Den tredje världen

Även fast benen kändes tunga att lyfta, ögonlocken inte ville hålla sig uppe och hjärnan pulserade tog sig Zet längre och längre in i skogen. Det enda han visste var att han var tvungen att hitta ett säkert ställe att övernatta på. Eller tja, övernatta och övernatta. Solen skulle nog synas om bara några timmar, vilket gjorde det ännu viktigare att hitta den ideala sovplatsen. Han hade inte ätit på mer än tio timmar, och sömnen var det värre med. Medan han gick mumlade han saker till sig själv om helt spridda saker. Han fortsatte att gå tills dess att det började brusa i hans öron och ett flimmer uppenbarade sig framför näthinnorna. Då orkade han inte längre. Benen gav vika och ögonen rullade bakåt, precis bredvid en myrstack.

Atala skakade på huvudet till det som kunde vara persika. "Nej tack, man vet inte vilka bieffekterna är." sa hon, då hon med erfarenhet visste vad doktorer och forskare kunde stoppa i frukter och sötsaker för sin forskning. Hon sköljde av ansiktet i bäcken och tog sig ett äpple ur sin egen ryggsäck. Hon stoppade det i mun och satte upp håret i en hästsvans samtidigt som hon betraktade dem, hur skulle de göra?

Darren skakade på huvudet åt den erbjudna persikan och gick i stället till bäcken. Han sköljde sitt ansikte och sin hand för att få bort det torkade blodet, innan han fyllde på vattenflaskan och packade ihop sin ryggsäck. Ingen av de andra tycktes ha en idé om vart de var på väg, men Darren tvekade några sekunder innan han tog fram en karta och vek ut den.
"Jag är på väg hit", sade han och pekade på en bit vid foten av en bergskedja. "Jag träffade en far med sin dotter någon månad sedan som var på väg dit. De sade att det finns fler rymlingar där och att de har byggt ett hem dit åt sig. Jag vet inte om er, men jag börjar vara trött på att röra på mig hela tiden", erkände han och granskade kartan nogrannare. Han hittade staden och gissade sig till var de var. En vecka på fot, kanske mer, skulle han vara framme.

Atala kom upp vid hans sida men utan att röra honom, att röra någon kunde förenas med döden. Inte så att man kanske ville men inte många var uppväxta med en familjär inställning. Att bli rörd var något som hade med att bli fastagen av soldater, att hållas fången, att tvingas till något.
Atala nickade åt kartan,
"Det låter underbart." erkände Atala även om hon inte visste hur det var.
"Vi är ungefär här? Och ska hit?" sa hon med frågande uttryck och såg på mannen som stod vid henne.
"Det vill säga om vi får följa med? Ibland kanske det är bättre i grupp? Om vi struntar i att döda varandra vill säga." sa Atala sakligt och kliade sig på armen där hon hade ett myggbett.

Ronnie vaknade sakta till ljudet av fåglarnas sång. Solen lös ned på henne mellan trädens grenar och hon kunde känna lukterna av skogen runtomkring henne. Det här var hennes hem nu. Hon log vid tanken, grävde ned händerna i gräset under henne och kände hur den lätt våta marken klistrade fast jord i hennes handflator. Det måste varit dagg tidigare som nu torkats upp av solen, eller i vilket fall det mesta.
Med en grimas blickade hon ned på sina bara ben. Stora blåsor prydde låren medan de ljusa skenbenen täcktes av ljusa, långa hårstrån. Hon gillade det även om det i början hade känts konstigt då de växt ut igen efter hon flytt, trivdes hon bättre med hår på benen än utan.
Ronnie testa lätt röra benen och då hon böjde knäna, sträckte ut låren brände det till. Inte nog med blåsorna såg de svullna ut men om det var för att blåsorna fick dem att se svullna ut kunde hon inte besvara. Att vara utan byxor fick henne dock att känna sig naken men att krångla över jeansen nu skulle vara en omöjlig uppgift och dessutom bära dem över blåsorna skulle vara en extrem plåga om det var så att hon ens kunde mana sig själv att ta sig upp. Men om hon tog sönder byxorna, skar av dem till korta, korta jeans så skulle de inte skava och dessutom skulle de vara lättare att få över.
Ronnie drog fram ryggsäcken som låg jämte henne och började gräva i den. Allt låg huller om buller och Ronnie kunde åter igen inte förstå varför hon varit så otroligt dum innan hon fann det hon behövde och började arbeta.
Efter slitit byxorna i stycken var det bara att dra på sig dem vilket visade sig svårare än hon hade trott. Varje sträckning av låret som tidigare inte berört henne det minsta var nu en plåga. Bara att få shortsen över kängorna var en stor utmaning men med hjälp av en närliggande gren fick hon tillslut upp dem till knäna. Ronnie bet ihop käkarna, kvävde smärtan med en grymtning samtidigt som hon lyfte rumpan drog hon sakta över shortsen.
Väl klar andades hon ut, blundade och tillät sig en stunds vila. Det tog henne en lång stund innan hon ides kolla ned över låren igen. Hon hade nästan lyckats men några mindre blåsor hade spruckit och läkte ut en klar vätska. Ronnie ville bara vända sig om och gå. Ifall det varit någon som legat där, inte hon hade hon troligtvis sprungit allt vad hon hade men hon visste att det var bäst att försöka låta blåsorna vara blåsor, ett naturligt skydd emot smuts, jord och andra saker. Hon drog en djup suck. Drog håret ur tofsen som blivit lös då hon sovit. Hon drog handen genom det ganska långa, lockiga håret, försökte få ut några tovor, försökte tänka på något annat än hur körd hon var. Hon hade inte ens vatten men däremot hade hon en handfull bär kvar som hon letade fram och började äta. Då slog det henne. Hon hade inte släkt elden. Hon visste inte reglerna för en eld i en spis men hon var alltid en som släkte elden. Tänk om elden hade spridit sig, hoppat ut på trägolvet och sedan börjat bränna ned skog. En skogsbrand hade varit ytterst farlig då även om det var tidig sommar hade varit varmt och torrt det senaste. Det var ju en av anledningarna hon varit så försiktig. Ronnie suckade igen. I vilket fall var det nu försent. Istället packade hon om sin ryggsäck och gav sig ytterligare en stunds vila innan hon tänkte ge sig av igen.

