Från olika världar!

Jezebel öppnade långsamt ögonen, han kände sig matt och hade ingen ork i kroppen. Det tog ett tag för smärtan att göra sig påkommen men han bet ihop när han kände den.
Jezebel vred långsamt huvudet när han hörde röster och han såg Marie och Cassian sitta i hans säng och prata, de båda sken upp när de upptäckte att han var vaken.
"Han vaknade" sa Marie glatt och Cassian nickade.
"Något måste fått honom att hålla sig vid liv" sa Cassian.
"Jag tror det var du" sa hon glatt och Cassian log svagt mot henne innan han vände sig mot Jezebel med sorgsna ögon.
"Jag ber om ursäkt för att jag inte kom tidigare" sa han och Jezebel skakade på huvudet.
"Hade du gjort det hade du mött Alexis och då hade du varit död" sa han och såg på dem. "Hur gick det med de andra?"
"Jag sprang ut med Cain och Riff, vi fick söva Sol för att få tillbaka henne hit, vi vet inte vad som hände med Yuu" sa Cassian försiktigt och Jezebel nickade bara. Han visste att det fanns en möjlighet att de skulle ha dött, det var trots Alexis de hade mött. Om Yuu var död hade han lämnat jorden och det fanns en mindre människa som kunde förstöra den och Yuu kanske var på en bättre plats, om man nu trodde att folk hamnade i himlen och inte helvetet.
De rycker alla till när de hör ett skrik och allt sedan blir tyst, det hade låtit som Sol.
"Vad var det där?" frågade Marie och han såg en ängslan i hennes ögon och la sin hand ovanpå hennes.
"Oroa dig inte, Cassian skyddar dig" sa han och log svagt mot henne och hon såg på Cassian som nickade allvarligt och gick sedan för att kolla vad det var som låtit.
Marie tittade på hans handleder och gick för att hämta bandage som hon lindade in dem i.
"Kommer du klara dig?" frågade hon och Jezebel såg på henne.
"Jag vet inte" svarade han ärligt. "Jag vet inte om jag vill klara mig heller, att få somna in hade varit en befrielse ifrån smärtan"
"Jag kan hämta en bedövande salva" sa Marie och han skakade på huvudet.
"Det är inte en fysiskt smärta" svarade han bara och hon nickade sorgset och kramade hans hand.
Cassian kom snart in i rummet muttrandes något, han verkade irriterad och Jezebel undrade vad som hade hänt.
"Sol krossade rutan och hoppade ut ur fönstret" sa han och Jezebel skakade på huvudet, de bodde på andra våningen och hon hade tur om hon inte brutit något. "Vakterna fick tag på henne innan hon hann göra något drastiskt och de har åter sövt henne. Riff ansåg att det var bäst att bälta henne innan hon skadar sig själv eller någon annan allvarligt"
"Vad är det för fel på henne?" frågade Marie och Cassian ryckte på axlarna.
"Vi vet inte" sa han och hon tittade på dörren.
"Leta upp Cain du" sa Jezebel och Marie såg på honom och sedan dörren. "Jag klarar mig"
Hon nickade som svar och lämnade sedan rummet. Cassian la sig ner bredvid honom och de tittade på varandra men sa inget, de ansåg båda två att något var fel med Sol och att de kanske borde undvika henne innan hon försökte skada dem och de var tvungna att döda henne. Jezebel skulle göra det utan ånger, han visste inte om han ville leva, men han ville inte bli dödad av Sol. Jezebel misstänkte att Cassian inte skulle göra det lika lättsamt och ville därför undvika det för hans skulle så han skulle slippa. Jezebel lovade sig själv att han skulle döda Sol om det behövdes så Cassian skulle slippa. Han tog den andra mannens hand innan han slöt ögonen.

