Piraternas fånge(PRS)

Mona nickade tyst och fortsatte linda om hans sår. "Ja. Hon skyllde på mig för att Carl hamnat i slagsmål" mumlade hon och blev tillslut klar med bandaget. Hon mötte hans blick igen. "Känns det bättre?". Hon hade ännu dåligare samvete nu, för nu var Carl också skadad pågrund av henne. Hade han bara inte försvarat henne så hade han inte blivit nedslagen. "Är det något mer som ska göras?" frågade hon Mortimer sedan och vände sig mot honom.

Seamus får dåligt samvete av någon anledning. Det känns som om det var hans fel aatt hon blev straffad. Vilket det var... och han blev plötsligt väldigt skärrad över det och utan anledning, såklart. Seamus nickar dock åt henne när hon frågar om det känns bättre. Helvete, han känner sig hemsk utan någon anledning.
"Du kan lägga undan sakerna i skåpet där." Svarar Mortimer och pekar på skåpet han tagit sakerna ifrån. Samtidigt som han plåstrar om Carl. Han är inte allvarligt skadad, bara blåslagen.

Mona nickade och la sakerna i skåpet igen och såg sedan mot Carl med orolig blick. Han mötte hennes blick och log. Hon kunde inte hjälpa att le också, han var åtminstone ganska okej. Snart var de alla omplåstrade och hon vände sig mot läkaren igen. "Tack så mycket för att du sa att vi skulle få vara här nere, då kanske vi undslipper kaptenens ilska...".

"Jag har varit här längre än hon." Konstaterar Mortimer bara. "Dessutom är jag inte utbytbar som andra på skeppet." Fortsätter han i princip utan känsla.
"Som nästintill alla andra på det här skeppet." Säger Seamus från britsen som han precis rest sig ifrån. Han måste tillbaka till jobbigt och då spelar det ingen roll vilka skador han har.
"Seamus, du har en skadad fot, du har ett skärsår rakt över bröstkorgen och din axel är inte helt okej än." Säger Mortimer och låter otroligt kritisk. "Dessutom kommer Carl behöva dig om han måste gå ut på däck igen."
"Han är en vuxen man..." Svarar Seamus och rycker på axlarna.
"Seamus."
"Ja, jag förstår." Svarar Seamus på Mortimers tillsägande användade av hans namn.

Mona nickade sakta, hon antog att hon förstod. Bra läkare var svåra att hitta. Det var bara de som var rika som hade råd att gå till läkaren oftast, och hon antog att inte många läkare ville jobba hos pirater. Hon undrade varför Mortimer gjorde det.
Hon såg oroligt på Seamus igen, han hade rätt. Han var skadad än även om det bandagerad. Han behövde vila. Carl tänkte bara protestera mot att han skulle behöva Seamus men en blick från Mona och han tystnade.
Mona väntade tills de argumenterat klart innan hon såg upp på doktorn igen, mötte hans mystiska gråa ögon. "Men varför hjälpte du oss? Innebär inte det bara mer jobb för dig?" undrade hon.

"Faktum är att jag brukar vara en nagel i ögat på kaptenen, så jag ser det som del av mitt arbete." Svarar Fowl och rycker på axlarna. Sanningen var mycket djupare än så men det enda han hade på skeppet var trots allt hans mystiska bakgrundshistoria. Han hade levt länge på skeppet, visste dess vrår och visste vad man kunde och inte kunde göra på skeppet. Han hade överlevt en kapten och Vivan skulle säkert bli hans död till slut. Hon var dock väldigt beskyddande över honom, den gamle kaptenen och Fowl hade varit goda vänner, Fowl saknade honom ibland.

Mona nickade igen. Hon tyckte fortfarande inte att det var en speciellt bra anledning, men hon var mycket tacksam för det. Hon skulle ha en sysselsättning som hon nog skulle kunna klara, och utan att behöva utsätta sig för resten utav piraterna själv.
Carl ställde sig upp och nickade till doktorn också. Han var glad att han hade hjälpt Mona, och honom själv också. Och att de kanske skulle kunna vara där under dagarna. Han nickade också. "Ja tack". Han skulle just säga något mer då en pirat kom in. Han hade ett otäckt sår i handen. "Jag behöver din hjälp doktor, och kaptenen sa att grabben skulle upp" han nickade mot Carl.

"Säg åt henne att han inte ska det." Svarar doktorn och Seamus tar sig kvickt undan för den andre piraten med ett otäckt sår vid namn Matthew. Vanligtvis kallad Matt. Matt har en kärlek för att klättra där han inte ska eller kan så han brukar få otäcka frakturer och sår här och var under tiden de reser runt.
"Kapten Seemour..." Började mannen.
"Kapten Seemour kan komma ned hit själv om hon vill ha upp någon av dem, ut härifrån." Konstaterar Fowl och viftar åt honom att lämna rummet. Mannen tycks förvirrad innan han faktiskt lämnar rummet.
"Nu kommer hon komma ned snart, gör mig en tjänst och ställ er längre bak i rummet." Säger Fowl till Mona och Carl med ett litet leende och tar fram en nål och lite tråd för att sy igen Matts sår.

Carl såg något orolig ut men hade börjat gå då doktorn sa att han inte skulle upp. Han stannade och suckade lätt ut. Han kände på sig att han skulle få stryk igen där uppe. Och han gillade inte att lämna Mona ensam med doktorn, även fast han litade mest på honom av alla här redan ville han ändå skydda henne.
Mona och Carl nickade då han bad dem gå längre back och de tog sig så långt bak de kunde i rummet. Och mycket riktigt kom kaptenen snart neddundrandes. Hon såg inte glad ut. "Fowl! Jag förstår att flickan är din assistent, men han får så gott lov att komma upp hit och arbeta! Det är mina slavar!" sa hon ilsket.

"Inte nu längre, Vivan!" Svarar Mortimer och häller lite antiseptisk lösning på Matts sår. "Du är klar, kila iväg." Fortsätter han och Matt är inte sen med att lyda honom och rusar förbi kaptenen. Han vill säkert inte ha något med det att göra. Förståeligt. Sedan vänder han sig mot Vivan och ler ett av sina extremt retsamma leenden. Han tycker inte illa om kaptenen, han är van vid pirater men han är väl i princip lika van vid pirater som kaptenen är. Dessutom har han förstått sedan länge att kaptenen inte kan göra illa honom hur gärna hon än vill och han misstänker emotionella anledningar.
"Ju fler assistenter som faktiskt kan läsa desto snabbare kan jag ta hand om din besättning, ellerhur?" Fortsätter han och knäpper händerna över knät eftersom han korsat benen över varandra. Seamus har placerat sig bredvid Carl och Mona... han är rädd för kaptenen men han står ignorant och låtsas som ingenting som vanligt.