A Dragon's Tale [SV]

Nej allvarligt, Vad kommer det bli????? Vilket elevhem???????

Gaaaaaaaaaaaah!!!!!!!!!

Jag måste veta!!

Sååååååå bra

Tack till era underbara kommentarer♥ har varit lite inaktiv de senaste dagarna och blev sååå glad när jag såg era värmande kommentarer!! ♥♥♥♥ ni är awesome! :' ))) ♥♥♥♥

Kapitel 10 - ”Dumbledore”

Somebody wise has told me,
don't leave with angry eyes,
don't turn away with hate inside.
Try to be brave for me,
because I think I can't
let's end it all right.

”SLYTHERIN!”

En våg av känslor vällde över mig med ens som den första bokstaven i elevhemmets namn hade skrikits ut ovanför mig. Jag visste inte hur jag skulle reagera, en del av mig var glad över att jag hade tilldelats samma elevhem som Draco, en annan del av mig var djupt förbannad.

Jag hade sagt klart och tydligt åt hatten att jag inte ville hamna i samma elevhem som Draco, men den hade inte lyssnat, men jag hade en känsla av att hatten ändå hade rätt och att jag tillhörde det elevhemmet. Fastän jag inte var precis som de alla andra där, högst troligen var jag mycket snällare än dem och brydde mig mer om andra, men hatten var väl vis och visste vad den ville. Eller kanske höll hatten bara på att tappa sin vishet efter alla dessa år.

Med en snabb lidande blick på Hermione och Ron då jag gick förbi deras bord till Slytherins jublande bord, satte jag mig sedan ner intill Charlie. Han lade armen om mina axlar och gav mig en snabb kram, förmodligen kunde han gissa hur jag kände mig. Förmodligen skulle varken Hermione, Ron eller ens Harry någonsin vilja prata med mig längre.

Snabbt gick min blick ner över bordet för att se hur Draco hade reagerat, men han låtsades som ingenting. Han höll precis på att berätta om något för en flicka med smutsigt, axellångt, svart hår, Crabbe och Goyle samt en mörk kille. Det såg ut som om han förklarade hur han hade krossat något på en annan människa med tanke på hur vilt han gjorde gester med armarna. Hela gruppen elever som lyssnade på honom hade breda flin i ansiktena och tyckte jag inte just att han hade sagt Potter?

”Jag trodde att du skulle hamna i Gryffindor”, sa Charlie i örat på mig och jag tvingade mig själv att ta bort blicken från Draco.

”Jag med”, sa jag aningen besviket. ”Men det blev visst inte så.”
”Sorteringshatten övervägde att sätta mig i Hufflepuff, men jag vägrade.” Charlie blinkade åt med med ett brett flin som jag besvarade på samma sätt fast utan glädje.

Plötsligt öppnades dörrarna till stora salen, allas blickar gick genast ditåt och till min lättnad såg jag att det var Harry som hade anlänt. Lättnaden varade dock inte länge då jag såg att han höll en pappersduk tryckt mot näsan och det fanns blodfläckar på hans skjorta. Genast förstod jag vad Draco nyss hade imiterat.

Jag lyckades få ögonkontakt med Harry då han var på väg att passera min position och till min egen förvåning såg han inte det minsta arg ut över att jag blivit vald till Slytherinelev, snarare tvärtom, han log brett mot mig. Då jag sedan nöjt vände mig tillbaka framåt i bordet kunde jag i ögonvrån se hur Draco blev häpen över att Harry faktisk log mot mig. En lätt skadeglädje fyllde mig där jag satt innan jag hade hunnit hindra mig själv.

Jag hade varit alldeles för upptagen med mitt eget för att ha märkt att högar av mat hade ställts fram på bordet framför mig och till Rons lycka fanns det flera stora skålar fyllda med kycklingben. Ett sting av saknad gick genom mig då jag tänkte på att jag inte fick äta med dem, men snabbt hade den försvunnit då Charlie öste upp en stor sked potatismos på min tallrik.

”Hey!”utbrast jag och flinade upp mot honom. ”Det där var inte roligt.”
”Lite nog”, svarade han oberört och slevade upp en klick på sin egen tallrik innan han lutade sig mot mig och viskade i mitt öra: ”Draco Malfoy kan inte sluta stirra på dig.”

