The Vampire's revenge(Dragon Fantasy)

"Det kommer bli bra." sa hon uppmuntrande och ropade. Efter ett tag kom ett gammalt par i de övre medelåldern.
"Solena, du ser inte ut att åldras en dag." säger den gamla kvinnan och kramar om henne. De misstänkte väl vad hon var men de hade det så bra att de inte avslöjade något.

David såg på paret lite reserverat för att se hur han klarade sig, men han hade ingen lust att attackera dem. Tillslut märkte de honom med och hälsade genast. "Vem är denna man då Solena?".

"David min lilla lord." skrattade hon och de skakade hand med honom.
"Jag ordnar mat i salen, tänder brasa. Vill du ha ditt vanliga rum?" frågar kvinnan och Solena nickar jakande innan de försvinner.

David log mot dem och skakade deras händer, glad att huggtänderna inte syntes. Då de försvann tog han Solenas hand igen och kysste henne. "Och du är min lilla lady".

"Friherrinna är den rätta benämningen efter min fader." skrattar hon och besvarar kyssen. Hon tar honom i handen och går genom en korridor full med porträtt, på henne, på sin familj, på släktingar.

David såg sig om medan de gick. Allt var vackert och han fick skymtar av Solena då och då. Tillslut kom de till ett rum och David öppnade dörren för dem.

De kom till hennes rum, hennes barndomsrum. Rummet var beklätt med mörkt trä och en stor eldstad med en brinnande brasa med en fäll framför fanns längst ena. En stor himmelssäng med blåa förhängen lika som det fanns framför de stora fönstret. Ett sminkbord med spegel och porslinsaskar och en dörr till ett badrum och ett till hennes garderob.
"Vi har el, rinnande vatten och internet. Liknande mordena saker men jag gillar att slippa det. Nu är jag hemma." log hon mjukt.

David slog sig ner framför brasan direkt och värmde sig. "Det är vackert...Och jag bryr mig inte om moderniteter" log han. Han drog ner henne vid sig och la ansiktet mot hennes nacke.

"Vad bra." log Solena och kom vid honom framför brasan.
"Vissa saker har blivit bättre med århundrandena, som kvinnans frihetsrörelser, rösträtt, bättre villkor för människor, för arbetare. Men mycket stress och annat har kommit in med." sa hon lite trött.

David nickade sakta. "Jag förstår nog...Men jag ska se till att det blir ännu bättre!" sa han bestämt. Han kysste hennes nacke ömt.