Kriget om Akilia

De kommer fram till slutet av ängen de galopperat över, precis där stadens murar reser sig. Selene ser sig omkring men allt är stilla, det är bara elden som långsamt sprider sina lågor. Men även den börjar dö ut, hon ser upp mot himlen som nu är mörk och stjärnorna börjar träda fram. Ingen följer efter henne, ingen kommer springandes.
- Men vem... Vem var det som..? Hon sätter handen för sin mun när tanken slår henne, "pilarna, jag, jag kände igen dem. Kan det..."
- Mikel?! Hon skriker ut hans namn som om det gjorde ont i hennes att behålla det inom sig.

Hon vänder Reyak och börjar galoppera tillbaka där elden och Lycrarna finns. "Tänk om det inte är han? Det måste vara han, det bara, det bara måste!" Hon manar på Reyak ytterligare lite. Hans tunga, massiva kropp färdas snabbt över ängen, hans hovar dundrar mot marken.
- Mikel?! ropar hon igen när hon börjar närma sig platsen hon varit säker på att hon skulle dö.

Mikel gick inte tillbaka in i skogen utan gick en bit utanför, han litade inte på att det var så säkert där inne den här tiden på natten och han hoppades att Mirijam inte gick runt och irrade där inne. Noggrant tog han på sig sina skinnhandskar, när han hittat Mirijam så fick han berätta om att de skulle leta reda på Selene. Tankarna gick över på henne och hans hjärta fylldes med oro igen. Hon var väl inte här ensam? Nog kunde hon klara sig, det visste han... Men de där Lycrorna, tänk om det kom fler? Eller tänk om det blev som när de träffades? Att hon använde en alldeles för kraftig formel och nästan dog, eller att Morgul's män hittade henne? Vem visste vad som kunde hända då? Även fast han visste att hon galopperat iväg på sin häst så satte han händerna för munnen och ropade:
- Selene!

Mirijam hade blivit förvånad när Mikel bara försvann sådär och hade satt sig på en gräsfläck utanför skogen, blixtarna slog fortfarande ner och Mirijam visste att blixtar tyckte om träd. En regndroppe träffade henne plötsligt på näsan. Förvånat såg hon på den, en till träffade henne på kinden och sen en tredje på pannan.
- Regn. Jag älskar regn. Sa hon och såg upp när tusentals, nej, miljontals regndroppar föll ner från himlen samtidigt i ett ösregn.

Långt därifrån:

- Och Det stora regnet ska rena världen... Hm hmm hm hm hmm... Morgul, en låtsaskung av Akiiilia...


( Jag har sett alldeles för mycket film xD )

Hon ser sig omkring och stannar Reyak där skogen börjar. Den ser oinbjudande ut, nästan som den är sjuk. "Jag vet inte om jag borde gå in där, men tänk om Mikel är där inne..?" En rysning färdas genom hennes kropp vid tanken om att gå in där. Hon skakar på sitt huvud och vänder Reyak.
- Vi måste hitta Mikel... Reyak börjar att skritta längs med skogens kant.
- Mikel?! Hon ropar ut hans namn men regnet som börjat ösa ner dränker hennes röst. Hon börjar skaka och huttra från kylan som kryper över hennes skinn, innanför hennes nu genomvåta kläder. "Vart är-"
- Selene! Hon vrider sitt huvud när hon hör sitt namn ropas ut,
- JACK! Skriker hon när hon ser Jack komma galopperandes mot henne. Han stannar precis bredvid henne,
- Selene, är du okej? Är du skadad? Jag trodde något hade hänt dig. Säger han och hon kan se att hans ögon är fyllda av oro.
- Jag är okej, någon sköt dem. Jag tror det var Mikel, men jag kan inte hitta honom... Jack, vi måste hitta honom. Svarar Selene och ser med sorgsna ögon på Jack.


Det rycker till i Jacks hjärta när han ser sorgen stiga i Selenes ögon, han nickar mot henne och de börjar båda att skritta fram längs med skogens kant. Selene ropar hela tiden på Mikel. "Undrar om hon älskar honom, hon brukar fästa sig vid människor men att rida ut och leta efter någon på det här sättet. Det har hon inte gjort sen Aragon försvann den där gången för några år sedan.


