Rätt eller fel?

BRAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAVITSIMOOOO

Kap 17:
”Sasha” stod det ingraverat i den vita stora dörren, samma dörr som ledde in till samma rum som det alltid varit. Mitt rum. Ändå kändes det så olikt vad det brukade. Jag tryckte ner handtaget och tog ett steg in. Golvet var lika blankt och fint som det brukade vara så någon måste i alla fall ha brytt sig om att hålla rummet fint. Möblerna stod där det brukade stå, min garderob full med tajta och osköna klänningar. En gång när jag varit liten hade jag rivit sönder en av dem och gömt trasorna i skogen. Mina föräldrar hade inte sagt ett ord, ingen utskällning, ingenting. Istället hade de ignorerat mig i en vecka. Låtsades att inte höra när jag pratade, ignorerade mig när jag behövt hjälp, de hade inte ens lagat mig mat. Jag minns att den veckan hade varit en av de hemskaste i mitt liv. Jag var fem.
Det var så mina föräldrar straffade, genom att inte straffa alls, för en Malfoy klarar sig inte själv, de är alltid beroende av sin makt över andra.
Jag gick fram och satte mig i den bäddade sängen, tittade ut över skogen utanför. Mindes alla gånger jag sprungit i den för att söka skydd och tröst för mina föräldrar och inte minst min bror. Mindes det ihåliga trädet där jag brukade gömma mat för att ha i reserv dagar jag blev utslängd. Jag var inte gammal, nio, kanske yngre.



Jag gick vant ner för den stora, sidenbeklädda trappan. Jag var spänd för att möta mina föräldrar. Spänd? Vem försökte jag lura? Livrädd skulle passa bättre. När jag tog det sista steget i trappan vek jag upp blicken och stannade mitt i steget. Borta i vardagsrummet satt en tjej och läste, i min fotölj! Hon hade en välklippt, kakaofärgad page frisyr och välmarkerade kindben. Hennes ögon var hårt sminkade, men på ett snyggt sätt och hennes blick var koncentrerad. Hon var smal och… jag ville inte erkänna det men jäkligt snygg. Hon hade ett lila paljett-linne som visade mycket av hennes solbrända hud. Linnet var ordentligt urringat och jag skymtade hennes runda och stora byst. Jag ville inte erkänna det själv, men lite avundsjuk blev jag. Hon hade ett par tajta jeans som smet åt kring hennes vältränade ben. Plötsligt lyfte hon på huvudet och tittade rakt in i mina ögon, jag som insett att jag stått och stirrat, vek genant bort blicken.
- Men hej! Sa hon överraskat och slog igen den tjocka boken och reste sig lätt ur fotöljen. Jag såg dig inte! Maya.
Hon räckte fram handen och jag skakade den tvekande. Men hon verkade inte det minsta bekymrad över att skaka and med en total främling utan log bara stort.
- Sasha, sa jag till svar.
- Ja, jag förstod det! Sa hon och skrattade. ”Jag är Erics flickvän”.
Jag försökte le men förstod hur falskt det måste ha sett ut. Maya var inte som Erics flickvänner brukade vara, dryga och snobbiga med dyra kläder och rika föräldrar. Nej, jag kände på mig att Maya var annorlunda. Sedan hörde jag någon med klackar komma gående med långa steg. Jag tittade upp och mötte min mammas vackra ögon inramade av mörka lockar.
- Mamma! Utbrast jag och kastade mig i hennes famn, spelar roll hur spänt det var i familjen, det var min mamma som jag inte sett på ett halvår. Jag kramade henne hårt, nästan desperat och kände plötsligt hur mycket jag saknat henne. Hur mycket jag saknat min familj, för även om de kunde vara hemska var de i alla fall min familj. Och hur mycket jag hade längtat hem, för även om jag hatade det här stället, så var det mitt hem och jag älskade det innerst inne. Jag drog in hennes rosen doftande parfym och kände hennes lockar smeka min kind. Efter ett tag släppte vi taget och hon sa:
- Jag har saknat dig gullet.
- Jag har saknat dig också mamma.

Efter en del småprat gick vi ut i köket för att äta. Eric, pappa och Jeremy satt redan vid bordet och diskuterade vildsint om Chudley Cannons förlust igår. Jeremy hade tydligen redan blivit på bättre humör.
- Astoria? Tar du med saltet är du snäll? Frågade min pappa med munnen full av kyckling.
- Visst älskling, svarade mamma och gav mig en blick ssom betydde ”sätt dig ner idiot”. Så jag damp snabbt ner på en stol mitt i mellan Eric och Jeremy.
- Tjenare syrran, kul att ha dig hemma igen! sa Eric när jag slagit mig ner. Jag blev helt paff, hallå? Vem helsike satt bredvid mig och vad hade den personen gjort med min bror? Var det Maya som förändrat honom eller hade han fått solsting mitt i smällkalla vintern?
- Ehhm… hej, lyckades jag med en vis svårighet få fram. Men han verkade inte tycka det var ett dugg konstigt så jag bestämde mig för att spela med.
Resten av middagen förflöt relativt snabbt så att jag sen kunde smita iväg upp på mitt rum igen. Skönt, tyckte jag, att slippa dem ett tag. Jag satte på den skränigaste låten jag kunde hitta på min stereo och skruvade upp till högsta volym. Sedan damp jag ner i sängen och flöt i väg i mina egna tankar… Allt hade blivit så rörigt nu på sista tiden… jaa du, vad skulle det bli av mig?

