The choosen one(PRS Dragon Fantasy)

Lia stannade inte fören de inte hörde annat än deras egna andetag. Hon släppte då Marks hand och sjönk ner. "Jag hoppas han klarar sig" mumlade hon och såg sedan upp på Mark.

Mark verkade vara påväg att bryta ihop. Han hörde ljuden.
"Nej, nej." nästan kved han fram och började darra kraftigt då ett skott avlöstes.

Lia såg tveksam ut, vad skulle hon göra? Sakta drog hon ner Mark vid sig och la armarna om honom. Det såg säkert löjligt ut då hon var så liten jämfört med honom. "Jag är säker på att Johannes hann undan" sa hon mjukt.

"De dödade honom han är död. De sköt honom, Johannes." kved Mark fram och snart kom tårarna tårar som inte fallit sen hans syster brännts. Tårar som inte skulle finnas, känslor som inte skulle finnas.

Lia försökte trösta honom. Hon torkade hans tårar och kysste mjukt hans panna. "Om han är död måste vi se till att han inte dog förgäves...". Hon hade än armarna om honom och hennes hjärta bultade hårt utan att hon riktigt visste varför.

"De dödade honom." upprepade han om och om igen inte medveten om vad Lia gjorde. Han hade aldrig varit nära någon så om man inte räknade med hans syster och möjligen Johannes. Johannes, Johannes som inte längre var i livet Mark var som förlamad.

Lia suckade tillslut. Hon gav upp med att försöka säga något och bara höll om honom tröstande. Förhoppningsvis skulle männen inte hitta dem där. Det var en rejäl bit ifrån. Hon slöt ögonen och lutade sig mot Mark.

Mark lugnade sig tillsist och bara lutade sig mor kvinnan.
"Förlåt." mumlade han, han hade betett sig som en idiot en kärring, gråta sådär.

Lia log lite svagt. "Det gör inget...Jag förstår dig". Hon släppte försiktigt honom men flyttade inte på sig. "Det är okej..". Hon tystnade sedan och lyssnade. "Ingen följde oss...Vi lyckades skaka av oss dem".

"Han var som min bror, har alltid funnits där." sa Mark med svag röst och lite av den tioåriga pojken skymtade fram. Den tioåriga pojke som snabbt fått bli man för att överleva.
Mark nickade sedan han ställde sig upp och hans ansiktsdrag var åter tillslutna.
"Tacka fan för det, Johannes fick sätta livet till." svor han ut och såg på henne.
"Kom, vi måste dra vidare." sa han kort, det var enklare att dölja känslorna väl, slippa kännas vid dem.