(Tessan går bärsärk, hahaha )

Sol skrek och då de tog henne, de var inte längre någon hon kände. Alla var de hennes fiender, alla ville de hindra henne från att komma vidare. Men denna gång värjde hon sig för den farliga trasan, hon visste ännu inte vad det var men lukten var hemsk och hon visste att hon åter skulle somna.
Då de bar in henne var hon åter slapp, de band fast henne och någon började ta hand om hennes handleder. Hon låg i ett annat rum nu, det andra blåste kallt av det trasiga fönstret.
Långt där inne kände den snälla Sol frid, snäll och snäll var väl att ta i. Men den mer mänskliga Sol med ett monster inom sig. Det var bättre än ett monster med en människa i sig.
Hon hade slutat att kämpa nu, den mänskliga Sol och ärligt förstod hon inte varför de bara inte dödade henne? Det skulle vara så mycket enklare, hon ville inte vakna upp med okontrollerbara känslor och vara fastspänd. Att de tog hand om henne, la om hennes sår fick henne att gråta.
Sakta föll en tår ner för den sovande flickans kind, som ett tecken på att hon fortfarande fanns där inne men inte kunde ta sig upp. Hon orkade inte kämpa mer, hålla detta monster nere, hennes förbannelse. Men skulle den försvinna skulle hon ändå inte vara hel utan den, den var en del ut av henne. Men hon hade förlorat sin kraft med, nu hade hon inget kvar att leva för.
"Döda mig." hörs som en svag viskning genom rummet. Egentligen var det väl omöjligt då kroppen sov.

(Nu rollar jag Marie då Cassian och Jezebel sover xD)

Marie öppnade dörren till rummet där hennes bror fanns. Hon såg på honom och Riff, de verkade båda vara oskadda och de gladde henne, sedan vände hon blicken till Sol som vred sig i sömnen. Marie undrade vad som hänt henne?
Hon såg på sin bror som just tänkte tilltala henne då Sol pratade, Marie vände blicken mot henne, en ilsken blick. Döda henne? Vem trodde hon att hon var? De hade inte räddat henne för att sedan döda henne? Vilka trodde hon att de var? Trodde hon att de var mördare allihop, människor som inte brydde sig om någon, till och med Jezebel brydde sig om Cassian även om hennes storebror inte förstått det ännu. Hon gick fram till flickan som låg i sängen och gav henne en örfil, hon visste inte om Sol skulle känna något men hon hoppades det.
"Vi tänker inte döda dig? Är du så självisk att du tror att vi tänker döda dig bara för att du har det lite jobbigt? Vi har det all jobbigt här!" Marie skrek nästan på henne. "Vi får alla stå ut med saker, så vad de har tagit dina krafter, än sen då? Då är du som oss och ingen av oss är hjälplösa, patetiska småflickor som klagar så fort inget fungerar som det skall för än. Vi hotar inte andra och blir arga på dem utan anledning!"
Marie andades häftigt och knöt nävarna.
"Vi tog in dig och vi litade på dig, ändå vill du ge dig av till Alexis för att dö. Gå då vi tänker inte hindra dig" sa hon och lossade bältena "Vi kommer inte heller sakna dig!"
Marie såg på sin bror innan hon lämnade rummet och smällde igen dörren, hon hörde hur den snart öppnades och både Cain och Riff kom efter henne.
"Marie" sa Cain lugnande och hon stannade utanför Jezebels rum.
"Vad?" sa hon argt, även om hon inte var arg på sin bror. Cain tog ingen notis om det utan såg bara på henne. "Jag är lugn"
Marie lämnade de båda männen och gick in i rummet. Hon såg på Jezebel och Cassian som höll hands sovande i sängen. Hon kröp upp i sängen och la sig bredvid sin bror och somnade hon med.

Maries metod eller snarare utskällning skulle kanske ha fungerat på den gamla Sol, men nu gjorde den det inte. Då Sol vaknar och finner sig fri ställer hon sig upp och går.
"Förbaskade flicksnärta, förstår du inte att det är för er skull ni skulle döda mig? Men nu är det försent." hon mer eller mindre skrider ut och ser sig inte hindras av vakterna. Hon skulle få sina krafter, sin makt Sol skulle bli mäktig. Det är förbannelsen som driver henne nu, den förbannelsen som legat på släkten i åratal och nu drabbat Sol med full styrka.
Den gamla Sol är långt där inne och hon hör enbart Maries ord att de inte skulle sakna henne. Endast de orden hörde hon och kände en stor sorg, att det var så. Ingen skulle sakna henne, ingen gillade henne egentligen och ingen älskade henne. Det var inte självömkan bara fakta.
Då hon anländer till det nerbrunna huset vet hon för första gången inte vad hon skulle göra. Var någonstans var kvinnan och Alexis? Hon hade en stark förnimmelse att de varit en del av orsaken att hon handlat som hon gjort och att de ville ha henne där. Hon kunde inte ta sig in, det förstod hon och inte skulle väl Alexis vara så dum att han var där?
Den inre Sol började tvivla och protestera, men den yttre lyssnade inte. Den yttre ville bara ha makt och rikedomar lika mycket som den inre ville ha vänskap och kärlek.