Impulsivt gick genast min blick återigen nerför bordet där Draco satt, Charlie hade rätt, han stirrade på mig. Samma ögonblick som våra blickar möttes vände han skrämt bort blicken och tog upp ett samtalsämne med den mörka killen bredvid honom.

Jag vände bort blicken och fortsatte att äta. Det var konstigt hur stereotypiskt allting var på Hogwarts, eller kanske var det bara så att eftersom jag redan hade mina fördomar för vart och ett av elevhemmen att jag inte brydde mig om att ta in information om dem som jag inte hade hört om. Det skulle vara väldigt olikt mig, men hittills var det något gemensamt med allting som Ron, Hermione och Harry hade förklarat och berättat.

Charlie var fullt upptagen med att diskutera tillsammans med sina nya vänner, de två killarna som han pratade med var båda storväxta och hade grova överkroppar. De tränade helt klart på fritiden och skulle vara perfekta slagmän eller jagare i Quidditch.

Jag tittade mig över axeln på Hermione, Ron och Harry som var uppe i en konversation som såg ut att vara hemlig på något sätt. De pratade lågt med varandra med huvudena tätt ihop, om jag hade varit i Gryffindor hade jag nog fått ta del av det som de pratade om.

”Mår du bra?”frågade Charlie av mig på svenska för att ingen annan skulle förstå då jag vände mig framåt med en bedrövad min. ”Du ser olycklig ut, vad är det?”

”Jag funderar om det var rätt val av elevhem”, svarade jag lågt. ”Jag känner ingen här och jag har vänner från Gryffindor redan.”

”Sorteringshatten visste vad han höll på med”, försäkrade Charlie. ”Förresten har du mig, om någon har något otalt med dig så får de med mig att göra. Speciellt den där Malfoy-killen, jag gillar inte hans sätt mot dig.”

Jag flinade åt Charlie och knuffade lätt till honom, han hade bevisat sin storebrors känsla igen som jag både älskade och hatade honom för. Ibland lönade det sig att han var överbeskyddande, andra gånger var det bara irriterande.

Strax därefter försvann maten framför ögonen på oss och ersattes med efterrätter istället. Hungrigt tittade jag på urvalet innan jag bestämde mig för att prova på chokladtårtan som stod framför mig. Det var en av de bästa som jag någonsin fått smaka på.

”Ciara va?”sa killen som tidigare pratat med Charlie framför mig. Desperat försökte jag att inte se alldeles för förvirrad ut över att överhuvudtaget han pratade med mig. ”Jag är Terence Higgs, trevligt att träffa dig.” Han sträckte fram handen över bordet och jag tog den i min. ”Din bror nämnde dig några gånger på tåget.”

”Charlie?”sa jag okontrollerat och gav min bror en blick. ”Jag förstår, han är lite överbeskyddande ibland.”

Terence skrattade lågt åt min kommentar över min brors personlighet och drog handen genom sitt korta, blonda hår att det rufsade till sig. ”Du borde vara nöjd att han ser efter dig, vi Slytherinkillar är inte lätta att handskas med.”

”Exakt”, sa killen bredvid honom som tydligen hade följt med hela vår konversation. Till skillnad från Trence hade den här killen svart snaggat hår och mörkblåa ögon. Han såg inte lika vänlig ut som den första killen, men jag hade en känsla över att de här två inte var precis lika egoistiskt fördömande som resten av Slytherineleverna som jag träffat på. ”Du borde se efter för oss två.”

”Jag skulle sluta flirta med lillsyrran om jag var er”, sköt Charlie in och lade beskyddande armen om mina axlar med ett brett flin. ”Hon kan bli rätt ilsken.”

”Vi tar hand om henne, Lynch”, försäkrade den svarthåriga killen med en blinkning åt mig. ”Du kan vara alldeles lugn.”

Om jag inte förstått att killarna bara jävlades med mig hade jag redan börjat skaka av skräck, två myndiga killar som var mer än bara lite attraktiva som pratade om att de skulle ta hand om mig? Tur att killarna i Slytherin hade humor i alla fall, för jag skulle dö om jag inte hade någon att prata med efter utegångsförbudet.

”Det där är Adrian Pucey”, berättade Charlie och nickade mot den svarthåriga killen. ”Den andra är...”
”Terence Higgs, jag vet, han presenterade sig redan.” Killen med det blonda håret blinkade åt mig innan han återvände till sitt fat med gräddtårta. Pucey hade tagit upp en konversation med en flicka bredvid honom.

