Något nygammalt

Laura såg efter Cara och såg Blaise närma sig, varför var han tvungen att komma? Hade hon inte sagt åt honom att lämna henne? Nej, hon hade inte det och ville hon ens det?
Laura var förvirrad av allt och ville inte bli lämnad ensam med Blaise. Men han kom och satte sig vid henne, tyvärr så gjorde han det. Blaise var inte den som gav sig, det hade Laura allt märkt.
Han var tyst en lång stund tydligen visste han inte vad han skulle göra. Laura sa inget heller, vad än Cara sagt om att våga så gjorde hon inte det.
Blaises arm började röra sig över hennes axlar och Laura tog sig snabbt upp och drog sig undan.
"Det börjar bli sent, vi bör nog gå hem innan det mörknar." mumlade hon fram. Blaise suckade och såg på henne med undran i blicken.
"Varför?" sa han och Laura bara skakade på huvudet, hon var inte ovillig trots hennes ord och gester. Hon visste att hon borde tala med honom, berätta exakt allt, men det kunde hon inte, hon kunde inte ens få fram att henens far var död om han nu ville veta det.

Cara fann Jillian när hon var på väg upp mot tornet.
"Jillian" ropade hon och flickan stannade och Cara gick fram till henne och tog hennes hand. "Vill du spendera kvällen med mig?"
Jillian fnittrade nervöst och Cara tog det som ett ja och strök henne över kinden och tog med henne upp till vid-behov-rummet, hon såg på sängen i rummet och log mot Jillian som såg sig nervöst omkring.
"Vi tar det lugnt" sa hon och satte Jillian i sängen, hon började massera henne och placera lätta pussar på hennes nyckelben och upp mot halsen och läpparna, allt var en rutin för henne hon hade gjort det här många gånger innan, hon visste vad som skulle hända, hon skulle börja smeka henne på noggrant valda ställen, kläderna skulle falla av sedan skulle hon få det hon ville ha, de där minuterna av tillfredsställelse som kändes bra, hon log mot Jillian och kysste henne.

Laura och Blaise skildes åt då de kom till trappan som ledde ner till fängelsehålorna. Vägen hem hade minst sagt varit jobbig och stel. Laura var rädd att han skulle göra något och hade därför hållit sig på minst ett armlängds avstånd. Hon var inte van vid människor och särskilt inte människor som betedde sig som Blaise gjorde, det gjorde henne bara förvirrad och rädd.
Då han gått går Laura inte in till sig utan upp till uggletornet. Varför visste hon egentligen inte, hon hade ingen att sända någon uggla till längre.
Hon möts av mjuka hoanden, av ugglor som flyger ut och in genom fönstren. Hon går tyst in för att inte störa någon, frammanar en filt och sätter sig lutad mot en vägg. Hon ser upp mot alla ugglorna och ser snart en brun tronuggla komma mot henne.

Cara låg bredvid Jillian som låg med huvudet mot hennes bröst och smekte henne över låret, Jillian verkade ha uppskattat det och för att vara ärlig hade Cara också uppskattat det, hon föredrog oftast kvinnor då de var ömmare och varsammare.
"Jag visste inte att det kunde vara så här skönt" sa Jillian och Cara strök henne över ryggen.
"Övning" svarade Cara och log mot henne innan hon drog sig ur Jillians omfamning.
"Jag måste tyvärr gå" sa Cara och Jillian såg sorgsen ut och Cara kysste henne.
"Man kan tyvärr inte få allt man vill ha" sa hon och tog på sig kläderna och lämnade sedan rummet för att gå och lägga sig i sin egna säng.

Laura såg på ugglan som landade på hennes arm.
"Hej, Miraz." sa hon mjukt och strök handen längst ugglans fjädrar.
"Nu är det bara du och jag, far är död." sa hon tyst och äntligen lät hon tårarna falla. Hon orkade inte hålla dem inne mer, hålla allt inne. Hur länge hon satt där visste hon inte, Miraz stannade vid hennes sida, den enda tröst hon hade. Hon ville krama någon ha någon nära, men hon hade stött bort den enda som erbjudit sig. Men det var ändå inte samma sak, Blaise ville inte det hon ville.