Hennes hjärta blir tyngre och tyngre för varje gång hon kallar hans namn,
- Mikel?! Mikel! Mikel? Ropar hon om och om igen, hoppet om att han ska svara börjar att sina ut. Hennes kropp skakar våldsamt av kylan, hon ser på Jack.
- Vi borde söka skydd och få igång en brasa. Jag fryser så fruktansvärt mycket Jack... Jack nickar och ser sig omkring, han pekar bort mot ett stort träd med bred krona och täta löv,
- Där borde vi kunna ta skydd från det här regnet. Selene följer hans finger och sätter av i en mjuk trav bort till trädet några hundra meter bort.

En blixt slår ner några kilometer bort och hon ser upp mot himlen, den är alldeles svart och tung av regn och åska. Hon ryser till, "usch, vilket väder. Jag fryser så mycket att jag knappt kan hålla i tyglarna."
- Tur att vi litar på varandra Reyak, säger hon till sin älskade häst och klappar honom på halsen. Han frustar till lite och de anländer till det enorma trädet.

Selene sitter av och landar med ett plask i det dyblöta gräset som vikt sig under regnets tunga droppar.
- Jack, det är något som inte stämmer! Ropar hon när vinden börjar ta fart, den viner och piskar henne hårt i ansiktet.
- Jag vet, detta känns inte naturligt! Ropar Jack tillbaka medan han binder fast Tibez i en stock på marken, Selene bryr sig inte om att binda fast Reyak, han går ingenstans utan henne ändå.

Vinden drar i Selene, hon sitter lutad mot trädstammen, varje försök att tända en brasa har misslyckats, allt är blött och det blåser alldeles för mycket för att det ska gå. Selene huttrar till,
- Selene, är du okej? Frågar Jack och ser oroligt på henne. Hon skakar på sitt huvud medan hon kramar sina armar mot sin bröstkorg. Jack tar av sig sin kappa, den är våt men den skyddar lite mot vinden när han händer den över hennes smala axlar.
- T-tack-k Ja-ack. Säger hon med viss svårighet, han ler mot henne.
- Mi-mickel! Ropar hon ännu en gång i ett sista försök att han ska höra henne om han är i närheten. Men hennes röst är svag och hennes käke skakar något otroligt från kylan.

Mikel insåg att det var löjligt att ropa efter Selene efter första försöket, hon hade försvunnit i full galopp och nu bedövade regnet hans öron. För att inte tala om åskan som vuxit sig stark. Men ovädret påverkade honom inte i kroppen, men det var svårt att se någonting. Han undrade om Selene hade det bra nu när vädret var som det var. Han undrade vart Mirijam hade tagit vägen?
- MIRIJAM! SELENE?! Ropade han ut så högt han kunde när oron i hans bröst växt sig tillräckligt stark än en gång.

Mirijam visste inte hur länge hon skulle kunna vänta när regnet väl tagit i tillsammans med blåsten och ställde sig upp. ' Han kommer nog efter till byn när stormen väl har lagt sig. ' Tänkte hon och bet sig oroligt i läppen. Han verkade trots allt vara en person som klarade sig själv. Tveksamt började hon ta sig mot byn. Men när stormen tog i som värst var hon övertygad och ökade takten avsevärt. Det tog inte så lång tid innan hon kom fram till byn.

Mikel såg inte längre vart han gick, blåsten gjorde regnet obarmhärtigt kallt och hårt. Det smattrade ner utan stopp. Ögonen kändes immiga som ett fönster på regniga höstmornar och man kunde högst se tre meter framför sig, sen blev det konturer och längst bort var det bara en gråmulen färg. Han visste inte riktigt hur länge han gått, eller om han gick på kanten av skogen längre. Men kylan hade sakta med säkert börjat krypa in på honom. Han blev så oförsiktigt att hans fötter släpade i marken och tillslut så ramlade han. Reflexmässigt sträckte han ut händerna för att ta emot sig men händerna träffade inte marken förrän hans huvud träffade något hårt och han tuppade av.

