Våga erkänna!

Oj vad komplicerat allt blev helt plötsligt! Jag tror att ginny tjuvlyssnade på samtalet mellan austen och hermione.
Jättebra kapitel! Jag längtar till nästa.

Kapitel 21
Himlen är svagt grå men vid horisonten syns mörka moln som snart kommer täcka det svaga. Trottoaren utanför Kings Cross är full av små vattenpölar som regndropparna bildat. Wesley stödjer sig på det stora paraplyet som vi använde som skydd mot regnet under den korta promenaden mellan bilen och dörren till tågstationen. Min koffert ligger redan inne på tåget men själv vill jag inte gå ombord än. Jag vill stå här tillsammans med min bror så länge jag kan. Om jag går ombord på tåget så måste jag tillslut ställa mig öga mot öga med alla problem. Här på perrongen så är jag fortfarande bara en tjej som väntar på att få åka mot sin sista termin på Hogwarts. Den sista terminen. Jag kan inte riktigt förstå det. Mamma grät när vi skiljdes åt innan hon och pappa skulle till jobbet. Hon grät stora tårar och kramade om mig hårt samtidigt som hon om och om mumlade hur stor jag blivit. Tänk då den dagen jag kommer hem ifrån Hogwarts för sista gången. Jag kommer ihåg hur känslosam hon var när Wesley slutade skolan och han är till och med inte hennes son. Poppy har nog aldrig fällt en tår, i alla fall inte i någon annans närhet.
- Kommer du klara det här? frågar Wesley.
- Jag antar att jag måste, svarar jag
Han suckar och kliar sig bakom örat.
- Väntar du på några av dina vänner?
Jag rycker på axlarna. De kommer säkert dyka upp någon. Crabbe eller Goyle. Daphne åker med flampulver direkt från Irland och jag vet inte hur Blaise och Draco reser.
- Austen!
Utan att ens behöva vända mig om vet jag vem rösten tillhör. Ljudet av mitt namn som kommer ifrån hans läppar får det att gå små stötar genom hela mig. När jag vrider på huvudet får jag syn på Anthony längre bort på perrongen. Han ler brett och vinkar samtidigt som han börjar gå mot oss.
- Jag gissar på att det är han, säger Wesley.
- Ja, det är han.
Anthony kommer närmare och jag känner hur det börjar vända sig i min mage vid tanken på vad jag måste göra.
- Ska du berätta?
- Har du något annat förslag som inte innebär att jag struntar i det? fräser jag lågt samtidigt som jag fortfarande håller blicken och ler mot Anthony.
Wesley håller upp sina händer i en försvarande gest och tar ett steg bakåt. När Anthony är ett par steg från mig sträcker han ut sina armar.
- Hej!
Trots att kramen är varm och får det att pirra i min mage så känner jag hur mina läppar inte klarar av att le. Inte när jag tänker på att de har rört någon annans. Men jag kramar om honom tillbaka, så han verkar inte märka att någonting är fel.
- Hur har ditt lov varit? frågar han och stryker ett par hårslingor från mitt ansikte.
- Bara bra. Hur var ditt?
Anthony ler ett snett leende.
- Långt. Av någon konstig anledning så längtade jag tillbaka till Hogwarts.
Som vanligt så rodnar jag. Jag vet inte vad som händer när vi är tillsammans. Det är som om vi är i en liten bubbla bara han och jag. Inget annat existerar när jag tittar på hans ansikte. Men Wesley harklar sig och spräcker bubblan. Min bror håller fram en hand samtidigt som han fortfarande stödjer sig på paraplyet.
- Wesley Collins, Austens storebror.
- Anthony Goldstein. Trevligt att träffas, säger Anthony artigt.
Själv står jag spänt och väntar på vad Wesley ska säga eller göra.
- Austen har berättat att du är försteprefekt. Vad hände, platsade du inte i quidditchlaget? För vad jag ser så ser ut att vara en väldigt atletisk kille.
I mitt huvud svär jag över min bror. Han tittar på Anthony med en väntande blick och jag kan se hur Anthony inte riktigt vet vad hans ska svara. Stackare. Han var helt enkelt inte beredd på att bli förhörd utav min bror på perrongen.
- Det är en bra fråga, svarar Anthony och skrattar lite försiktigt. Jag tycker om quidditch, det gör jag verkligen men jag är inte särskilt förtjust i att spela. Men jag går gärna och kolla på en match. Dessutom så är jag ett stort fan utav Montrose Magpies.
