Om du visste sanningen [Dramione]

Jag är ikapp

Det gick fort!
Det borde vara bra om du vill läsa så mkt!
Men jag skriver en till ff nu, så att alla hinner med bättre..

okej

Kapitel 18~Tidningen

Julen var på väg, det kunde man känna i luften. Förstaårseleverna var som tokiga för att de inte kunde köpa julklappar till familjen fören bara några dager innan jul. Jag brydde mig inte. Jag hade ingen riktig familj. Inte som Hermione. Hon hade både en mamma och en pappa som älskade henne, de hade längtat ihjäl sig efter henne. Det hade hon sagt till Potter och Weasley, jag misstänker att det var för att retas med mig.
"Potter skulle kunna ersättas med en trädgroda i quiddichlaget." sa jag en morgon i början på december. Crabbe, Goyle och Pansy stämde in, men Zabini satt tyst i sin fåtölj. "Zabini?"
"Hans sätt att hålla sig kvar på kvasten var imponerande." mumlade han. "Imponerande."
"Säg inte att du stödjer Potter." klagade jag. Jag hade inte sett så mycket av matchen, och var därför inte så välinformerad om vad som hade hänt.
"Jag säger bara att vi," han pekade på oss, "skulle nog inte hålla oss kvar."
"Jo," fnittrade Pansy, "om vi var tjugo meter upp i luften." Hon fnissade kraftigt men slutade genast när hon såg att jag inte skrattade. "Draco?"
"Ska vi gå?" fnös jag. Crabbe och Goyle ställde sig upp på min befallning. Zabini och Pansy stannade kvar. "Vad nu?" väste jag.
"Jag måste prata lite med Parkinson." sa han tankfullt. Det var nog om brevet. tänkte jag för mig själv. Brevet som aldrig kom. Men jag kände av ilskan, Pansy och Zabini lydde inte min minsta befallning längre, och sen kom tvekan, tänk om jag gjort nåt fel. Jag försökte tänka vad jag gjorde annorlunda nu än när jag började. Det enda jag kunde komma på var att vi inte retat nån stackare på månader.

Jag gick in i stora salen och kände genast värmeskillnaden. Först då insåg jag hur kallt det var i hela slottet. Imman hade stigit upp ur min mun, nu när jag tänkte på det.
Vid Slytherinbordet tog jag min vanliga plats ungefär vid mitten. Crabbe och Goyle slog sig ned mitt emot, men jag kunde fortfarande se Gryffindorbordet. Min blick vandrade över till Hermione, som satt och stirrade rätt på mig. Jag flämtade till av förvåning. Goyle spärrade upp ögonen lite, men när han såg att jag inte var död kollade han ned på sin mat igen. Jag kollade bort mot Hermione igen, hon satt fortfarande och stirrade på mig. Ett fåtal ugglor flög in i stora salen för att lämna post, vilket bröt min koncentration på Hermione. Mervolo kom flygande mot mig. Han hade med sig en tidning och ett brev.
"Läser du The Prophet?" frågade en Slytherinflicka ur min egen årskurs.
"Bara när det hänt nåt spännande." sa jag ointresserat. Jag vecklade upp brevet. Bara en mening stod nedkrafsad.

Nu är din hjälte borta.

Det stod inte vem det var från. Jag slog upp tidningen för att få reda på vem denna hjälte var. Tidnings artikeln lydde:

Man hittad död i skog.

Under var en bild på Scorpius. Mitt hjärta sjönk ned till magsäcken och det började bränna i halsen. Jag ville inte läsa artikeln, i varje fall inte då. Inte bland alla folk.
Vad var det Scorpius hade behövt hjälp med?
Var det mitt fel att han var död?
Hade han skrivit ett till brev innan han.. dog.
Tankarna fladdrade runt i huvudet. Jag blev helt yr, och det sista jag mindes var Hermiones belåtna min, och hur jag slog i huvudet när jag föll.

Åh nej! Hur kan du? Dummadumma DU!!!!
Jag hade faktiskt fäst mig lite vid Scorpius… :'(
Meeeeeeeeeeeeeeer

Meheheheheh!!! Tänkte bara så att jag kom igång lite... Mehe.

Meeen vet du anledningen till att jag förlorar läsare o.O
Gör jag nåt fel eller annorlunda nu?
(Nu känner jag mig som Draco...)

Jag vet inte… D skriver A M A Z I N G så det är inte något "problem" med att läsa… Det är deras fel

Taack! (Känner mig som ett bekräftelsebarn nu)
Men dumma dem.

kill 'em!!! Skicka Draco på dem!

GWAHAHAHAHAHH!!!!!