(MoHahaha Cara kommer go crazy xD)

Alexis log kallt mot Yuu, den lilla skatan som nyligen hade ställt sig på sina söners sida, vilket innebar att han skulle bli tvungen att klippa fågelns vingar.
"Jag lovar att det kommer göra ont" sa han och slog sedan till honom med baksidan handen. Alexis kände hur hans ring fastnade i huden och drog upp ett långt sår. "Det var inte min avsikt att bloda ner ringen"
Alexis granskade ringen som han bar på höger handen.
"Som du ser är du inte den enda fågeln jag skall behöva vingklippa, även om den här fågeln är ettrigare än vad du är"
Alexis hade hoppats att Augusta skulle dödat dem båda två när de besökt Yuu i hans undermedvetna, men hon hade låtit dem löpa och nu var det hans problem, de kunde båda komma i vägen för hans plan att återuppliva sin älskade syster, han fick inte låta det ske. Alexis såg på Yuu och knäppte sedan med fingrarna och en man kom fram och band fast två vikter vid fötterna innan han höjde upp Yuu ytterligare ifrån marken.
"Gå ingenstans" uppmanade han honom och skrattade sedan, Yuu skulle inte komma någonstans och uppmaningen var helt meningslös egentligen.
Alexis vände sig om och gick bort till Sol som satt på golvet, han började gå runt henne och Månen gav honom snart en piska och han tog emot den. Han vägde den i handen innan han tog fram en kniv och skar upp Sols klänningen så den föll av, han snärtade till med piskan och ett blodigt rött märke syntes snart på hennes rygg.
"Den oälskade och oönskade har kommit hit för att dö ensam och övergiven" viskade han i hennes öra. Han backade åter och lät piskan skapa ett märke till på hennes rygg. Augusta var orolig att Sol skulle komma mellan dem, att han skulle fatta tycke för den unga flickan. Alexis ville skratta, vad skulle han kunna finna hos flickan? Hon tilltalade honom inte på några plan. Han såg på märkena som hade uppkommit på ryggen, han tänkte inte när han använde piskan utan handlade bara instinktivt, för honom var det naturligt att använda piskan som om han alltid gjort det.
"Se Sol ingen letar efter dig, du kommer dö ensam i ditt eget blod" sa han innan han räckte över piskan till en av sina spelkort och uppmanade honom att fortsätta. Alexis fann inte längre någon njutning i att slå Sol, utan ansåg snarare att det var uttråkande, men han tänkte inte låta henne komma undan, hon hade lagt sig i hans plan och han var tvungen att stoppa henne och det bästa sättet att göra det var att döda henne.
Alexis gick bort till Yuu som fortfarande hängde med tyngderna runt fötterna och Alexis såg till att få dem borttagna, han lutade sig mot några lådor som stod en bit bort från Yuu.
"Härifrån har du förstapaket till att se hennes dödsscen" sa han till Yuu och log mot pojken.

(Bra där Cara, det måste bli lite liv i luckan xD)

Sol var egentligen inte medveten hur det hela gick till. Varför hon ens gått var för henne en fråga då hon kände piskan vina över ryggen. Det var vid den första brinnande slaget hon verkligen vaknat upp. Då monstret inom henne drog sig tillbaka, fega kräk.
Hon var medveten om att hon bett de andra om att få dö, Marie hade släppt henne fri och nu var hon här. Vilken trevlig livshistoria, hon hade bett dem för deras skull om än nästan omedvetet.
Hon hade fångats in som en fågel i flykt rakt in i lejonets famn och nu var hon här, fastbunden och förbundna ögon, urstånd att komma undan.
Hon hörde att hon inte var ensam och hon gissade på Yuu, fast han var död? Hon tro sig hört dem säga det men det kunde vara någon annan stackars sate i Alexis våld. Hon beklagade hans bortgång, men det skulle säkert bli bättre då de båda försvann och allt blev som förr.
Men Sol var inte van vid detta och det psykiska knäckte henne lika mycket som det fysiska. Hon var spänd då hon hörde vart ljud extra tydligt och hörde någon gå runt henne, hon skrek till vid första slaget oförberedd på det hela. Smärtan var enorm och hon drog häftigt efter andan och bet ihop för att behålla någon värdighet. Hur man nu kan göra det i denna situation? Klänningen hängde sorgligt om henne och hon visste att människor studerade hennes kamp. Men hans ord tog än mer, slagen vande hon sig med. Men han hade rört vid hennes känsligaste punkt, oönskad, oälskad och ensam, ingen kom. Hon kröp samman av slagen och andades tungt, men hon skrek inte mer och just detta i denna stund gjorde henne glad, hon skulle dö med stolthet medans de såg på. Hon grät och skrek inombords men inget syntes på henne, hon försökte. Hon hade inte vetat var riktig smärta och förnedring innebar, då hon haft sin kraft hade hon aldrig hamnat i sådana situationer. Det flimrade för hennes ögon, men visste att kroppen var uthålligare än så, innan hon skulle falla i ett barmhärtigt mörker. Det kändes tomt inom henne, hans ord träffade bättre än slagen hon fick. Hon hade gett upp kampen i att kämpa emot, det var ändå ingen ide längre.