Jag andas ut. Efter att ha fått höra de orden så vet jag att Wesley genast kommer tycka om Anthony. Min bror är också ett stort fan utav Montrose Magpies. Wesley rätar på sig och låter paraplyet falla till marken. Men innan han hinner säga något mer ger tåget ifrån sig ett tjut och säger åt oss elever att gå ombord. Istället för att säga hej då till mig ställer sig Wesley mellan mig och Anthony.
- Vi pratas vid snart igen du och jag. Jag vill gärna göra dina åsikter, säger han.
Anthony nickar.
- Jag ser fram emot det.
Med himlande ögon tar jag Anthony i handen och joggar med honom fram till tåget. Vi hinner in och gå igenom korridoren innan vi känner hur tåget rör på sig. Nu när det inte är lika många som åker med tåget så är det fler kupéer som är tomma. Jag öppnar dörren till första bästa och sätter mig ner på sätet. Anthony stänger dörren efter oss och gör en ansats att sätta sig intill mig men jag hoppar åt sidan och harklar mig.
- Jag tror att det är bäst att du sätter dig där, säger jag och pekar på det motsatta sätet.
Han lyfter förvånat på sina ögonbryn men gör som jag säger.
- Är allting okej Austen?
Jag lägger armarna i kors och tittar överallt i kupén förutom på honom.
- Jag tolkar det som ett nej, säger han och drar nervöst fingrarna genom sitt blonda hår.
Med en tung suck lutar jag mig framåt och tar hans händer i mina. Jag tar ett djupt andetag och håller dem hårt.
- Du räddade mitt liv. Det första jag såg när jag slog upp mina ögon efter att ha träffat marken var dina. Och varje gång jag tittar in i dem sedan dess så känner jag hur hela jag blir skakig och varm. Du är speciell Anthony. Du är en otroligt fin kille och det gör ont i mig att ens behöva säga det här. Ett par dagar innan jullovet så…jag…jag kysste en kille.
Anthony drar snabbt tillbaka sina händer när jag har yttrat de sista orden. Han är sårad, det syns över hela hans ansikte.
- Jag kysste en annan kille och jag mår så dåligt över det. Men jag är också lite förvirrad. För jag vet inte vad det som du och jag har är. Vi har varit på en underbar dejt men sedan dess har vi bara pratat med varandra. Jag vet inte om det är okej att jag kysst någon annan eftersom vi inte har pratat om ifall det är okej att vi träffar andra. Jag vet faktiskt ingenting förutom att jag tycker att du är en underbar kille.
När jag satt punkt för min monolog väntar jag på att han ska säga någonting. Men Anthony sitter bara och tittar fundersamt på mig. Mitt hjärta dunkar hårt och jag känner hur det tåras i mina ögon. Kommer han storma ut? Kommer han börja gråta eller kommer han bara sitta sådär resten av resan?
- Planerar du att…kyssa honom igen? frågar Anthony.
Jag blinkar. Bilden av Draco förstoras i mitt huvud. Draco Malfoy, killen som jag varit hemligt förälskad i i flera år. Man tycker att det borde avgöra mitt val solklart men nej, det gör det inte. Jag skakar ivrigt på huvudet.
- Nej! Jag tänker inte kyssa…
Längre än så kommer jag inte. Anthony lutar sig snabbt framåt och trycker mot mot ryggstödet. Med sina händer placerade på mitt ansikte kysser han mig. Hans läppar smakar sött och jag känner hur det känns som att alla ben i min kropp helt plötsligt försvunnit. Dessutom kan jag svära på att jag hör änglasång. Men precis innan jag hinner lägga mina händer på hans rygg för att hålla honom kvar i kyssen drar han sig tillbaka.
- Var det så han kysste dig? frågar han och hamnar på knä framför mig.
Jag skakar på huvudet.
- Den här var så mycket bättre, mumlar jag.
Anthony ler ett snett leende. Han tar min hand och ger den en snabb kyss innan han tittar upp mig mig.
- Austen Collins, vill du bli min flickvän?
Jag skrattar och torkar mina tårar med min lediga hand som jag nickar.
- Ja det vill jag.
Han ler igen och sträcker sig upp mot mig för att ge mig en kyss till. Men när det bara är ett par centimeter kvar så stannar han.
- Lova mig att du inte ska kyssa någon annan, säger han.
Jag skrockar lågt och rodnar.
- Jag lovar. Inga annan, snyftar jag glatt.
Anthony ler och vi låter våra läppar mötas igen.
___________________
Hoppas ni gillar! Kommentera!