Plötsligt hör jag ett tjut nerifrån. Jag reser mig hastigt upp och skruvar ner musiken en aning. Jag lyssnar men hör inget mer så jag slänger mig ner i sängen igen. Jag hör flera skrik och springande men orkar inte bry mig. Not my buisness liksom. Det är nånting som var ganska vanligt, mamma har väl råkat virka nån maska fel i sin virkning eller nåt. Det är inte förräns jag hör sirenerna som jag inser att nåt har hänt. Jag reser mig upp och springer flämtande bort till fönstret. På gatan utanför står ett par polisbilar och en ambulans som det står SANKT- MUNGOS på med röd-blåa tjutande sirener. Där nere springer folk runt som galna, skriker på varandra och några håller på att sätta upp rödvit tejp för att spärra av området. Men vad i helsike har hänt nu då? Undrar jag och joggar snabbt bort till dörren och ner för trappan. Där nere hörs upprörda och skrämda röster, sirener, skrik, gråt och allmänt pladder. Kalla det med ett ord kaos. Jag kastar mig in i tumultet och puttas runt bland olika människor. Jag ropar och försöker komma loss men det är näst intill omöjligt. Tillslut lyckas jag bryta mig ut ur skaran och hamnar pustande och flämtande på verandan. Jag sätter mig på en stenbänk och hämtar andan medans jag tittar mig runt och försöker hitta nån som kan svara på vad som händer.
Jag ser en man i grå kostym gå mot dörren och jag griper tag i hans kostymsärm. Han hejdar sig och tittar frågande på mig. Han ser ung ut, inte äldre en 25 tror jag, lång och muskulös med vanlig tråk-frisyr och kallt ansikte.
- Vad händer? Undrar jag och försöker se vuxen ut.
- Vem är du? Frågar han och hans ögon smalnar till springor.
- Ehh… menar du typ vad jag heter eller? Frågar jag förvirrat.
- Ja jag undrar ”typ vad du heter” säger han och himlar nästan omärkbart med ögonen.
- Jag heter Sasha Malfoy, svarar jag trotsigt.
- Jaha, du är anhörig till offret, säger han.
- Va? Nej! Vilket offer? Frågar jag oförtsående.
- Men lilla gumman du måste ju ha vetat vad som hänt, svarar han sliskigt. Toppen, nu ser han mig som en riktig barnunge.
- Njaa… nej det gör jag faktiskt inte.
- Haha, du vet inte mycket du, en person har blivit mördad, nästan viskar han som om han inte ville att någon skulle höra honom.
- Oj… måste vara någon granne då, börjar jag men avbryter mig. För mellan mellan alla kroppar så ser jag ambulansen, med bakluckan öppen. Jag ser hur folkmassan står packad runt och förstår. Jag rusar ner för trappan och över tomten bort till ambulansen. Sedan trycker jag mig mellan kropparna tills jag står längst fram. Jag ser hur två män kommer bärandes på en bår med ett vitt skynke över. Under skynket ser jag konturerna av en kropp. Jag tittar på andra sidan och ser hur pappa, Eric, Maya och Jeremy står tillammans. Maya och Eric gråter, Jeremy försöker trösta Maya och pappa står bara där med tom blick. Men… var är mamma? I samma sekund som jag ställer mig frågan inser jag svaret och därefter kommer explosionen. Jag rusar skrikande fram mot båren och hinner nästan fram innan starka armar griper tag i mig bakifrån. Jag fortsätter skrika och försöker slå och sparka de som håller i mig medan jag genom suddiga ögon ser hur båren förs in i ambulansen. Jag hör hur de startar bilen och ser hur ambulansen försvinner längs vägen. Jag sjunker ihop på marken, förvirrad och förkrossad.

Omr!!!!! Dör!!! Så bra, måste få veta fortsättningen... Det här var typ det bästa kapitlet ever!!!!!♥♥♥

Tack så jättemycket sötis!!♥ Din kommentar värmer verkligen Imorn åker jag tyvärr bort och åker skidor utan dator och hinner inte skriva klart kapitlet nu så du får nog tyvärr vänta ett tag på ett nytt kapitel

Längtar!

OMG nej vad hemsk började gråta nu när jag läste slutet!!! ♥ stackars Sasha!!!

Okej detta är på riktigt!
Du är helt otroligt mega bra super Awsome fantastikst bauta bra! Så fort jag läser det du skriver... I just love it! ♥
Men alltså jag kan inte beskriva det! Det är för bra för ord! Du har nått den nivån så du är lika bra som J.K.Rowling. På riktigt alltså jag önskar jag var lika smart ,duktig ,snäll ,rolig påhittig kreativ ,intelligent,fantastisk , Awsome, under bar som du!
Alltså...
♥ ♥ ♥ ♥

Kram Alice

Puss!♥


Åh din kommentar går rakt in i hjärtat. Blir så varm i hela kroppen när jag läser vad du skrivit, dock håller jag inte med dig i allt (J.K Rowling, seriöst?) men du är så sjukt gullig! Önskar jag var lika söt som du!

Kram Ida♥

OMG! Fantastiskt! Det går inte att beskriva! Herre Gud måste få veta vad som händer nuu!!!
Bästa ffn på mugglis helt klart!

Pöööööööss!! Åh tack sötis Har bara ett par justeringar kvar men seeeeen lägger jag ut

Sååå bra!