Alexis ställde sig bakom Yuu och lutade sig fram.
"Jag tror inte det påverkar dig, du är lika kall som jag. En man utan känslor, varför skulle du bry dig om vad som händer med kvinnan?" viskade Alexis i hans öra och drog tungan långsamt över Yuus öra och skrattade sedan. Alexis backade åter och såg på Sol som låg på golvet i en pöl av blod. Han fann det inte lika tillfredsställande när hon inte skrek. Han ville höra henne skrika, han ville veta att hon led. Han visste att hon led och var plågad men han ville höra det också.
Han lutade sig avslappnat mot lådorna och studerade kvinnan vars rygg var täckt av blod, hennes kläder var trasiga och hon verkade kämpa för att inte svimma, han gäspade hon tråkade ut honom.
Alexis vände sig mot mannen som hängde bredvid honom.
"Jag skall ge dig en chans till att ansluta dig till mig" sa han och ställde sig framför Yuu, han tog tag i hans haka och tvingade upp Yuus huvud så deras blickar möttes och log kallt "Jag är din enda väg hem, du kan antingen dö här eller återvända hem"
Alexis tog fram nyckeln till Yuus handklovar och låste upp dem, han såg mannen falla till golvet och han tittade ner på honom och kastade en kniv till honom.
"Om du väljer att inte dö här så blir ditt första uppdrag att döda kvinnan och göra dig av med kroppen. Solen följer med dig för att döda dig ifall du försöker något. Kan du ta någon annans liv för att rädda ditt eget?" sa Alexis och såg på mannen med ett kallt leende innan han backade och satte sig på en stol och väntade på Yuus drag.

Det var märkligt det där med livet, nu när det dunkade ur hennes sår för var sekund kämpade hon för att behålla det. Varför? För att dö snabbt och enkelt hade man inte så mycket val, men att sakta dö trodde man sig ha det. Men hon hade inte det, det hörde hon dem tala om. Trots att hon inte kunde se visste hon nu vem den andra fången var, det var Yuu. Hon önskade mer än någonsin att hon skulle kunna se, ha en uppfattning om något, hon kände sig mer hjälplös än någonsin.
Sol rörde sig inte, sa inget, hennes stolthet var det sista hon hade. Dock önskade hon att hennes kläder mer skylde hennes kropp. Tänk vika fåniga tankar man kunde ha vid slutet. Detta framkallade ett svagt leende på hennes läppar, men det försvann då mannen Yuu närmade sig.
Hon hörde hans ord och ville protestera, men hon hade inte ork till detta, inte tid heller då hon i nästa sekund känner kniven. Sol flämtar till, men det är det enda som hörs innan hon tystnar. Smärtan var skrämmande, den var smärtsam och då Yuu kastade upp henne på ryggen svimmade hon.

