The marauder's map [SV]

Vad sägs om Renda?

Jo det låter bra vi kan säga det tills/om vi hittar nåt bättre ^^
RENDA FTW ♥

YAY ♥

Rendra.
Bestämde vi för ett tag sen.
Bara så ni vet..

Åh ok tack c:
RENDRA FTW då ^^

Jag hade glömt det *slår mig på pannan*

Jaha gott folk, här kommer ett till kapitel.
Ursäktar min franska, jag förlitar mig på google translate.
Och förlåt att jag inte har skrivit på ett tag nu, skola.

Kapitel 12 ~Ögonen
Nästa morgon var inte frukosten bättre än middagen dagen innan. Den stank så illa att få personer faktiskt gick in i salen. Jag, Peter och Lily var några av de få.
"Alla verkar bara lite nervösa inför deltävlingen." Skämtade Peter samtidigt som han log plågat.
"Vi borde smaka. Det kanske är jättegott." Sa Lily.
"Mmm, säkert." Lily tog en bit av den slemmiga maten och stoppade in i munnen. Hon spärrade upp ögonen på ett sett jag inte kunde avgöra om det var plågat eller njutande.
"Ni måste smaka." Sa hon upphetsat.
"Aldrig."
"Svält ihjäl då." Sa hon och stoppade in en till sked i munnen. Det var klart att hon ville få mig att äta av sörjan.
"Hellre det." Hon log slugt och åt lite till. Jag gäspade och fick in så mycket förgiftad luft att det kändes som om jag skulle spy.
"Måste gå." Kväkte jag och sprang ut ur salen. Jag hörde hur Peter reste sig upp och sprang efter.

Jag gick ut för att få lite luft. Det var svalt ute och en mild bris över skolområdet. Jag tog ett djupt andetag och gick och satte mig under ett träd. Jag slöt ögonen och andades lugnt.
"Mår du bra?" Frågade Peter och satte sig bredvid mig. Jag nickade och slog upp ögonen. Peters hår fladdrade i den svaga vinden och ögonen lyste av vänlighet.
"Tack." Sa jag leende.
"Ingen orsak." Log han tillbaka. En lite kyligare vind blåste över skolområdet och jag huttrade till. "Kall?" Peter lade ena armen om mig och jag lutade mig mot honom. Med sin andra hand tog han min.
Ett tag satt vi så, men sen insåg jag vad jag gjorde. Jag satt under ett träd med Peter Pettigrew. Och inte bara det, jag satt närmare honom är jag någonsin suttit en pojke. Inklusive James.
Jag ryckte till och flög upp på fötter.
"Förlåt." Mumlade Peter generat. "Jag menade inte.."
"Det är okej." Sa jag och räckte honom min hand. Han log och tog den. "Vi borde gå till våran lektion." Sa jag utan att släppa handen. Han log ännu bredare och vi började gå hand i hand upp till slottet.