Så sött, och lika bra som alltid! Ser fram emot nästa kapitel!

Åh otroligt bra men jag vill fortfarande ha Drausten :3

Yes! *dansar en segerdans på golvet i mitt rum* Det blev Austhony, yeees!!! Nu får Draco, I'll kill him if he dares touch her! Jag vill ha nästa kapitel NUUUUUUU!!!!!!!

Yay!! Awesome!! Hinner inte skriva mer för jag måste skynda till skolan.

Åh så bra! Längtar tills de kommer till hogwarts dock.. Och draco!

Awww! ♥ *täcker mitt ansikte och ler*

Kapitel 22
Jag sitter med min kind mot hans axel och tittar ner på våra sammanflätade händer som balanser på svanken där mitt och Anthonys ben nuddar varandra. Utanför kupéfönstret har det mörknat och Hogwartsexpressen kommer snart att stanna vid stationen i Hogsmeade.
- Jag kommer sakna det här, suckar han.
- Vadå? frågar jag och tittar upp på honom.
Anthony ler och stryker mig över kinden.
- Att kunna sitta såhär nära dig. Att kunna pussa dig på kinden eller bara veta att när jag sluter ögonen så kommer du att sitta intill mig när jag öppnar dem igen. Det kommer inte bli lika lätt när vi är tillbaka på Hogwarts.
Jag blinkar och tittar ut genom fönstret. Det är en stjärnklar natt. Om man stod i astronomitornet så skulle man kunna se hela himlen. Alla miljoner ljuspunkter på den mörka duken skulle man kunna se.
- Jag hade helt glömt bort att du går i Ravenclaw. Vi bor inte ens på samma nivå våning i slottet, säger jag och suckar-
Han kramar min hand och ger min tinning en puss.
- Vi kommer att klara det här. Nu när jag äntligen har fått dig så tänker jag inte ge upp dig så himla lätt.
Jag lutar mig mot honom igen och känner hur han lägger sina muskulösa armar runt mig och fångar in mig i en nära kram. Jag kan inte göra annat än att le av lycka och glädje. Ett par minuter senare stannar tåget och vi tar oss ut på perrongen. Våra skolkamrater tittar på oss och viskar när vi går hand i hand.
- Anthony, här borta! ropar en tjejröst.
Både jag och Anthony tittar bort mot vagnarna. In till en utav dem står det en tjej och väntar. Om jag tittar riktigt noga så kan jag se hur det ser ut att sitta några i vagnen redan.
- Vill du träffa mina vänner? Eller vill du att vi försöker hitta en egen vagn? frågar min pojkvän.
- Jag träffar gärna dina vänner, svarar jag.
Han ler och vi tar oss fram till vagnen. Tjejen ser förvånad ut när hon ser att vi håller handen och stoppar in huvudet i vagnen.
- Gör plats. Anthony har med sig Austen, säger hon och ger mig sen ett vänligt leende.
Två mörkhåriga killar tittar ut. Båda två ler och tittar nyfiket på oss.
- Äntligen!
- Det var på tiden. Du ska bara veta hur mycket han har pratat om dig sedan er dejt Austen.
Anthony rodnar och harklar sig. Han hjälper både mig och tjejen upp i vagnen innan han själv sätter sig ner. Jag hamnar i mitten med de två killarna tittandes på mig.
- Austen, det här är Padma Patil, Michael Corner och Terry Boot.
Jag hälsar. Tjejen har ett indiskt utseende och långt svart hår som ligger i en fläta på ryggen. Det är något bekant över henne men jag vet inte riktigt varför. Terry har kortare hår är Michael och ingen av dem ser direkt bra ut men det är något charmigt över dem i alla fall.
- Så, när blev ni tillsammans? frågar Terry nyfiket.
Anthony och jag tittar leende på varandra.
- För sex timmar sedan ungefär, svar jag.
- Jag tänkte att var något sådant. Sue trodde att du missade tåget när du inte dök upp i kupén men jag och Lisa misstänkte något helt annat, säger Padma och skrattar.
- Vart är de föresten? frågar Anthony.
Hon rycker på axlarna.
- De försvann så fort vi klev av perrongen. Jag antar att de tog en vagn längre fram. Inte för att de gjorde mig särskilt mycket, jag hade ju trots allt tänkt åka med er.
Anthony nickar. Jag tittar på Padma. Hon är som jag. Hon umgås också hellre med killar. Och som jag har tolkat det så är hon väldigt nära alla tre utav dem. Padma märker min blick och jag rodnar.
- Förlåt, du är bara så bekant. Det känns som att jag har sett dig förut, säger jag.
Hon skrattar och när hon gör det så glittrar hennes mörkbruna ögon.
- Du tänker nog på min tvillingsyster Parvati. Hon går i gryffindor.
Jag nickar.
- Ja så måste det vara.
Anthony börjar prata med killarna om någonting som verkar ha hänt innan jullovet. Då och då stämmer Padma in med någonting. Själv sitter jag där helt tyst och vet inte riktigt vad jag ska säga. När de andra skrattar så skrattar jag. När Terry och Michael börjar gnabbas passar Anthony på att titta ner på mig och le. Han trycker min hand och ger mig en puss på kinden innan han lägger sig i de andra killarna gnabb. Jag ler ett snett leende, lägger min kind mot hans axel och lyssnar på smågrälet som fyller den trånga vagnen.