Selene kan känna hur hennes kropp börjat att domna, först fötterna, sen benen, sen händerna och nu hakan. Hela hennes kropp skriker efter värme, efter skydd från regnet och vinden. Jack sitter tätt intill henne, vinden tvingar ihop dem för att kunna dela någon form av värme. Selene ser mot byn men det enda hon ser är en grå massa, inget annat. Hon ser åt höger, Reyak står mitt i blåsten som om den inte berör honom. Ett litet leende sprider sig över hennes läppar över att han har det bra i alla fall. Sedan ser hon mot vänster, Jacks läppar börjar bli blå och Tibez ser ut att behöva kämpa ganska mycket för att stå upp i den starka vinden.

Regnet tilltar ännu mer, "tar det aldrig slut?!" tänker Selene och en penetrerande smärta, nästan som ett knivblad lämnar efter sig, tränger sig genom hennes hjärta.
- AAH! Hon griper tag om kappan över hennes hjärta.
- Jack, Jack något är fel! Något är jätte fel! Jack ser på henne med oroliga ögon. Selene ser sig förvirrat omkring och reser sig upp trots den starka vinden står hon rakt upp.

Hon spejar ut över ängen framför dem. Sedan in i skogen bakom dem, det är något som drar i henne, i hennes hjärta, något som säger henne att hon måste ta sig in i skogen, öster ut.

Då ser hon det, ett starkt blått sken, suddigt från det kraftiga regnet. Hon sätter upp handen över sina ögon för att kunna se bättre. Kristallen om hennes hals börjar lysa, ett starkt blått sken, samma sken som skenet i skogen avger.
- Shizuka?! Skriker hon ut och Skenet pulserar en gång.
- Shizuka! Vänta! Jack stanna här, jag vet inte vad som väntar i skogen, stanna här! Skriker hon till Jack som oroligt stirrar på henne.
- REYAK! Reyak kommer snabbt fram till henne och lägger sig ner så hon kan klättra upp.

De sätter av i full galopp mot det blå ljuset, genom regnet, vinden och åskan. De omges snabbt av svarta träd. Hela skogen verkar vara sjuk, den ger henne huvudvärk och allt känns vridet och förvrängt.
- Kom igen Reyak, tappa inte bort det! Ropar Selene, Reyak väjer för träd och fallna stockar i jakt på det blå skenet framför dem.

Figurer visade sig i stormen och samlades. Deras ögon lyste upp det gråmulna med ett blått ljussken och utan att några läppar rörde sig så flöt viskningar omkring mellan deras kroppar. De utväxlade blåa blickar och ett vackert ljud steg ur deras strupar. Viskningarna blev ivrigare och vita ljus föll från deras ögon och ner för deras kinder. Ett nytt längtande ljud kom ifrån dem och viskningarna gick snabbare och snabbare runt.
- Selene... Klagade dem och och bröt cirkeln för att visa vägen. Deras kroppar blev till ljusklot som formade sig till ett långt streck istället och lyste upp vägen men delade på sig. Hon skulle vara tvungen att välja vilken väg hon skulle gå.

Mirijam hade ändrat sig i sista stund och sprungit tillbaka, men nu in i skogen för att leta efter Mikel.
- MIKEL?! Ropade hon, men såg inte riktigt lika dåligt här inne i skogen, men det kändes ändå sjukt, läskigt och farligt. Det var som om träden viskade om henne, de var arga och kastade pinnar i ansiktet på henne. Hon såg någon sitta på marken lite utanför skogen och log.
- Mikel! Ropade hon glatt men stannade till och blev rädd när hon såg hästen. Den försökte stå rätt i den starka vinden men det verkade svårt. Vem kunde äga en häst här omkring. Det var det inte många som hade lov till, om inte...

Det starka klotet av blått sken rörde sig saktare nu och till slut försvann det.
- NEJ! Shizuka?! Vart ska jag?! Selene kramar krampaktigt sitt halsband som pulserar en sista gång och sedan slutar lysa.
- MIKEL?! VART ÄR DU?! Vinden var inte lika stark här inne bland de svarta träden men den kvävde ändå mycket av hennes röst. En vindpust kommer upp bakom dem. Selene manar på Reyak lite, han börjar skritta.
- MIKEL?! SNÄLLA! Vart är du..? Snyftar hon fram med tårar som blandas med regnets droppar.

Hon ser sig omkring och kommer fram till platsen då ljuset slocknat, hennes ögon sveper fram och tillbaka efter Mikel. Då ser hon någon ligga på marken.
- MIKEL!!!


