Amnesia and revenge

Samantha hörde Cale och suckade. "Jag är inte hungrig" sa hon men tog sig upp från sängen och svepte en schal om sig innan hon låste upp och öppnade. Hon tog inte brickan. "Och jag är inte arg på dig...Bara på mig själv" mumlade hon.

Cale log när Samantha öppnade. "Godmorgon!" sade han och räckte ut brickan. "Är du säker? För om du är arg på mig får du säga till. Eller så kan du bara slå till mig, det spelar ingen roll."

Samantha tog tillslut emot brickan och stirrade ner i den. "Nej jag är inte arg, jag var aldrig det hellet...Bara sårad" sa hon. "Men tack att du kom hit...Allt kanske bara var ett missförstånd igår...".

"Du får gärna berätta vad som hände!" Flinade han lite förvirrat. Han kunde inte minnas något han sagt som Samantha kunde ha tagit som ett hån eller något kränkande. "Nåja," suckade Cale "ät din frukost nu. Jag går ner till matsalen om du undrar."

Samantha suckade men nickade. Hon gick in i sitt rum igen och åt innan hon bytte om occh tog sig ur. Hon gick mot biblioteket igen, det var tyst där. Hon gick bakom några bokhyllor och kom till samma ställe som dagen innan där hon kröp ihop på soffan och slöt ögonen.

Cale åt sin frukost i långsam takt. Detta berodde på att boken han lånat befann sig i hans hand. Han läste den koncentrerat medan han då och då tog en tugga av sin macka.

Två timmar senare, när mackan var slut och likaså boken, reste sig Cale upp. Han var stel i hela kroppen. Med en suck såg han sig om. Till sin förvåning höll ny mat på att serveras. "Vad är detta?" frågade Cale. "Middag, Milord." svarade pigan som han alltid såg vandra omkring. Cale nickade fundersamt. Redan lunchtid alltså...

Samantha hade varit i biblioteket ett tag, hon hade tagit en bok och börjat läsa inte men gjorde inget riktigt, bara var där. Men efter ett tag kände hon sig konstig, en skum känsla i magen. Hon gick sakta upp på sitt rum och känslan bara väckte sig starkare. Hon kröp ned i sin säng försökte sova.

Då lunchen var serverad och en tjänare knackade på för att meddela det svarade hon inte ens. Hon var blek, kallsvettades och mådde hemskt och hade ögonen slutna.

Cale var inte sörskilt hungrig, och lät därför alla arbetare äta ifred. Istället gick han mot sitt rum. Då han var påväg uppför trappan kom en piga springande med en balja vatten och en massa handdukar. Cale undrade vad som stod på, och pigan sade med orolig röst att Samantha mådde dåligt. "Vad?" frågade Cale oroligt. "Min far gick in till henne nör hon inte svarade honom, och då såg han att hon var sjuk!" berättade pigan medan de båda sprang genom korridorerna mot Samanthas rum.

Samantha hade knappt märkt att pigans far hade kommit in, inte fören han kände på hennes panna och oroligt frågade henne hur hon mådde. Hon orkade inte svara.
Hon hörde hur fler kom in, en piga som dopade en handduk i vatten och vred ur innan hon la den på hennes panna. "Jag har kallat på doktorn miss" sa hon och Samantha lyckades humma svagt. Hon kallsvettades än och var nu mer gråblek.

Cale och pigan kom in i Samanthas rum. Pigan sjönk genast ner hos Samantha, blötte en handduk och lade den över Samanthas panna. Om vattnet var varmt eller kallt visste Cale inte. Han visste bara sin oro för hur Samantha mådde. Han brydde sig mer om henne än han vill erkänna. Inte så konstigt egentligen, hon var som Cale så väl visste, skälet till att han stod här, utan minnen men vid liv.