”De går på min klass”, förklarade Charlie lågt på svensk som ett tecken på att det var något som vi inte skulle prata högt om. ”Jag träffade dem på tåget, de är inte direkt som resten av träskallarna från Slytherin, men de måste hålla masken ibland om du förstår vad jag menar.”

Jag nickade som svar, jag förstod precis vad han menade, Draco Malfoy hade tidigare gett mig en klar demonstration på deras förväntningar. Det var väldigt svårt för mig att inte se mot honom då jag kunde känna hans brinnande ögon mot min kind, men jag vägrade att titta på honom, han var inte värd det.

Det höra sorlet av skratt och ivriga diskussioner dog ut med ens som mannen i den största stolen i mitten av honnörsbordet ställde sig upp.

”Dumbledore”, viskade Terence över bordet och nickade mot den gamle mannen. ”Han är rektor.”
Jag nickade tacksamt som svar, nu visste jag i alla fall ett namn på en lärare på skolan. Med undantag från professor McGonagall förstås som jag redan hade träffat.

”Jag önskar er alla en fantastik kväll”, sa han med ett brett leende och slog ut med armarna i en omfamnande gest. Jag, liksom flera andra i salen, stirrade på hans högra hand som var svart som sot precis som om den hade dött eller höll på att dö. Några av eleverna började viska åt synen, men tystnade ändå snabbt då Dumbledore drog sin ärm över handen för att gömma den.

”Det är inget allvarligt”, försäkrade han dem, fortfarande med ett leende. ”Nu så … till våra nya elever, välkomna och till våra gamla elever, välkomna tillbaka! Ett nytt år fyllt med magi väntar er. Förhoppningsvis finner ni det precis lika lärorikt som åren innan och till våra nya elever ett nytt lärorikt äventyr! Vaktmästaren mr Filch har bett mig påminna er om reglerna som finns på anslagstavlan och att alla varor från denna skämtbutik Weasleys Vassa Varor är strängt förbjudna.”

Han tog en snabb paus för att le över alla huvuden på eleverna. ”De som önskar att få spela Quidditch för ert elevhem ska ge sitt namn åt elevhemsföreståndarna som vanligt. Vi letar även efter en ny kommentator, så de som är intresserade av den platsen bör göra samma sak.”

”Jag är glad över att få presentera professor Slughorn.” Dumbledore gjorde en gest mot en rund man med grått, slitet hår och vänliga, drömmande ögon. Då professorn ställde sig upp skymde han ljuset från ett stearinljus med sin runda mage som orsakade att bordet föll i en mörk skugga. ”Slughorn är en gammal vän och kollega till mig och han ska återuppta sin plats som lärare i trolldryckskonst.”

”Trolldryckskonst?”ordet ljöd över hela salen med oförstående toner medan en svartklädd man vid honnörsbordet, men stripigt, smutsigt, axellångt hår och mörka ögon fick ett roat leende över läpparna. Jag, som inte förstod varför alla blev så upprörda, såg mig omkring efter en förklaring.

”Professor Snape däremot, kommer att ta över platsen som lärare i försvar mot svartkonster”, berättade professor Dumbledore. Det var endast eleverna från Slytherin som brast i höga jubel och klappande, resten av eleverna såg mer än bedrövade ut.

De hade huvudena ihop och pratade högt utan att bry sig om att Dumbledore fortfarande stod upp. Tydligen gillade ingen den här professor Snape, jag tyckte att Harry hade nämnt honom som en hemsk lärare någon gång, men jag var inte säker.

Då det höga pratet hade fortsatt en längre tid harklade sig Dumbledore till sist, sakta avtog ljudet men Dumbledore fortsatte inte att prata om lärarna då det hade tystnat, istället lät han blicken glida över eleverna för att försäkra sig om att det skulle förbli tyst.

”Nu, som alla i den här salen säkerligen vet, Lord Voldemort och hans undersåtar är än en gång mäktiga och samlar åt sig styrka.” Tystnaden i salen hade gått över till tjock och tvingande. En illamående känsla gick genom mig över den här plötsliga spänningen och jag var tvungen att titta ner i bordet för att inte svimma.

”Jag kan inte föreställa mig vad för hemska saker det är som han förbereder, men jag kan intyga att Hogwarts är säkert för er och ingen kommer att komma åt er här. Under sommaren har många säkerhetsåtgärder vidtagits, det finns Aurorer som patrullerar och jag råder att att följa lärarens instruktioner noggrannare än tidigare åren. Och ifall ni ser något, inuti eller utanför slottet, som verkar misstänksamt, måste ni genast rapportera det till en prefekt eller lärare för både er och andras säkerhet.”

