PRS Jessica Tonks|AlexZz

"Inte ska du fälla tårar, älskade." Säger Saergoth och stryker hennes hår, han vill inte att hon ska vara ledsen. Vad skulle göra henne glad? Det gör ont att se henne ledsen, det känns bättre om hon är glad. Saergoth blir glad om hon är glad. Hur patetiskt det än låter, det är åtminstone det hans andra jag skulle sagt. Fast Saergoth är helt borta i för sig, han tänker inte på något annat än Samantha längre, som om han är inkapabel till något annat. Han måste erkänna att det finns en röst i bakhuvudet som om och om igen fortsätter viska att demoner inte är gjorda för lycka. Vilket troligen är sant... om nu Saergoth lyssnar är en annan sak.

Saergoths ord och hans närhet gjorde allt bättre. Samantha kände sig varm av hans ord. Älskade. Det kändes bra. Så hon samlade sig, såg upp på honom igen och torkade sakta de tårar som hunnit komma innan hon log svagt. "Men jag bryr mig inte om min familj längre, jag har dig....". Hon böjde sig fram och gav honom en lätt kyss. Hon skulle glömma sin familj, för det bästa.

Saergoth kramar bara om henne.
"Men jag bryr mig inte om min familj längre, jag har dig..." Det gör Saergoth nästan skadeglad att höra, som om han bokstavligen tagit över något. Som om det är hans nu, men Samantha är inte hans, Samantha är hennes egen och det är sanningen. Det är åtminstone det han säger till sig själv för att kunna undvika att tänka som om det är hans eget fel. För det är inte hans fel, ellerhur? Själv tycker han inte det, det kan det knappast vara. Aldrig, han gör något rätt för en gångs skull. För honom iallafall.

Samantha log och kramade om honom en stund till innan hon tillslut drog ifrån, men hon tog Saergoths hand och hon lät blicken svepa över trädgården. Det var så vackert där...Tills hon fick syn på delen av den där den oklara tavlan fanns, där en torkad pöl med blod fanns, där hon blivit huggen och Brock dödad.
"Saergoth...Om jag hade dött, om du inte räddat mig, hade jag hamnat nere i källaren då?" undrade hon innan hon insåg, hon hade nyss gjort bort sig. Hon var inte menad till att känna till källaren, för hon hade varit förbjuden att gå ner där..."Förlåt mig Saergoth, jag lyssnade inte på dig, jag gick ner i källaren" mumlade hon och släppte honom och såg skamset ner i marken.

Saergoth stelnar till. Källaren? Det enda stället han bett henne inte gå till. Han släpper hennes hand.
"Vad såg du?" Frågar han henne och undviker frågan helt och hållet, enligt honom är det mycket viktigare att veta vad hon såg... eller vem hon såg. Brock är där nere till exempel. Fast han är säkerligen inte lika snedvriden som de andra, andra som varit där i flera hundra år. Helsike, vad har hon sett för något? Varför lät häxan henne gå ned dit? För i helvete! Den där jävla haggan gjorde inte det enda hon är tillför att göra!

Samantha såg darrigt upp på Saergoth igen och kände ännu mer skam, hon hade svikit hans förtroende..."Människor....Eller de var inte människor...". Hon började darra vid tanken och kände återigen den där hemska kylan som verkade komma från insidan. "Jag tror jag såg Brock...Och...de var hemskt...". Hennes röst skar sig och hon såg ner igen och knöt sina händer. "En av dem rörde vid mig...Han var så kall...Jag är så kall..." sa hon något osammanhängande. Hon kunde inte få bort den där känslan av kyla och obehag.

"Sluta, tänk inte på det." Konstaterar Saergoth och gömmer ansiktet i händerna. Hur ska han förklara det här, hur ska han få det låta bra? "Anledningen till att du inte fick gå ned dit är för att det där bokstavligen helvetet på jordet." Konstaterar han och masserar irriterat näsryggen med sin ena hand. Helvete, helvete. Han skickar dit alla han verkligen hatar, självklart att han inte skulle låta henne hamna där.
"Det finns en anledning till allt jag säger, varför gick du ned?" Frågar han, han måste fråga. "Träffade du någon därnere, någon efteråt. Någon som inte såg ut som de andra därnere?" Fortsätter han, om den där haggan inte gjorde sitt jobb då ska hon få med honom att göra.

Samantha kunde inte sluta darra vad han än sa. "Jag kan inte...Allt är så kallt bara" mumlade han och la armarna om sig själv då hon fick höra förklaringen. Hon stirrade på honom. "Helvetet?". Hon bleknade, då förstod hon.
"Jag...förlåt mig Saergoth, jag gick förbi och dörren var olåst...Min nyfikenhet tog det bästa ur mig" sa hon och såg sedan frågande på honom och funderade. "Ja...en äldre kvinna, hon sa åt mig att inte gå ner där och försvann ner där sen..." sa hon lågt och såg på honom igen. "Är du arg på mig?" undrade hon lågt, hon hoppades inte det.

Saergoth skulle precis säga att han var det, att han var rasande. Men det var han inte, så fort han såg på henne bara kunde han inte.
"Nej, jag är inte arg på dig." Säger han med en lätt suck. Saergoth ville, men kunde inte. Han kramar om henne. Vad ska han göra? Han måste försluta det där jäkelskapet bättre och häxtanten kan dra åt helvete hon också... alltså kan hon stanna i den där förbannade källaren. Henne är han arg på... rasande.

Samantha såg ner i golvet och väntade. Hon ångrade sig, det gjorde hon verkligen för det hade bara varit hemskt i källaren, helvetet själv. Hon slappnade av något då han kramade henne och kramade hårt tillbaka. "Tack..." mumlade hon mot hans bröst och såg sakta upp på honom. Försiktigt sträckte hon upp sina armar och slutade krama honom. Sakta smekte hon hans kind med sin tumme. "Jag älskar dig" mumlade hon och kysste honom försiktigt och mjukt.