Jezebel vaknade långsamt upp, han visste inte hur många timmar som gått eller vad som hänt sedan han somnat. Han lyssnade efter ljud men hörde inget annat än andetagen i rummet. Men det var ett stort hus och om det hände något långt bort skulle han antagligen inte höra det.
Jezebel satte sig omtöcknat upp, hans mage kurrade och han antog att det var ett bra tecken, kroppen behövde mat för att läka ordentligt. Jezebel kände sig fortfarande yr och smärtan i ryggen gjorde sig påmind, han hade ingen ork i kroppen och att bara sätta sig upp hade varit ansträngande. Han vände sig om och såg på Cassian som låg bredvid honom, fortfarande sovande, han log också när han fann Marie liggande bredvid honom, även hon sov. Jezebel såg på den unga flickan med förvåning, han var förvånad hur mycket hon tydde sig till honom, att hon accepterat honom utan att anklaga honom för hans tidigare handlingar.
Jezebel funderade på att väcka dem men bestämde sig för att inte göra det, han ville inte vara en belastning. Han tog ett djupt andetag och reste sig långsamt upp, han fick ta tag i sängstolpen för att inte ramla ihop på golvet. Han kunde inte minnas att han någonsin varit så här svag. Han slöt ögonen och försökte få yrseln och illamåendet att försvinna. Han visste att han hade varit vid dödens brant och hade tur som fortfarande andades. Jezebel öppnade ögonen och visste att han skulle få ta sig i etapper ner till köket, hans första mål var att korsa rummet och ta sig ut, det var ingen lång sträcka men det tog honom ändå tid, såren på ryggen smärtade och hans kropp protesterade vid varje rörelse. När han använde handen för att öppna dörren bultade såren på handleden. Han kom ut i hallen och kände genast en kyla då han inte bar någon skjorta. Han hade lagt håret över bröstet för att inte få håret i såren.
Med en hand mot väggen och långsamma steg och många pauser tog Jezebel sig bort längs korridoren och ner för trappan där han blev stående en bra stund. Allt snurrade för honom och han kunde nästan se stjärnor, men han tänkte inte ge sig, hans far skulle inte få vinna, han skulle klara sig själv, han skulle visa dem att han orkade. Jezebel hade aldrig bett om hjälp innan och han tänkte inte börja nu, han hade alltid fått klara sig själv och han ville inte bli behandlad som en liten hjälplös pojke.
Han såg på Cain när han kom ut ur salongen och hans bror kom genast fram till honom men Jezebel höjde en hand själv.
"Jag mår bra" sa han lågt och Cain fnös.
"Knappast" sa han och började stötta sin bror, noga med att inte röra såren. "Du är för stolt, att få hjälp är inte en svaghet"
Nu var det Jezebel som fnös men han sa inget och lät Cain hjälpa honom mot köket. De båda stannade när dörrarna slogs upp och Crehador kom in genom dörrarna bärandes på Sol som såg ut att vara död.
"Cain" skrek han och Cain såg på sin bror som nickade.
"Jag kan ta mig till köket själv, jag har varit nära döden förr" sa han och Cain gav honom en allvarlig blick.
"Jag kommer tillbaka" svarade han och gick bort till Crehador och Sol, Riff kom ut ur ett rum och såg på Jezebel och nickade som hälsning, doktorn nickade tillbaka innan han gick till köket. Han kom in och slog sig utmattat ner på en stol. Kocken såg på honom med en undrande blick.
"Mår herrn bra?" frågade han.
"Utmärkt" muttrade Jezebel och såg sedan på kocken. "Lite mat skulle vara uppskattat" sa han artigt och kocken nickade och började tillaga något.
Jezebel undrade om Sol var död? Han tvivlade på det då det verkade som han aldrig skulle bli av med kvinna, hon verkade vara en plågoande som fanns in hans närhet för att bli arg för vad han än sa till henne. Han hoppades att hon skulle vara död då det skulle vara en människa mindre på jorden.

Sols läge var kritiskt, hon svävade mellan liv och det död. Men tack och lov var hon inte vid medvetande då männen försökte få henne på rätt sida om döden. Det viktigaste var att stoppa blödningen Yuu orsakat sedan ryggen. Några gånger kved hon till som hon skulle vakna, men gjorde det inte.
Hon befann sig i livet mellan och hörde en röst, hon log, hon visste vem det var. Det var hennes älskade morbror Tengil, den som var som en far för henne. Han uppmanade henne att fortsätta leva, hon hade fått en ny chans i ett annat liv och borde ta tillvara den. De saknade henne, men önskade henne allt gott ty hemma i hennes egen tid väntade bara död. Han uppmanade henne att åter kämpa mot förbannelsen, mot monstret, mot demonen inom henne så som han hade gjort hela sitt liv. Var dag var en kamp det visste han och hennes ojämna humör berodde på att hon kämpade mot att monstret inom henne inte skulle vakna.
Sol log svagt i platsen mellan medvetande och inte medvetande. Männen hade tagit reda på hennes sargade kropp och hon låg nu på mage i en säng för att inte fresta på ryggen.