Jag gick in i den kvava entréhallen som var helt full av försenade elever.
"Kom Peter." Sa jag och började knuffa mig framåt. För ett ögonblick tyckte jag mig se Te's ögon i folkmängden. Jag skakade av mig tanken och skakade på huvudet. Är jag kollade tillbaka var ögonen borta. Jag börjar bli galen, intalade jag mig.
När jag återigen såg ögonen sträckte jag på mig för att se bättre, men ögonen försvann igen.
Ögonen dök upp i folkmängden igen, den här gången med Te's blonda lockar.
En fjärde gång tyckte jag mig se Te's ögon, men då också en bit av hans ansikte. Eftersom att blicken inte fastnade på mig, men sökte efter någon i folkmängden.
Du har blivit galen.
"Te?" Viskade jag för mig själv. "TE!?" Skrek jag så de flesta i hallen vände sig åt mitt håll och sen följde min blick mot pojken. Han vände sig förvirrat om och sen stod han där. Te. Men sina blåa ögon och blonda hår bara stod han där. Helt förvirrad. Jag kunde tydligt känna hur mitt hjärta hoppade över flera slag. Jag greppade tag i mina bästa shoppingarmbågar och knuffade mig fram mot Te samtidigt som jag försökte få hans uppmärksamhet.
När Te såg mig log han brett och började knuffa sig fram mot mig. Te såg helt återställd ut. Han haltade inte ens.
När jag slog armarna om Te kändes det som om jag svävade på moln.
"Åh, Te. Jag har saknat dog så mycket." Snyftade jag. "Te.." Jag slöt ögonen och drog djupt efter andan. Te luktade mild vanilj.
"Jag har saknat dig med." Viskade han i mitt öra. Jag kände hur tårarna brände i halsen, men jag gjorde inget för att stoppa dem. "Du behöver inte gråta." Sa han besvärat.
"Jag har saknat dig så mycket.." Stammade jag. "Jag kan inte förklara." Han skrattade lugnt. "Det är inget att skratta åt!" Jag släppte honom och gav honom en klagande blick.
"Du är söt när du arg." Sa han och kramade mig igen. På något vis kändes det inte fel. Det kändes rätt när jag stod där med Te. Att krama honom mesans tårarna rann ned för mitt ansikte. Inte som det kändes när jag suttit med Peter under trädet. Det hade varit fel.
"Tack."
"Te? Kul att se dig stå upp. Frisk." Lily hade kommit och ställt sig bakom mig. Jag släppte generat Te.
"Kul att se dig med." Han gav henne en snabb kram. Plötsligt kände jag mig illamående av avundsjuka. Varför?
"Mår du bra nu?"
"Bättre än någonsin." Han log brett när Peter kom knuffandes genom folkklumpen.
"Du måste vara Te." Sa han. Te nickade. Peters hand trevade efter min, men jag ville inte ta den. Inte med Te där.
"Te, det här är Peter." Sa jag spänt.
"Hej." Te sträckte fram sin hand och Peter tog den spänt. "Hej." Upprepade han och försökte släppa handen.
"Hej." Sa Peter och släppte handen. "Jag har hört lite om dig." Te pustade ut på ett skrattande sätt. Sen kollade han mot mig och tog min hand.
"Förvånar mig inte." Sa han. Och innan jag hunnit stoppa mig själv hade jag slagit armarna om honom igen. Ta klappade mig på ryggen och jag kunde nästan känna allas brännande blickar på min rygg.
"Kendra?" Jag släppte och kollade upp på Lily som hade pratat. "Lektion." Nu var det min tur att le fånigt.
"Visst." Sa jag och vi började gå bort mot trolldrycken.

"Så du klarar första uppgiften?"
"Peter!"
"Det är okej, Kendra."
Vi satt och åt den första ätbara maten på två dagar. Eftersom vi hade levt på frukt och annan lätt mat den på måndagen var det skönt att få ett riktigt mål mat.
"Jag fixar deltävlingen." Te pekade på sin högra kind, där det enda spåret av att varit skadad var, ett ganska blekt blåmärke som täckte halva hans ansikte. "Det är ingen skada kvar." Han gjorde ett försök att luta sig tillbaka och sätta armarna bakom huvudet, men eftersom Hogwarts bänkar inte hade några ryggstöd tappade han balansen. Te viftade med armarna och vi alla skrattade. Sen dök René upp bakom Te.
"Bonne chance." Sa hon och fångade Te. Te suckade och himlade med ögonen.
"Aller René." Hon vände sig om så hennes röda hår piskade Te i ansiktet.
"Vad var det om?" Frågade jag samtidigt som jag stoppade in en gaffel pasta i munnen.
"Va?" Frågade Te som om han vore i en annan värld. Jag försökte grymtade upprepa vad jag sagt, men Peter kom till min räddning.
"Hon undrar vad det var om." Sa han.
"Äsch, hon önskade mig lycka till bara."
"Och du sa..?" Jag gav honom en lång anklagande blick.
"Varför undrar du?" Jag ryckte på axlarna.
"Undrade bara."
"Om du verkligen måste veta sa jag åt henne att gå." Sa han och jag kände hur en klump löstes upp i min mage. Det kändes så oerhört lättande, som om en blomma av lycka slog ut inom mig.
Jag nickade generat.
"Där kommer James!" Lilly fnittrade till.
"Nu eller aldrig." Sa jag till henne.
"Nu? Nej, aldrig." Hon skalade skrämt på huvudet. Peter log slugt mot mig. Jag förstod vinken och nickade.
"JAMES!" Ropade han. James vände sig om sorglöst och med håret flaxande runt huvudet.
"Peter, nej.." Mumlade Lily och försökte gömma sig bakom honom. James gick mot oss, förvånande. "Han kommer.. Vad ska jag säga?!" Väste hon.
När James kom fram sa han:
"Vad?" Te puttade av Lily från bänken så hon stod lite för nära James.
"Kom." Mumlade hon, tog tag i hans hand och stormade rodnat ut ur salen.
"Hon passar inte i rodnad." Påpekade jag leende. Peter dunkade till mig i armen.
"Du har nog rätt."
"Är det en förolämpning?" Frågade jag leende och fick en skämt-sårad min till svars.

