Monster High School

Jag stirrade när Ayaka flög iväg. Jag hade hört om änglar, men hon var inte en. Hennes vingar var mörka, liksom allt med henne. Änglar var ljusa. Genomgoda. Vita. Hon verkade inte vara någon av dem.

Julie ~
Jag ska precis utbyta blyga artighets fraser men ser Archie några meter bort och vinkar att han ska komma hit.
Gör jag faktiskt det? Ja tydligen.
Far har rätt att min blyghet krockar med att jag är modig.
Det sticker till i mig när jag tänker på far och jag får tårar i ögonen som jag dock snabbt blinkar bort.
Hoppas ingen såg
Sedan fortsätter jag vinka att han ska komma, som om inget har hänt.

Jag vände mig till hon som tydligen hette Meri. "Vad är du för varelse?"

Lirima såg hur reste sig, fällde ut sina vingar igen och flög. Lirima följde henne med blicken.
Varför fortsatte flickan att undvika henne? Lirima kände hjärtat bulta i bröstet. Hon kände ett starkt behov av att veta. Det kändes som om flickan visste något om Lirima som Lirima själv inte visste.
Hon stannade på stigen och tvekade, skulle hon gå bort till flickan eller skulle hon gå in i skolan? Det kanske var något sorts tal som det var viktigt att höra?
Men Lirimas intensiva godhet segrade och hon rusade tillbaka för att följa efter flickan.

"Jag är en vattenmänniska. Det här är första gången jag går och pratar på land."

"Okej!" Säger jag. Coolt. "Jag är en formskiftare, säger jag och ändrar form till en liten pojke med långt, brunt hår. @Vi kanske skulle gå upp till slottet" säger jag och förvandlar mig åter till en humla och flyger upp mot slottet. Jag flyger in under portvalven och in i en hall med jättelika korridorer. En ung man med älvvingar står och dirigerar in folk i olika rum. Nya elever står det på en av dörrarna. Jag flyger in där och förvandlas åter till människa. Några flämtar till och backar.

Jag svarade o.o

Sry, ändrade nu.

Jag känner någons närvaro och vänder mig om. Det är flickan. Varför är hon här?
Jag vet att det inte är hennes fel, och får dåligt samvete. Jag tvekar.
"Vad gör du här?"
Frågar jag tyst, men med en arg underton. Jag får återigen dåligt samvete. Det är inte hennes fel.
Jag ser henne i ögonen, kontrollerar återigen det. Men det är ingen tvekan. Hon är vad hon alltid varit. Hon är en ängel. Och eftersom jag inte ser något märke på hennes handled så är hon fortfarande.. Accepterad. Till skillnad från mig. Jag har det där märket. Märket jag inte vill tänka på, det ända i mitt utseende jag inte kan ändra.
Märket de brände in...

"Jag ville bara se till att du var okej" sa Lirima tyst. Hon satte sig ner bredvid flickan. Hennes vackra blåa ögon var rödkantade, hon hade gråtit. "Jag står inte ut när någon är ledsen, det är som om något går sönder i mig..." fortsatte hon och log ett bistert leende.
Det var skymning nu och solen sjönk ner vid horisonten. Himmelen var mörkblå med vackra skiftningar i lila och rött.
Lirima såg på flickan och lade plötsligt märke till ett svart märke på hennes smala handled. Märket såg ut att ha bränts in i huden, något som borde varit riktigt plågsamt.
"Vad är det där för något?" sa Lirima och försökte att inte låta allt för nyfiken, utan bara snäll och tröstande.