PRS(fashion7)

Nash ryckte på axlarna, klart han tänkte slita ut sig - här fanns inget annat att göra! Men det sa han förstås inte, istället tackade han.
Det mörka bullriga skratt for ur Nash till sin egen förvåning, "Nej självklart inte! Men jag föredrar att ha lurendrejarna framför mig än tre mil bakom mig." förklarade han och nickade sedan ivrigt åt Minas idé.
Han skulle behöva all hjälp han kunde få, och här gällde det att betala bra.
"Utomordentligt!" utbrast han, "Jag höjer din lön med 5 daler i månaden!!" lade han till. Sen, förvånande nog log Nash - för första gången på flera år - ett hyfsat stort leende (litet enligt mig dock) och lade en hand över Minas.
"Vad skulle jag göra utan dig?" mumlade han, på Minas språk.

Mina funderade på sin ide. De kanske kunde ge honom vin så han pratade mer? Eller något liknande. Hon själv ville bara hjälpa till så mycket som det gick. Nash hade ju gjort så mycket för henne.
"Höja min lön? Det behövs inte" försäkrade hon men log stort. "Vi kanske kan ordna en liten fest till lorden, så han dricker?".
Mina log sedan igen och det pirrade i henne. "Jag vet inte. Men utan dig skulle jag vara död för länge sen, jag är skyldig dig att hjälpa" svarade hon mjukt på sitt språk. Ibland använde hon det när hon glömde bort sig, då kunde folk stirra på henne som om hon var galen.

Nash nickade uppskattande, män drack alltid för mycket. "Bra tänkt där. Vi kan väl fixa något litet för honom. Du kan tala med honom, men säg ull om han gör något okej?" sade han. Valeria kom till dem, stack en spruta i Nashs nacke, och snart låg han och sov igen.

Mina log lätt, hon hoppades den här planen skulle fungera. "Jag ska säga till". Hon kunde också försvara sig själv om det behövdes, någorlunda. Och hon hade mer ideer till att få honom att prata mer men hon var inte säker på att Nash skulle gilla dem så hon sa inget.
Då han somnat strök hon honom över håret innan hon tog sig upp och ut ur salen. Hon tog sig upp till Mina som Nash bett och bad henne gå ner med arbete till Nash.

(Ska vi hoppa till 'festen' eller? xD)

Okej... Jag gör det då)

Efter någon vecka eller så var Nash uppe på fötterna igen. Han mådde väl sådär egentligen, men vad han själv orkade var ingenting han tog hänsyn till. Trotts stränga tillsägelser och utskällningar från Valeria fortsatte Nash att jobba och planera för festen som nu skulle hållas. Just denna kväll satt Nash på sin säng, nyss kommen från badbaljen och än lite blöt här och var, och försökte välja mellan en skinnväst och en marinblå skjorta. Hm... Västen var ju skönare på det sätt att när han behövde kunde han bara dra den av sig utan att ens behöva knäppa upp något om han blev sömnig, men skjortan var ju lite formellare. Dessutom skulle det kanske bli kallt med bara västen. Men sen var ju västen ändå väldigt värdefull för Nash. Västen eller skjortan? Skjortan eller västen?
Kanske Mina kunde hjälpa honom?, tänkte Nash fundersamt och bad en tjänare ta dit Mina.

Mina hade tänkt mycket på festen. Hon hade förberett sig så att säga, tänkt noga på vad hon skulle säga för att försöka locka ur information ur lorden.
Då tjänarnen kom och hämtade henne hade hon redan gjort sig i ordning. Hon hade låtit sitt hår falla i mjuka lockar längs ryggen och ett slags diadem satt i håret. Hennes klänning var något hon noga valt ut. Hon var inte solt över den, men hon visste hur män var. Den hade stor urringning och var smickrade för hennes figur och var alldels mörkblå. Hon hade helt enkelt gjort sig så vacker och fin hon kunnat, något som var lite ovant då hon oftast inte brydde sig alltför mycket om sådant.
Hon kom tillslut in till Nash och såg frågandes på honom. "Du kallade på mig?".

Nash såg upp på Mina när hon kom in. Han nickade. "Skjorta eller väst? Och välj snart, jag börjar frysa." sade han med låg röst. Tjänaren bugade och gick ut. Nash såg mot västen med ett litet leende, han hade ärvt den av sin far, snart innan fadern dött, och Nash fått ärva tronen. Han såg mot skjortan sedan. Den hade samma färg som Minas klänning, kom Nash att tänka på. Genast studerade han Mina noggrannare. Bra val av klänning för sitt uppdrag - hon var skicklig. Sen var hon ju kvinna också, och det måste väl ha gjort saken något lättare, tänkte Nash och rodnade då han inte kunde låta bli att stjäla ett par blickar. Diskret förstås, ingenting hon borde märka. Det var faktiskt oförskämt att stirra, så det gjorde han inte.

Mina skrattade lågt och studerade skjortan och västen. Hon gick fram och kände försiktigt på skjortan. "Västen...Den är fin, men inte för fin" log hon mjukt och såg på honom. "Den har också en väldigt fin färg, marinblått är till och med min favoritfärg" skrattade hon sedan. Hon hade aldrig nämnt det förut, sådana små saker brukade hon inte tänka på så ofta.
Hon tystnade tillslut innan hon harklade sig. "När kommer lorden? Festen börjar om en halvtimma...Jag tar hand om honom, leder honom kanske lite avsides så han vågar prata, ger honom något att dricka":

Nash nickade. Han reste sig upp, slätade ut ena byxbenet och tog på sig västen. Han såg på sig själv i spegeln, sträckte stolt på sig och drog lite i västen. "Marinblått säger du?" mumlade han för sig själv och torkade bort lite vatten från axeln med sin hand. "Lorden är redan här. Kom." svarade Nash kort och höjde armen för att Mina skulle kunna ta den. Så började Nash leda Mina mot ett rum med balkong, ut mot lilla gården - som i och för sig inte var så liten -, där festen höll till. Bara ett par lorder hade bjudits dit men ändå var det smockfullt, speciellt med kvinnor från horhusen närmast slottet - männen skulle alltid ha något att se på. På så sätt skulle inget mrka om något inte stämde. Dessutom fanns mycket att dricka också, sä det var ju bra.

Mina nickade sakta. "Ja...Som din väst...". Hon älskade den färgen, det var som havet, hon hade sett havet någon gång då hon var yngre, då hon rest med kungen för att ha något uppdrag.
Då de gick tog hon Nash arm och började gå. Då de kom till balkongen såg hon ut över allt. "vem är lorden?" undrade hon och såg sedan på alla kvinnor, hon visste vad de var för några. "Jag får väl låtsas vara en av dem..." mumlade hon. Det var inte något hon skulle vara stolt över, men det var viktigt för riket, för henne.