The one that got away

Andrew hyschade henne och vaggade henne i sin famn. Han försökte torka hennes tårar och trösta henne. "Jag vet, de är hemska". Han fortsatte bara att krama om henne.

Saphira tystnade och somnade tillsist, vaggad och trygg som ett litet barn. Tårarna slutade sakta att rinna och hennes kinder var glansiga utav dem. Första gången på länge hon som lugnt även om hon tycktes frysa.

Andrew höll henne tills hon somnade och fortsatte då också. Han torkade hennes kinder och fick tag på filten från madrassen och la över dem. Men armarna än om henne somnade han snart med.

Saphira sov länge, sov av sig ruset och av att solen stod mitt på himmelen och sken in vaknade hon. Det var eftermiddag och hon hade en hemsk huvudvärk.

Andrew hade gått upp några timmar tidigare och duschat, städat lite i huset och tvättat deras kläder. Han stod nu och lagade pannkakor. Då han hörde henne vakna kom han in med en varsin tallrik med en hög pannkakor och ställde på bordet."Godmorgon".

Saphira stirrade på pannkakorna helt mållös.
"Pannkakor? Det har jag inte ätit sedan......" sa hon men tystnade och vände smärtsamt bort blicken. Handen gick automatiskt till handleden och började riva, hon var inte ens medveten om det.
"Det luktar gott." sa hon svagt och såg på Andrew, att äta frukost eller vad det nu var denna tid var hon inte van vid.

Andrew log tills han såg vad hon gjorde. Han tog försiktigt handen som rev och förde bort deni nnan han började äta. "Tack, jag kan steka fler sen om du vill ha" log han och koncentrerade sig på maten. Han hade gjort dem tjocka och stora, med sylt och grädde längst upp.
Då han ätit upp lutade han sig nöjt tillbaka och såg på Saphira. "Sov du bra?" undrade han.

Saphira log svagt och började sakta äta. Hon hade förlorat känslan av hunger för länge sedan. Men detta var gott, hon åt men orkade knappt hälften. Tillslut började hon tugga mekaniskt och mer eller mindre tvinga i sig för hans skull fast hon kände sig illamående av så mycket mat.
"Väldigt bra, ovanligt bra." sa hon som svar och log svagt till svar.
"Du själv?" frågade hon artigt tillbaka.

Andrew fortsatte äta med god aptit. Han hade inte ätit sen kvällen innan och det var sent på dagen nu. Han såg då och då på Saphira mellan tuggorna, såg hur hon kämpade. "Du behöver inte mer om du inte vill". Han nickade sen och log. "Bra jag med, jag drömde inte mer".

Saphira ryckte till, som rädd att han skulle bli arg på henne.
"Förlåt." mumlade hon fram, men la bort gaffeln.
"Det är gott, förlåt." mumlade hon åter fram ångerköpt, men hon orkade inte. -hon var inte van vid att äta.
"Vad bra, jag hörde inte dig heller." log hon svagt, vid tanke på att hon somnat i hans famn.