Ett mörkare Alice i Underlandet (ORS)

"Vi följer floden så ser vi", sa Alice.

Katten börjar gå, han är försiktig så att han inte ramlar i.

Alice började sedan känna sig förföljd. Hon såg sig omkring. Hon kunde se något springa långt borta. Något som kom närmare och närmare.

En bit bort såg Alice en del av Jabberwockens stav.

Hon sprang fort fram och tog den. Men kort därefter hörde hon hur det var väldigt tyst från kattens sida. Sedan kände hon en hård smäll i huvudet och allting blev svart.

Sedan vaknade hon upp i sitt behandlingsrum på Rutledge. Mentalsjukhuset hon var i förut.
Det var natt.
Bredvid henne på ett bord såg hon teckningar som låg i en hög. Det var mycket märkligt.
Den översta såg ut som kaninen.

Sedan i knäet låg en grå katt, fönstret var öppet så det måste varit därifrån katten kommit. Syster Witless skulle aldrig tillåta djur hos patienterna.
Hon förstod sedan att katten måste vara katten från Underlandet. När hon såg på katten kunde hon se ett litet leende.

"Chess, hur kommer vi tillbaka"? Frågade hon katten.

[Fortsätt du, jag har ingen som helst aning om vad jag ska skriva]

Alice ville bara komma tillbaka. Hon hörde inte alls hemma i denna världen, och hon såg helt förskräcklig ut.

Utanför kunde hon höra två stycken sköterskor som pratade. Deras ord blev bara konstigare och konstigare. Till sist började de låta som Tweedledee och Tweedledum, två tvillingar som hon mött i Underlandet förut. Fast även deras röster blev grovare.

Och efter ett tag så började rummet runt omkring plötsligt se mer och mer ut som en slags fabrik istället för sjukhus.
Hon var nu på väg tillbaka till Underlandet.

Plötsligt låg hon på golvet inne i ett tomt rum med gråa väggar och golv. På golvet stod det klottrat:

Alice hör inte hemma i Underlandet! Hon kunde inte ens låta bli att fångatas av Hattmakaren

"Då vet vi ju var vi är", sa Alice. Katten var också i rummet.

"Hos hattmakaren" mumlar katten och synar texten. Sist han träffat hattmakaren hade han varit galnare än vanligt.

Alice hörde ett högt tickande. Från fickan kom ljudet.

Alice stoppade ner handen i ena fickan, och där låg kaninens silverfärgade klocka. Men den var sprucken och ganska smutsig.
Hon lade också märke till att det fanns en dödskalle i mitten av klockan. Inristat på glaset stod det "Dödens klocka".
Med klockan visade det sig att man kunde stoppa tiden i fem sekunder genom att trycka på dödskallen.


"Intressant...", sa Alice kort.

Sedan när hon funderade på hur han kan ha fått kaninens klocka så flämtade hon till. Hattmakaren måste varit kaninens mördare!
Hon berättade detta för katten.

"Hattmakaren må vara galen. Men han är väll ingen mördare" säger katten. Men han är osäker.

Alice visste inte vad hon skulle tro om Hattmakaren. Han var ju trots allt galen.

Sen hördes det plötsligt brus från en högtalare hon inte märkt innan som hängde ovanför dörren.

"Alice Liddell och Cheshire Katt, ni är inbjudna till hattmakarens teparty"!

Rösten som då kom fram lät lite som tvillingarna Tweedles röster.

"Öh, det kan han glömma! Jag sticker efter att jag hittat biten från staven", sa Alice. "Var tror du utgången finns"?

"Jag tror att vi måste gå. Han har nog biten hos sig" säger Cheshire.