Vi stannar till precis innan vi ska gå in i Stora salen. Hans vänner går före oss in.
- Jaha, då var det dags. Är du säker på det här? Jag menar, när vi går in så kommer det vara på riktigt, säger Anthony.
- Såklart jag är säker. Vadå, är inte du säker? frågar jag oroligt.
Han böjer sig ner och kysser mig. Gesten besvarar min fråga. De elever som passerar viskar igen. Om de från perrongen inte redan skvallrat så vet nog alla om det nu. Hand i hand går vi in i Stora salen. Borden är nästan helt fulla. Vi går åt varsitt håll och låter våra sammanflätade händer glida isär. Jag tittar på honom över axeln och får se att han gör exat samma sak. Vi ler och han ger mig en slängkyss. Rodnande tittar jag ner och går sedan bort till mina vänner. Alla tittar på mig. Mina vänner tittar storögt på mig. Blaise och Daphne hoppar åt sidan så att jag kan sätta mig ner mellan dem. Ingen säger de någonting. På andra sidan av bordet sitter Crabbe och Goyle. De har Draco i mellan sig. Han sitter rakt framför mig. Blicken han ger mig får att känna mig obekväm och tystnaden börjar bli jobbig.
- Kan någon snälla säga någonting? undrar jag.
- Jag tycker att du kan börja. Jag menar, du verkar ha haft ett väldigt händelserikt lov, säger Blaise.
Alla andra utom Draco nickar instämmande.
- Ja, jo alltså…Jag och Anthony är ihop, säger jag och harklar mig.
- Jo men det har vi både fått höra och se. När hände det? frågar Daphne ivrigt.
- På tåget hit, svarar jag.
Jag känner mig fortfarande obekväm under blicken som Draco ger mig. Dumt nog så vet jag inte riktigt hur jag ska tolka den. Är han svartsjuk? Eller tycker han att jag är dum som blivit tillsammans med Anthony, som är en halvblod och dessutom Ravenclaw?
- Alltså, jag kan inte tro att det är sant. Jag är så glad för dig! kvittrar Daphne och ger mig en av sina ovanliga kramar.
- Det var inte länge som hela gänget var singlar. På tal om det, har du några planer på att bli tillsammans med Pansy igen Draco? frågar Blaise.
Draco grymtar och rycker på axlarna.
- Hon verkar inte ha kommit över det, påpekar Goyle.
Alla sex, även Draco, lutar sig framåt och tittar upp för bordet och bort mot den plats där Pansy sitter. Hon sitter och tittar surmulet ner i bordsskivan. När hon tittar upp och får se att vi kollar på henne ger hon oss alla en mördande blick och vi rätar snabbt på oss.
- Jag vet inte vad jag ska göra okej! fräser Draco och börjar riva i en servett.
Han suckar.
- Jag bara…vet inte.
Blaise lutar sig fram igen men den här gången för att ge honom en klapp på axeln.
- Kom igen kompis. Muntra upp dig. Vem vet, det här kanske är något bra. Du kanske kommer träffa någon annan, säger han.
Draco tittar på honom och nickar.
- Kanske det.
Sen låter han blicken glida över på mig.
- Kanske det.
________________________
Hoppas ni gillar! kommentera!

Åh, Draco Känner igen mig på så många sätt, det här med att dras mellan två killar och undra ifall man har gjort rätt val... Men jag gillar verkligen Anthony, han är hur söt som helst!

Längtar till nästa kapitel, du är bäst