Tystnaden hade lagt en osäker känsla över alla vid bordet, förutom Draco som inte gav Dumbledore det minsta av sitt intresse. Han höjde en gaffel lågt från bordet med hjälp av sin trollstav istället för att ge sin uppmärksamhet åt det som var viktigt.

”Men nu väntar era varma, välkomnande sängar. Jag hoppas ni sover gott och att ni är väl utvilade inför morgondagens lektioner. Iväg med er nu. Hip hip!”

Höga dån från skrapandet av stolar och prat tog över rummet då alla började gå mot utgången. Jag såg till att hålla mig nära Charlie och hans två vänner för att inte tappa bort mig någonstans. Det skulle just vara snyggt om jag skulle lyckas tappa bort mig redan innan skolan egentligen börjat.

Jag knuffades hit som dit mellan eleverna då jag passerade dörröppningen, irriterad över hur de behandlade mig som en trasdocka hade jag lyckats tappa bort Charlie också. Den här dagen blev bara värre hela tiden och mina höga förväntningar på Hogwarts började sakta men säkert avta.

”Där är du”, sa Harry som nyss kommit utgående från stora salen med Hermione och Ron på släptåg. De båda log försiktigt mot mig som om de var rädda för mig. ”Kommer du med och går en stund? Vi tänkte inte gå och lägga oss riktigt än.”

”Visst.” Hellre det än att jag var tvungen att springa omkring ensam i sökandet efter rätt väg till sovsalen. Fast jag skulle inte ha något emot att få lägga mig, jag var dödstrött efter dagen. Tillsammans gick tog vi alla fyra till vänster från matsalens dörrar och fortsatte upp för ett par trappor efter de nervösa förstaårseleverna. Stackars dem, tänkte jag medlidande då jag såg en pojkes vilsna, panikslagna blick, de kommer inte få det lätt i morgon.

Resten av truppen fortsatte uppåt då Harry ledde oss genom en dörr på tredje våningen, genast följde vi andra efter honom och Ron stängde dörren efter oss. En lång, mörkbelagd korridor full med halvt sovande tavlor på väggarna och slitna, blekta mattor uppenbarades framför mig. Harry tog upp sin trollstav från bakfickan, viskade lumos och ett starkt sken lös upp korridoren.

Själv drog jag också fram min trollstav, sju½ tum, pilträd, böjlig med draksträng som kärna. Den kändes ovan i min hand efter att jag inte hade använt den på hela sommaren, med undantag från förhäxningen på Ron förstås.

”Okej förlåt Ciara att jag tar upp det här men, hur i hela Merlins kalsonger kunde du hamna i Slytherin? Du är inte alls som någon av dem!”Ron stirrade på mig med sina stora, lite löjliga, ögon. Hermione suckade uppgivet, tydligen hade de pratat om det och kommit överens om att inte nämna det.

”Ärligt talat ingen aning”, svarade jag och försökte att inte låta alldeles för ängslig i rösten. ”Jag sa åt hatten att jag inte passade där, men han lyssnade inte.”

”Konstigt”, sa Harry med rynkad panna att jag kunde se det blixtformade ärret. Snabbt vände jag bort blicken då jag fann mig själv stirrandes på det. ”Hatten lyssnade på mig då jag bad om att inte sättas i det elevhemmet.”

”Sorteringshatten är vis”, konstaterade Hermione och pillade på en dammig rustning. ”Han vet vad han håller på med och jag slår vad om att Ciara kommer att klara sig fint.” Hon log brett mot mig och jag kände hur modet började fyllas inuti mig igen. ”Förresten ska vi inte låta det påverka oss, för vi är väl vänner, inte sant?”

Tre par ögon vändes genast mot mig, var det jag som skulle bestämma om vi skulle vara vänner eller inte? De skämtade med mig! ”Såklart! Det är tack vare er att jag stannar här.” De alla tre såg genast mycket mer avslappnade och glada ut. Snabbt bestämde jag mig för att byta samtalsämne innan de skulle fråga något mer. ”Såg ni Dumbledores hand? Vad har han gjort?”