Efter maten sa jag att jag ville vara lite ensam. Jag gick till biblioteket för att hitta en lärorik bok och lite läxprylar.
När jag kom upp till sovsalen satt Lo på sin säng, men annars var det tomt.
"Hej, Lo." Mumlade jag.
"Vad gjorde du?" Fräste hon.
"Vad gjorde.. Jag? Jag?" Vad hade jag gjort nu? "Vet du vad? Jag har läxor att göra." Hon drog fram son stav.
"Nej, det har du inte." Jag suckade högljutt.
"Jag har inte gjort ett skit för att Sirius hatar dig. Jag har inte pratat med honom sen i måndags." Sa jag.
"Allt var bra mellan oss, men sen började han bete sig konstigt. Vem skulle annars ha gjort något?" Hon kollade klagande på mig och sänkte staven. Sen snyftade hon till.
"Jag har inte gjort något." Jag slängde mig på sängen och luskammade boken och gjorde lite läxor. Lo fortsatte att snyfta, men allt eftersom de andra kom in i sovsalen slutade hon.
Tankarna kom skjutande som spjut, men jag ignorerade dem.
Tänk senare
Men hur kunde jag göra det?

Flera timmar kom en skakig Lily in i rummet. Hon gick raka vägen fram till min himmelsängen och drog av täcket.
"Vad..?!" Sa jag ilsket innan jag insåg vem det var.
"Ssch!" Väste hon och lade demonstrativt ett finger över munnen. "Kom." Viskade hon och vinkade med handen i det svaga månljuset. Jag satte mig och kollade runt i rummet. De andra sov, så jag antog att det var ganska sent. Eller tidigt.
När jag och Lily kommit ned i uppehållsrummet började hon pipa på ett konstigt vis och hoppa runt i cirklar. Jag rynkade pannan åt hennes reaktion. Plötsligt drog hon ett djupt andetag och sjönk ned i en röd, sliten fåtölj framför brasan med ryggstödet mot mig så att jag inte såg henne.
"Lily?" Frågade jag oroligt och sprang fram mot henne.
När jag kom fram och såg Lily igen satt hon och kollande tomt ut i luften. "Lily?" Frågade jag igen lite mer förvånat. Jag hade aldrig sett någon bete sig så förut. Allra minst Lily.
"Gissa vem som ska på dejt med James i helgen." Skröt hon. Jag log brett och kunde nästan känna Lilys glädje strålande ut från henne. Hon klappade händerna och fortsatte: "Det var så lätt. Det var som.." Sen avbröt och sig och kollade tomt på mig i några ögonblick.
"Varför tog det sån tid?" Frågade jag för att bryta tystnaden.
"Vi gick runt sjön." Sa hon. "Hur kan man bli så kär i någon på så kort tid? Har han alltid varit såhär?"
"Såhär vad?"
"Snäll? Söt? Jag vet inte."
"Och Lily, man kan bli fånigt kär i någon på tre dagar." Hon kollade hoppfullt på mig.
"Tack, Kendra." Sa hon och kramade mig. "Jag antar att du vill sova nu." Plötsligt insåg jag hur trött jag var och hade svårt att hålla ögonen öppna.
"Jag tack." Sa jag trött och gäspade. Jag lutade mig trött tillbaka mot väggen. Mina ögon slöts sakta och jag somnade in i en orolig sömn.

Suuuuupeeeeeer!!!! Jättebra!

Wow!!!!!!!!

Jaaaaaaaaaaaa Jily!!!!!!!!!!!!

UNDERBARTAWSOME KAPITEL!!! Peter är kär den råttan, akta dig för honom Kendra nämen förövrigt tycker jag att Te är jättegullig, Remus med och James!!