LotR (Privat)

Keya stelnade till och bet sig i läppen innan hon vände bort blicken.
"Förlåt, tänker bara." mumlade hon och försökte att inte avslöja något på rösten.

Han gav sig inte, inte nu. "Vad tänker du på då? Jag skulle älska att få veta vad som snurrar runt därinne." Han stoppade det sista av köttet i munnen och svalde. Vred på huvudet och försökte möta hennes blick. Att prata med hennes kind kändes inte lika trevligt.

"Inget, låt det bara va." sa Keya, åt upp och ställde sig upp. De kunde inte ge sig av ännu, fast hon inte alls ville stanna här och hon gick fram och tillbaka.

Han reste på sig häftigt. "Första steget med att få människor att lita på en är inte att dra sig undan. Vad tror du att jag kommer göra? Slå upp dig?"

"Nej, du skulle bara våga." sa Keya och mötte faktiskt hans blick. "Låt mig säga såhär att jag har endast otrevliga minnen av vissa män som sa sig vara mina vänner." sa Keya och rös till. Det var orsaken till att hon lämnat slottet och sen levt själv i skogen.

Han försökte dölja att hon gick honom på nerverna, drog en omärkbart, djupt andetag och fortsatte. "Så det är vad du gör nu? Dömer varenda man som korsar din väg? Livet kommer bli tufft för dig."

"Jag dömmer inte......." sa hon men tystnade eftersom det var det hon gjorde.
"Det är därför jag hållt mig undan, för att inte vara nära...." hon ser på honom och sänker blicken.
"Förlåt, jag försöker, men ja........de svek mig, ja du vet vad man gör med kvinnor." sa hon tyst.

Hon behövde inte säga något mer, han förstod. Även när hon sänkte blicken fortsatte han att titta på henne.
"Jag är inte sådan, Keya. Och jag trodde att historien om min familj skulle ge dig den uppfattningen. Jag använder mig inte utav våld om det inte är för min egna överlevnad. Särskilt inte på kvinnor och jag vet mycket väl vad män kan göra. Jag beklagar att du fick lida för deras dumhet." Han snurrade runt på stället och begav sig mot hästarna, kontrollerade sadeln och slängde ett ögonkast över axeln. "När du känner dig redo, Keya."

Keya ler och nickar nervöst innan hon svarar. "Jag vet, eller tror, men nu vet du varför jag har svårt att lita på män, eller ja någon." sa hon tyst och började sedan sadla sin häst innan hon satt upp. "Troligen därför jag inte klarar av närhet, att någon rör mig." sa hon och slänger ett ögonkast på honom.

Han möter hennes blick och gör sedan en gest ut mot gläntan. Att veta så lite om det här området började göra honom en smula irriterad.
"Om du vill vara så snäll och visa vägen.", sade han och försökte låta oberörd, försökte att inte tänka för mycket på det hon sagt då det gjorde honom distraherad och inte alls lika vaksam mot oväntade attacker utanför.