Vi hade börjat gå längs korridoren i sakta fart, de andra eleverna var säkert redan i sina sovsalar och förberedde sig inför morgondagen. Tanken på att få lägga sig i en varm, mjuk säng fick mig att känna mig ännu tröttare.

”Ingen aning, den såg ut att vara död”, sa Hermione med djupt rynkad panna. ”Jag har bara sett liknande på en råtta förut, det är som ett gift som sprider sig och till sist dör man.”

”Men Dumbledore kan väl inte dö?”utbrast Ron förskräckt. ”Det skulle göra det alldeles för lätt för du-vet-vem att komma åt Hogwarts. Världen går under om Dumbledore försvinner!”

”Han kanske bara har en allvarlig brännskada eller nåt”, sa Harry oberört. ”Hans hand såg inte ut sådär i förra året, det är säkert bara något tillfälligt och inte allvarligt som han sa.”

”Med tanke på skador”, sa jag genast och dök upp bredvid Harry. ”Varför blödde du? Det var Draco, inte sant?”

”Harry tror att Malfoy har blivit dödsätare”, berättade Hermione.
”Jag tror inte det, jag är säker på det!”
”Varför skulle du-vet-vem ha en pojke som inte ens är fullärd att utföra en viktig uppgift åt honom, Harry? Tänk efter, det är helt osannolikt.”
”Men det är just därför! Mafloy sa det nästan klart ut att han var dödsätare åt de andra Slytherineleverna i kupén, han praktiskt taget skröt om saken.”

Vi hade kommit fram till en staty av en puckelryggad häxa med grinande, fult uttryck. Jag stirrade ogillande på den innan jag vände mig mot de andra för att inte behöva se på den längre. ”Jag håller med Hermione, Harry, det verkar lite långsökt.”

”Men tänk på saken! Vi var redan överens om att Voldemort säkert vill hämnas på Lucius, det här är det perfekta tillbakaslaget ju!”

Harry hade i och för sig rätt, det var en perfekt hämnd men det höll ändå inte i mina öron för precis som Hermione hade sagt var det nästan omöjligt att han skulle ge en sådan uppgift åt en pojke. ”Voldemort är nog en av de smartaste männen på jorden, Harry och jag tror fortfarande inte att han skulle ge en uppgift åt en sextonårig pojke bara för att hämnas på hans far.”

”Precis”, höll Hermione med. ”Vi säger inte att vi inte tror dig, bara att vi inte tycker att det är direkt sannolikt. Kanske är han dödsätare eller på väg att bli en men vi har inget bevis förutom hans vanliga skrytande.”

Harry tystnade och muttrade något för sig själv.

”Vi borde nog gå till sovsalarna snart”, sa Ron och drog på munnen medan han såg på sin klocka. ”Innan Filch kommer och skriker på oss. Jag vill inte ha en straffkommendering första dagen tillbaka.”

”Ron har rätt”, sa Hermione. ”Hittar du själv, Ciara?”
De tre hade redan börjat vända sig om för att gå och ett sting av besvikelse gick genom mig.

”Jag klarar mig”, ljög jag och log brett mot dem. ”Vi syns i morgon.” Med det vände jag på klacken och gick tillbaka samma väg som vi hade kommit. Hur skulle jag hitta den där jävla sovsalen nu då?

Bäst Bäst och åter Bäst

Lika bra som vanligt :'
Får jag kalla dig Tom Cool Felton??

Tack, tack och tack! :' ) ♥



Tackar! :' ) ♥
Hahaha såklart får du det

Jaaaaj♥
Hälsa Charlie från mig Cool Felton ♥;_;♥

Fashion7 han hälsar puss o kram tbx ♥

AWESOME och BÄST som alltid!!

DU TOG MED DEM!!!! JAG Ä L S K AR DIG!!!!!!!!
TOM FELTON TOG MED TERRENCE OCH ADRIAN …. ♥
(har du last på min profil, Draco, Terence och ADRIAN?!?!?!)
♥ ♥ ♥, lööööve u, more babe PLEASE
(jag lääängtar efter mer Terence och Adrian….♥)

Tack! :' ) ♥



Hahahahha nejj jag har inte sett dem på din profil xD jag gjorde lite efterforskning på vem som hör till Slytherin och fortfarande går där under HPs sjätte år Hittade dem och blev bara OMG de ser ju braa ut!! :'''' )))
Tack löööve u 2 ♥
De kommer dyka upp lite här som var kan jag lova ;' ♥