David och Ella Potter (Marodörernas tid)

Jättebra!

---

30 mar, 2014 19:42

30 mar, 2014 19:43

Å aaaahhhhhhhhhhgaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa meeeeeeeeeeeeeeeeeerr snääääääääällllllllllllllaaaaaaaaaaaa dddddddddddddddddddduuuuuuuuuuuuuuu!!!!!!!!!!!!

KKKLARAR MIG INTE UTAN MER!!!

---

✩✩✩

30 mar, 2014 19:59

Meeer!!! Superspännande och awesome kapitel!!!

30 mar, 2014 21:25

31 mar, 2014 07:05

Ni är så fina! Ständigt peppar ni mig! ♥
Tack allihopa! Detta kanske är lite kortare än det föregående men hoppas ni gillar det ändå ♥
Tack igen ♥

Kap. 19

Ella

Arg var jag, det kunde jag ju absolut inte förneka, få vanliga människor, eller trollkarlar för den delen, hade nog kunnat förneka det efter vad jag hört. David, visst, han var en riktig idiot. Han skulle ha berättat om plankan, och om sitt samtal med Caitlyn och om att hon var en animagus och om… allt!
Det skulle jag gjort, även om vi var ovänner! Varför kunde han inte bara svalt sin stolthet och berättat alltihop? Men trots att jag var arg hade jag inte gått lös på honom. När han, med många pauser, berättat för mig hade jag bara suttit kvar där på sängen och stirrat. Jag hoppas bara att det såg tillräckligt förebrående ut… jaja, han hade faktiskt inte sett ut att må särskilt bra när han sa det.
Helt blek och ledsen.

Nu visste jag i alla fall om allt, och sedan vårt senaste bråk hade något förändrats. Jag skulle aldrig klara av att förlora honom igen aldrig, aldrig klara av den tomheten.
Hellre dö.

Därför försökte jag vara förlåtande, försökte sätta mig in i hur David måste känt. Föregående, regniga, söndag hade jag suttit i flera timmar och försökt, men det slutade bara med att den tomma hemska känslan jag själv känt kom tillbaka och hemsökte mig i en hel lång natt. Regnet hade trummat mot fönsterrutorna, jag hade inbillat mig att klor skrapade mot fönstret.

Nu satt jag vid frukostbordet, tittade ner i en fin porslinstallrik med gröt och låtsades vara omåttligt intresserad av kanelen som var lätt på strödd på gröten.
-Ella, hörde jag David säga försiktigt. Han hade kommit ner betydligt mycket senare en alla andra med mörka ringar runt ögonen.
-Är du… är du arg på mig? Jag såg oförstående upp på honom.
-Klart jag är! Sa jag och såg förvånat på honom. Vad hade du varit?
Vad lätt det gick att säga det!
-Ehm… du, jag tänkte att jag kanske kunde återgälda dig, sa David tyst och stirrade, precis som jag, ner i gröten.
Jag såg intresserar upp. Nu började det likna något! Men, vänta… Vad tänkte han göra?

-David, sa jag varnande. Jag vill inte att vi utsätter oss för fara!
-Jag tänkte inte föreslå det heller! David hade höjt rösten lite. En solstråle sken på honom och lyste upp hans härjade ansikte. Vad snabbt en människa kan förändras. Först var han glad och lycklig, han hade två underbara vänner. Men sedan, sedan, nästan över en natt, blev han trött och utmärglad. Och jag hade upptäckt att Alice också hade ett rätt kasst sinne för humor, det hade varit tisdag igår! Det hade nog inte heller gjort David så mycket gladare. Han hade blivit så trött!
Över en natt.
-Så, vad hade du tänkt då? Frågade jag.
David bet sig i underläppen och det såg ut som att han utkämpade en inre strid. Han slogs med sitt fega och sitt tappra jag, det som gjort att han blivit sorterad i Gryffindor. Det mod han nu tog till sig, det mod han nu uppbådade för att trycka ur sig femton ord som fyllde mig med en salig och underbar värme:
-Jag kan hjälpa dig att ta reda på vad det är James håller på med.

Vi hörs ♥

31 mar, 2014 16:28

31 mar, 2014 16:37

Plorran! Meer! (sliter mitt hår och gråter för att du är så bra!)

Vet inte vad jag ska säga, du är så GRYM!

---

✩✩✩

31 mar, 2014 16:55

Det här börjar bli för bra... Olagligt...

---

»I solemnly swear that I am up to no good«

31 mar, 2014 17:31

Åh grymt bra skrivet! Gillar sättet du skriver, man lever sig in i det!! ;D

---

31 mar, 2014 18:01