Shea rycker på axlarna och stoppar undan sina kanske-persikor. Hon reser sig upp och går fram till Darren.
"Måste inte någon ha hittat rymlingarna då? Soldater alltså. Stor folkmassa betyder större risk att bli hittad."
"Finns det någon leksaksaffär på vägen dit tror du?" undrar sedan hon hoppfullt.
Hon kränger på sig ryggsäcken, rättar till byxorna.
Shea tänker över saken - att följa med Darren vore nog inte så dumt. Visserligen är det riskfyllt att följa andra och vistas i stora grupper, men samtidigt är det en trygghet som Shea saknat väldigt mycket sedan Michaels död.

Esther slog igen händerna. "Jag tycker i alla fall att det låter toppen!" Sedan tittade hon tvekande på Darren och händerna föll åt sidan. "Om, det som Atala sa, vi får följa med dig, förstås"
Hon betraktade dem men visste inte alls vad hon skulle svara på Sheas fråga, så hon höll tyst om den saken. Resterna av persikan hade hon slängt vid fötterna efter det Atala sagt och stirrade nu istället misstänksamt på den. Hon hade sagt sin åsikt, nu visste hon inte längre vad hon skulle göra förutom att vänta. Darren hade kartan. Det var hans beslut om de skulle följas dit som grupp eller inte.

Darren vek ihop kartan och lade den i backfickan innan han nickade åt dem alla och log litet.
"Jag skulle inte ha berättat om det annars", sade han. "Vi kommer att vara mycket säkrare där än här ute ensamma, de har teknologi som gömmer dem", fortsatte han med en blick mot Shea. Det var sant att en större grupp var enklare att hitta, men i dagens värld var det nästan omöjligt att klara sig vid liv ensam. Där skulle de få ett hem, mat och kanske en chans på ett liv.
Darren kastade en blick uppåt för att få en befattning om vart åt de borde gå.
"Det är väl bäst om vi håller till skogen så länge som möjligt. Vi ger oss väl av då?" föreslog han slutligen och lyfte upp sin väska.

"Åh" Esther tittade sig omkring på marken. "Ja. Visst. Såklart", sade hon och slängde sin egen väska över axeln. Hon tänkte efter. Skulle hon le? Eller skulle hon agera som de andra? Hon var inte säker på om de log så särskilt mycket, inte vad hon hade märkt i alla fall. Skulle hon verka mer seriös? Allting slutade med att hon log brett, både åt Darren och de andra. Sedan drog hon upp blixtlåset på jackan och slängde ett ögonkast mot riktningen hon antog de skulle gå.

"Det låter som en bra ide." sa Atala och drog på sig sin ryggsäck och började tugga i sig sitt äpple.
"Tack för du sa det då." sa hon åt Darren och såg förundrat på Esthers stora leende och besavarade det svagt. Att hon ens pratade med dem var ett stort steg för Atala, då hon mest brukade hålla sig undan från folk. Nu hade hon inget val och hon gillade det, att vara samman det verkade enklare att vara fler, fast man måste lita på varandra med.