Ghost Hour [Rollspel]

((Nej, du behöver inte rädda mig Bara behöver some sällskap...))

[Alltså, förlåt! Jag försökte logga in på mugglis från mobilen hela kvällen igår, men min mobil betedde lite som mina föräldrar och vägrade funka!
Angående vem Patrick attackerade så var det fritt för alla att tolka, trevligt att se att det redan är gjort XD]

Patrick hör förövaren skrika då han far över henne och känner sedan naglar klösa honom i ansiktet och få med sig en sårskorpa från ett av hans läkande sår precis under ena ögat. Fan, nu skulle det utan tvekan ärra!
Blodvitet slutar dock inte där - Patrick känner hur ett blött spår lämnas efter fingrarna då de häftigt sveper över hans ansikte och han vrider lite på sig för att försöka hålla sitt ansikte borta från förövarens attacker. Den lilla missräkningen får henne dock att lyckas undkomma hans grepp och hans ser henne försvinna in i mörkret från ett hörn.
"Jag kommer från polisen!" ropar Patrick hotande åt förövarens håll. "Och era onda gärningar slutar hä-!" Patrick hinner inte ens avsluta meningen innan någonting svingas mot honom och han griper mer instinktivt än medvetet tag i förövarens handled innan hennes trubbiga vapen träffar honom. Triumfen är ljuv!
"Har du några medbrottslingar i den här komplotten?" frågar han förövaren och gör en ansats att placera hennes hand mellan hennes skulderblad i ett polisgrepp.

((Helt ok, Matizze))

Elizabeth känner helt plötsligt hur mannens hand placeras mellan hennes skulderblad. Hon piper till av smärta.
"Har du några medbrottslingar i den här komplotten?"
Elizabeth flämtar till. "Nej, nej... Jag trodde bara att du försökte attackera mig!" Hon flämtar efter andan och försöker komma loss. "Jag ville dig absolut inget illa, jag trodde bara att du ville skada mig!"

Trodde? Det rycker lite i Patricks ena mungipa. Han hade faktiskt attackerat henne. Patrick kan inte låta bli att undra om hennes något förvirrade uttryck beror på att hon är oskyldig och skräckslagen eller bara försöker bortförklara sig.
"Hur vet jag att du inte ljuger?" frågar han i samma hotfulla ton och trycker den unga kvinnans hand hårdare mot mellanrummet mellan hennes skulderblad. Han ser hur blod ser ut att rinna från hennes fingertoppar, alternativt från under naglarna, och han tänker tillbaka på sitt öppna sår och de våta linjerna - blodet - i sitt ansikte.
"Det är bäst för dig att du inte har hiv", fortsätter han.

"Det är bäst för dig att du inte har hiv."
Elizabeth slutar andas. "Jag..." Hon tystnar, vill inte erkänna att mannen bakom henne skrämmer henne, och säger sedan:
"Jag tror inte det."
Hon har gått från att vara ett vilddjur till att vara den vanliga, blyga Elizabeth. Adrenalinrushen är borta och hon känner sig så fruktansvärt trött.

Joseph tittar ner på armen där hans sår nu har försvunnit bland en hög bandage, han kunde inte låta bli att känna sig lite överkänslig då han faktiskt hade behövt bandage för det lilla men djupa såret. Han hatade allting som hade med djupa och allvarliga skador att göra, det fick honom att känna sig svag.
Sedan tittade han upp i hennes ansikte och nickade kort med ett litet leende. "Exakt, de skulle inte haft nåt annat val än att anställa mig." Men nu var det försent, satans Ghost Hour, han hatade det nästan mer än sina föräldrar.
Kvickt drog han på sig jackan igen och ställde sig upp för att rätta till sina kläder innan han drog handen genom sitt hår. Då hon nämnde kakorna gjorde han en grimas och skakade på huvudet. "Jag är inte direkt hungrig för tillfället."

Patrick suckar trött för sig själv när han inser hur skrämmande och oförståeligt han måste ha agerat. Han förstår det inte själv, och hur mycket han än skulle vilja skylla på det plötsliga bytet av miljö i samband med kidnappningen vet han att det vore fegt att göra det. Han har betett sig som den värsta sortens polisman, den som i stort sett bara återfanns i film.
"Då så", säger han aningen obekvämt. "Oskyldig tills motsatsen är bevisad. Du är dock misstänkt för en hel del saker, däribland våld mot polisman."
Det fanns ingen anledning att hemlighålla det, trots att Patrick hade bestämt sig för att lita så pass mycket på kvinnan att han släppte hennes handled betydde det inte att hon var friad från alla misstankar.

Han släpper Elizabeths handled, och hon drar ett djupt andetag för att försöka lugna ner sig något. Efter det ger hon honom en extra blick, för att försöka förstå vad han just gjort.
Han är rätt tunn och smal, och med väldigt kort brunt hår. Ansiktet går knappt att skymta på grund av allt blod, och Elizabeth rodnar och vänder sig bort när hon inser att det var hon som gjorde det där.

Då kvinnan inte säger något på ett tag bestämmer sig Patrick för att fortsätta dra konversationen framåt.
"Kan du berätta för mig exakt hur du hamnade här?" ber han kvinnan i ett mycket lugnare och mycket mindre hotfullt tonläge. "Var snäll och nämn så mycket som ni kommer ihåg, minsta lilla oviktiga detalj kan vara en viktig ledtråd i förklädnad." Det här varinte bbara viktig information, det fungerade som en sorts lögndetektor. En mycket simpel sådan, men det var förvånansvärt ofta som man kunde sniffa fram lögner genom enkla frågor som denna.

Elizabeth måste se ut som en jävla blåsfisk, för hon känner hur pannan rynkar ihop sig på det där sättet den gör när hon tänker.
"Jag somnade rätt sent igår natt..." Hon sväljer lite, tvingar ner tårarna som försöker ta sig upp. "Jag var ute med ett gäng tjejer som jag träffade förra veckan, och jag tror vi bestämde oss för att dra till en klubb någonstans vid Picadilly. Jag tror jag kom hem vid tre. Och när jag vaknade var jag här."
Det är så fruktansvärt lamt och odetaljerat att Elizabeth rodnar igen innan hon tystnar.