Han kan höra någon ropa efter Mikel,
- SELENE?! Är det du?! Ropar han tillbaka och reser sig upp från marken på ostadiga och frusna ben. Hans kropp är så ovan vid kyla och hårt väder. Tibez verkar lika ovan hon med och hon får verkligen kämpa mot de starka vindarna.
- Selene?! Ropar han igen mot platsen han hörde någon ropa Mikel, deras röst så dränkt av vinden att han inte kan vara säker på vem det är, "men vem annars skulle ropa på Mikel? Det är ju därför vi är här" tänker han.

Mikel kunde höra ett ljud i bakgrunden och såret som skapats på hans huvud pulserade smärtsamt i takt med hans hjärtslag. Regnet smattrade ner i hans ansikte och han öppnade ögonen en liten bit med stor möda, men kunde inte se någonting hans enda chansning var...
- Sele...ne...? Mumlade han och sen blev det tyst igen, inget regn, ingenting.

Mirijam såg på honom. Han lät inte ond och förvriden. Men det kunde vara ett trick. Såg han henne inte?
- V-v-v-vem där? Frågade hon och försökte att låta så stark och självsäker som möjligt. Men tänderna skallrade av kylan och hon staplade fram några steg för att kunna se honom tydligare. Hon tog fram sin kniv som vid det här laget var kall som is. Hennes hjärna gick runt och runt för att försöka komma på något och insåg, att om det var någon av Morgul's män så var hennes bästa chans att ta honom eller den, med överraskning. Utan att tänka längre hoppade hon ut ur skogen och över honom med all sin styrka.
- Vem ÄR du?! Sa hon nu med ny styrka och lade knivbladet mot hans strupe och knäna mot hans armar.

Hon hörde ett mumlande och vred sitt huvud, där låg någon, men vem kunde hon inte se för regnet som öser ner över henne och gör allt suddigt.
- Mikel?! Ropar hon men personen rör sig inte och svarar henne inte. Hon hoppar ner från Reyak, hennes fötter landar hårt på marken och hennes knän skriker till av smärtan från den hårda stöten. Hon springer fram till kroppen.
- Mikel... Hennes hjärta vrider sig när hon ser honom ligga med sitt huvud mot en silvergrå sten, blod sipprar ner längs med stenens kant.
- Mikel! Hon faller ner på knä jämte honom och lägger handen på hans axel, hon skakar honom försiktigt.
- Mikel...? "Du kan inte, du får inte lämna mig, det här får inte hända, snälla Mikel, snälla var okej..." Tårarna strilar trotsigt ner för hennes bleka kinder medan hennes tankar snurrar runt runt.


Helt plötsligt skriker någon,
- Vem ÄR du?! och hans armar är fast under två ben och något vasst vilar mot hans hals. Han ser upp, en flicka sitter ovanpå honom. Han sväljer hårt och hans ögon växer sig stora av förvåningen över att ha något mot sin hals.
- J-ja-jack... Skallrar han fram med svag och rädd röst. Han ser upp på henne och undrar om hon är en av Morgul´s krigare.
- J-jag är Ja-jack. Mumlar han igen och hans hjärta slår snabbt och hårt i hans bröst.

Det där bakgrundsljudet var tillbaka. Ibland var det där och ibland inte, han sjönk fram och tillbaka i ett svagt medvetande och inget alls. Allt gungande gjorde honom illamående. Men han kände sig trygg och han kunde gissa varför, även fast han inte tänkte så mycket när han låg där i regnet.
- Hnnmm... Var det enda han fick fram och hans mage gav ifrån sig ett, inte ett kurrande, utan något slags slafsigt ljud. Mikel började bli hungrig igen.

Mirijam stirrade på honom med sina stora, bruna ögon en bra stund. Han kan inte vara en av Morgul's män, de bar sig inte åt sådär. De stammade aldrig och de hade ingen anledning att spela teater för en flicka som hon. För att bli säker på sin åsikt så granskade hon honom snabbt och gick sen av honom.
- Du är inte en av Morgul's män. Konstaterade hon, nästan så att man skulle kunna sätta ett frågetecken på slutet, men ändå inte.
Hon visste egentligen inte om hon ens hördes i den här vinden, till och med hennes luva flög av och hennes röda hår piskade henne i ansiktet.