dålig. Även om ont, Aiyana göra ändå, hjälpa, alltid arbeta. Inte vila, inte när Aiyana kan arbeta." sa hon, försökte förklara. Hon klarade inte av att bara vila, hon visste inte hur man gjorde med att bara vila och ta det lugnt. Var man overksam var man lat och ingen ville ha en. Hon ville göra sig god i hans ögon även om de inte kunde få varandra.

David tog en skål han med och började sakta äta. "Nej det ska du inte" sa han och började bli irriterad. Kunde hon inte bara lyssna på honom? Hon kunde inte arbeta, kunde inte göra det hon skulle nu, hon fick vila. "Du kan inte arbeta". Han åt snabbt upp och ställde undan innan han gäspade och sträckte på sig. "Jag får väl stanna här imorgon så du verkligen vilar". Han såg sig sedan om efter något han kunde sova på då hon hade hans säng.

Aiyana märket att han blev arg eller irriterad då hon ofta kände av sådant, det ingick i uppfostran att förutse mäns outtalade känslor och behov.
"Aiyana ska inte arbeta, ska vila. Inte vara i vägen för Dave, Dave arbeta, pengar, hem till familj." fick hon ur sig och åt lydigt upp för att inte vara till besvär mer, hon märkte att hon var det. Hon måste hem, det fick inte bli krig mellan folken.
"Aiyana sova på golv, detta....Dave sova." sa hon och pekade på sängen som hon inte visste vad de kallade.

David nickade bara och orkade inte ens suckade längre, nu var hon åt andra hållet istället. "Ja" sa han bara och plockade undan maten och gav henne vatten och skakade på huvudet. "Nej, sov på sängen du. Jag kan sitta i fåtöljen" sa han och satte sig i den stora fåtöljen han hade och drog av sig skorna och hatten och drog till sig en filt.

Aiyana sjönk åter ner bland kuddarna i sängen då han satt sig i fåtöljen. Det var så komplicerat med honom, hon var van att vara på ett vis och nu ville han helt annorlunda. Då hon ändrade sig verkade det bara bli värre, kanske hon gjorde bäst att gå hem? Hon måste ändå hem och Dave var ändå i säkerhet.
Dock orkade hon inte tänka mer på det. Det smärtstillande hon fått innehöll också något sömnbringande och hon kände sig varm och dåsig innan hon somnade.

Dave såg hur hon somnade och slappnade av då han med. Snart sov han tungt, utan mardrömmar eller något, bara tungt. Han vaknade då solen sken in och det började bli fullt av liv utanför. Han tog sig sakta upp och började värma på lite av grytan från dagen innan till frukost medan han gäspade och kliade sig i håret.

Aiyana vaknade av att solen sken in på henne, det började låta förfärligt utanför och lukta gott inne hos dem. Hon sätter sig upp med håret i vad man skulle kalla morgonrufs.
"Varför de låter?" frågar hon, de förde sådant oväsen enligt henne.
"God morgon." log hon artigt mot honom sedan och gäspade lätt då han gjorde det, det smittade.
Sedan verkade hon besvärad och såg ner på sina händer.
"Dave......Aiyana." men hon tystnade och rodnade, inte för det syntes så mycket, men detta var inget man talade med män om. Men hon visste inte hur eller snarare var hon skulle göra det.
"Aiyana måste." sa hon och pekade ner, det som var gömt under täcket. Hon var tvungen att utföra sina behov, men det var något mer också, något hon dolde under täcket, blod som inte var från foten.
"Aiyana kvinna, fel, visste men mycket hänt." sa hon förtvivlat över sitt misstag.

Dave hörde hur hon vaknade och vände sig om med ett litet leende. Hon såg väldigt söt ut med det där rufset, såg avslappnad ut på något sätt. "Åh, de arbetar bara" sa han och gav henne frukosten och satte sig själv och åt. "God morgon" sa han sedan och log än.
"Vad är det?" undrade han sedan oroligt då hon verkade nervös. Han åt snabbt upp och kom snabbt fram till henne. "Hur är det?". Då fick hon ut det. Han tystnade och rodnade svagt han med. "Åh". Han förstod. Han gick och öppnade ett litet rum som innehöll ett slags dass. "Här kan du gå" sa han. Men kunde hon gå själv. Han räckte henne sin hand för att hjälpa henne. "Det är inget fel" sa han mjukt.