Öppet rollspel! ~Magic~

"Okej", sa Edward och drog ut en stol åt henne. Lasagnen smakade underbart.
"Så, när blev ni ett par", sa Edwards mamma plötsligt. Edward blängde på henne.
"Mamma", väste han.

Hazel rodnade. Hon tog ett försiktigt grepp om gaffeln. Lasagnen var jättegod.
"Vi.. Är inte..", mumlade hon och såg ner i bordet.
Plötsligt spred sig en kyla genom hennes fingrar och hon fick en stark impuls av att behöva kasta ifrån sig besticken. Istället lade hon långsamt ner gaffeln på bordet. Varför visste hon inte, det kändes bara obehagligt.

"Ursäkta", sa Edwards mamma. Efter en god måltid var Edward riktigt mätt. Han gäspade stort.

Hazel reste sig.
"Jag borde gå", sa hon och gick ut i hallen.
"Vad trevligt att jag kunde komma på middag, det var jättegott", tillade hon till Edwards mamma.
Sedan gick hon ut och stängde dörren efter sig.

Edward gäspade och gick upp till sin säng, där han la sig och somnade efter en liten stund.

Hjälpcentralen kom och Lovisa bara grät och grät. De från sjukhuset sade att hennes pappa behövde extra vård, och att de skulle ta med honom till sjukhuset. Lovisa nickade hysteriskt och sprang ut. Hon orkade inte, ville inte, allt var meningslöst.
Hon vandrade sakta runt i den lilla staden, eller snarare orten, och funderade på vad som skulle hända nu med tårar i ansiktet. Hon tittade upp mot ett av husen, och såg Hazel gå ut från det.
"Hazel!" ropade hon och slog armarna om Hazel.

Edward vaknade efter en stund. Han tog upp sin mobil, med Game of Thrones skal på. Han sökte på Hazel Grace Wondiaster, och fick upp hennes nummer.

Hazel Grace

Det skulle vara en ära om du vill gå med mig till skolan imorgon?

Skickade han till Hazel Grace.

Hazel blev chockad när Lovisa kastade sig i hennes famn.
"Gud, Lovisa, har det hänt något?", frågade hon förskräckt när hon såg tårarna som forsade nerför Lovisas kinder.

"Min pappa..." grät Lovisa och fick knappt fram de sista orden. "Jag tror att han är sjuk. Allvarligt sjuk."
Hon släppte taget om Hazel och tittade in i hennes ögon. Hon ville bara gråta hela livet, gråta tills hon inte fick fram mer. Allt hopp var ute.

Hazel lade armarna om Lovisas skakande axlar.
"så...", viskade hon, "det kommer att bli bra."
Hon kunde inte bara lämna Lovisa så här, så hon drog henne med sig.
"kom med hem till mig, så fixar vi det här."