Prs mellan PPP och Harry-Potter-Bokslukaren

"Nej" sade jag förvirrat och skakade på huvudet.

(förlåt för kort, men jag hinner inte skriva så mycket mer just nu, jag måste skynda mig med att göra klart allt)

(Gör inget )

"Vi måste fråga honom varför han är med i laget", sa jag bestämt. "Svårare än så är det inte".
Det där sista jag sa var väldigt olikt mig. Det var faktiskt väldigt svårt att prata, svårare än att försöka ta reda på det utan att föra dialoger.

"Nej, du har rätt" sade jag och nickade.
På något konstigt vis kändes det inte skumt eller läskigt att fråga Harry om något. Jag hajade till när jag kom på mig själv, men brydde mig inte. Det var ju bara att fråga. Liv och jag sprang ut, och mötte Woods blick.

"Vad gör nu två här?" frågade Oliver Wood. "Ni är väl förstaårselever?"
Jag samlade mig i någon sekund.
"Ja".
Jag tittade vädjande på Jenny, för att få henne att berätta.

"Alltså... går det bra om vi tittar på?" frågade jag och rodnade stort.
"Ni kan sätta er på läktarna" sade Wood ointresserat.
Jag och Liv skuttade glatt upp på läktaren och tittade på när Wood informerade de andra spelarna.

Det var svårt att höra vad Wood sa, för det fanns ju ingen magisk mikrofon, eller vad det nu hette, till hands. Man behövde vara ytterst koncentrerad och uggmärksam för att kunna höra vad lagkaptenen sa. Han pekade och munnen rörde sig.
Alla flög upp på sina kvastar. Jag häpnade över hur stadig Harry såg ut på sin kvast.

"Titta!" sade jag förskräckt till Liv. "Ser du hur han flyger?"
"Mm" svarade Liv frånvarande. Hon verkade vara helt uppslukad av Harrys skicklighet, och efter ett tag var jag också det. Jag hade aldrig i mitt liv sett en 11-åring flyga så bra!

"Han ser så glad ut", viskade jag. "Han flyger helt otroligt!"
Harry flög som om han var lätt som en fjäder, men vem vet, han kanske väger så mycket? Han var ju inte särskilt stor på sin kvast.

Wood tittade nöjt på sitt lag och Harry strålade om hela ansiktet. Jag märkte att han gillade att flyga, särskilt när det var fråga om en tävling.
Efter träningen gick jag och Liv dit.
"Du var helt otrolig!" sade jag förbluffat till Harry.
Han rodnade.

"Tack!" sa han, medan hans ansikte snarast tog åt sig en tomatröd färg.
"Men hur i hela världen kom du med i laget?" undrade jag. "Du är ju förstaårselev, precis som jag och Jenny!"