Cara kom ner till uppehållsrummet och hon såg att Draco väntade på henne men hon gick bara förbi honom, hon ville inte höra vad han hade att säga.
"Cara" ropade han men hon smällde bara igen dörren och låste den, hon visste nu att hon inte skulle försöka sig på förhållanden, hon skulle vara singel, livet var enklare så.
Cara drog av sig kläderna och tog en snabb dusch innan hon la sig i sängen, hon hörde Draco knacka men hon låtsades inte om honom, hon ville inte prata med honom alls, hon la en tysthetsförtrollning över dörren och somnade snart.

Följande dag tog Laura sig till sovsalen, hon hade faktiskt sovit någorlunda bra men luktade uggla hela hon. Det hade varit bra för henne att gråta ut med. Hon klev in i duschen och visste inte vad hon skulle ta sig till. Morgondagen var vanlig skoldag så det var inget att oroa sig för, då visste hon vad hon skulle göra. Men idag? Skulle hon ta biblioteket som vanligt och skippa frukosten? Hon stönade och klev ur duschen, huvudvärk hade hon och det fick hon väl skylla sig själv om. Men vad hade gårdagen lett till? Livet hade blivit enbart krångligare, med människor kom problem. Hon trodde väl inte ens att de ville umgås med henne, det var nog ett engångstillfälle och Cara gjorde det bara för att vara snäll.
Med den förvissningen klädde hon på sig och började gå mot biblioteket, hennes fristad.

Cara vaknade på morgonen och såg ut på sjön med ett leende, hon älskade att vakna med synen av sjön utanför fönstret. Hon reste sig upp ur sängen och tog sedan på sig en klänning, nu behövde hon äta, vad hon skulle göra sen fick bli ett senare problem.
Cara lämnade rummet, hon såg inte till Draco någonstans och hon var lättad för det. Matsalen var nästan som när hon kom in och hon förstod att klockan inte var särskilt mycket, hon gissade att den var runt sju, hon vaknade alltid tidigt när hon druckit.
Cara hällde upp en tallrik med gröt som hon sedan snabbt åt upp innan hon bestämde sig för att ta en tur i den förbjudna skogen, hon ville se testeralerna, Cara lämnade skolbyggnaden och smet in i skogen, där hon äntligen kunde andas ut och bara vara ensam.

Laura var i biblioteket som vanligt men fann inte samma tröst i böckerna som förr. Böcker var inte människor, de kunde inte svara en som en människa kunde. Laura som alltid sökt sig till böckerna hade nu upptäckt något annat. Förr hade hennes kontakt med mänskligheten varit lite si och så, men nu?
Det var nu inte så att hon inte kunde tala med folk, men det var enbart om ytliga saker hon talade med folk. Talade man bara ytliga saker kunde ingen skada hanne. Men nu?
Laura såg ut genom fönstret och såg en ensam individ vandra längst skolgården mot skogen, hon kunde se på långt håll vem det var, hennes blonda hår. Cara var den första som i alla fall låtsats bry sig om henne även om Laura ville tro att det var på riktigt.

Cara fann snart testeralerna och satte sig ner vid en sten och betraktade dem, hon såg hur de betade fridfullt i gräset och hon log när en fölunge kom fram till henne och nosade på den hand hon sträckte ut.
"Förstår du dig på människor? Jag gör det då inte, om Draco var så envis med att vi skulle försöka, om han nu älskar mig som han påstod hur kan han då göra så? Jag avvisade honom inte, jag var villig att satsa på oss även om det var i det fördolda, kanske var det problemet?" sa hon och hästen frustade och hon skrattade lite.
"Du har ingen aning om vad jag pratar om eller hur? Och jag tror inte jag har det heller" sa Cara och ryckte på axlarna, hon reste sig upp för att gå längre in i skogen, längre in än de flesta vågade gå.