Rollspel för Snigelklubben

July-
"Så du har vaknat nu... Men det är lönlöst vi får inte ett ljud ur henne hon bara sitter här och gråter"
Säger jag till Ofelia

Elvira:
Jag sätter mig ner i sanden och tar bort en slinga från hennes ansikte.
"Hej", börjar jag.
"Hej? Gud jag måste vara helt knäpp. Vi har precis kraschat på en öde ö... Men vet du varför jag inte gråter? Det kallas hopp. Hopp är det enda som är starkare än rädsla. Om du har hopp nära ditt hjärta och hjärna så kommer allt årdna sig. Mitt namn är Elvira", säger jag och ler ett sorgset leende mot flickan.

Någon säger "Mår du bra? Vad heter du?". Jag tror det kan vara menat till mig, så jag vänder mig om.
"J-Ja-Jag het-heter Sweetie Be-Belle.."

July-
" Hej Sweeti Bell"
Säger jag och kollar på Sweeti som nu för första gången kollar upp på mig
" Jag heter July. July Waterfall"
Jag sätter mig bredvid Sweeti och lutar huvudet mot en sten bakom mig tårarna börjar rinna på mig med
" Om bara inte planet hade störtat..."
Tänker jag sorgset för mig själv och tårarna fortsätter strömma för mina kinder då plötsligt

" GROAAAAHHHHHGGGHHHH!!!"
Ett rytande komme inne från skogen och ljudet kommer närmre och närmare

Jag vet inte vad jag ska göra, så jag kastar mig om halsen på Julie.
"Julie, vad ska vi göra?" Skriker jag. Jag hyperventilerar, är nära att svimma.

Elvira:
Jag drar fram pistolen medan fenixen kraxar och fladdrar oroligt. Ur skogen kommer något som ser ut som hälften varg och hälften människa. En varulv.
Jag sneglar snabbt bakåt och som jag trott lyser fortfarande den vita månen.
"Backa", viskar jag medan jag långsamt går bakåt och känner hur huden knottrar sig.
Jag börjar plötsligt tänka på att varulvar bara dör av silverkulor. Vad är det i den här pistolen? Och är det ens sant det där om silverkulor?

July-
Det stora odjuret kommer framåt och jag får panik.
Jag och Sweeti backar långsamt samtidigt som tårarna sprutar ut från mina ögon.
" Ofelia!"
Viskar jag
" Snälla Ofelia var är du!"
Viskar jag
Jag vänder mig om men ser henne inte mina ben darrar och jag skakar av skräck Elvira står längst fram med en pistol och darrar på handen
" Ofelia snälla kom snälla!"
Viskar jag i panik

Ofelia, som varit tyst länge, går fram till de andra.
"Det är en varulv, jag vet inte vad det kan vara annars!" säger hon och kisar med ögonen för att kunna se varje detalj på monstret i skogsgläntan.
"Det borde gå..." mumlade hon, medan hon tänkte på allt hon läst om varulvar och hur man förintar dem.
"Vi behövel mistel! Det växer i skogsbrynet, jag såg det tidigare! Det borde funka! Leta efter stormhattar också! Kom, vi måste förvirra honom!"

July-
Jag springer efter Ofelia för att leta efter en mistel och hittar en
" Ofelia Ofelia JAG HITTADE EN!"

Ofelia ser hur varulven rycker till när July ropar, sakta vänder den sig ock tar en språng fram mot dem. Hon rycker misteln ur Julys hand.
"Ställ dig bakom mig July." Ofelia ställer sig mellan July och varulven.
Varulven stannar upp och stirrar på de två systrarna. Det rinner ur dess mun och ögonen är röda och ilsket uppspärrade. Den öppnar käftarna för att hugga.
Det här är vansinnigt! Hinner hon tänka innan hon stoppar in handen med misteln i varulvens mun.
"Smaka på den här istället!" Varulven sluter sina käftar och skriker sedan till, ett fasansfullt vrål, dödsskriket.
Den fläktar med sina klor vild omkring sig, och ofelia känner hur de vassa klorna borrar sig in i hennes hud innan allt blir svart.