Varför vill alla rolla privat? Jag vill ju också rolla!!!

"Vi behöver proviant och andra förnödenheter", sade Zelia och tittade på åldringarna. Likt vattenkillen ville hon bara börja klättra, men att ge sig av utan något att äta och sova i vore det samma som att begå självmord.

[börjar alltid tänka på vattumannen i svampbomb c': ok helt OT sry]
Liam ställde sig upp ifrån stället där han förut suttit.
"Hur långt är det?" han kisade upp mot bergen, av en snabb bedömning skulle han tippa något dygn, fast inte var Liam bäst på sådant. Solen började gå ner och han fann sig återigen leende som en idiot. Patetiskt.

"Ni måste vara där inom 4 dygn. Annars försätts Jorden i evigt mörker." sa vindkvinnan allvarligt.
"Men vad väntar vi på då?!" utbrast Sophie och vindkvinnan log mot henne. "Vi går hem och hämtar mat och sovsaker, så möts vi här imorgon bitti!"

Zelia visade en tumme upp och rusade iväg mot skolan. Väl där slog hon upp mobilen och slog in numret till mamma. "Mamma? Hej, kan du hämta mig? Vid skolan. Ja. Okej, hejdå". Hon lade på och satte sig på muren för att vänta.

Månljuset sken in mellan träden, så det var lätt att hitta genom skogen. Väl ute ur skogen lystes gatan upp av gatlyktor. Sophie gick sakta hemåt och bara njöt av den sista tiden som uppdragsfri. Hennes mamma stod och väntade på henne vid grinden till deras hus.
"Var har du varit?!" skrek hon så fort hon fick syn på Sophie. "Du sa inte vart du stack med de tre och du lämnade inte ens ett meddelande. Fattar du inte att jag har varit jätteorolig?"
Sophie gick tyst in och undvek att titta på sin mamma. Hon gick raka vägen till sitt rum och låste dörren. Sen rev hon fram sin ryggsäck ur garderoben och började packa ner varma kläder och en filt. Hon lyssnade noga efter sin mamma och när hon hörde att hon var inne i sitt rum, som låg bredvid Sophies, låste Sophie upp dörren och smög nerför trappan och in i köket. Hon packade ner ett kexpaket och en brödlimpa i ryggsäcken. Även en chokladkaka och ett halvt paket bullar slank ner i väskan. När väskan var full smög Sophie upp på sitt rum igen och la sig på sin säng, fullt påklädd och väntade på gryningen. Tillslut somnade hon.

Liam hade mycket som cirkulerade i hans huvud. Många tankar och strategier, trots att han inte hade någon aning vad han skulle hända. Vilka saker han skulle få se. Han skyndade sig hem. I dörröppningen stod mor med sorgsna ögon
"Jag trodde att jag hade förlorat dig.." mumlade hon oroligt och kramade om honom.
"Det är lugnt, jag var bara ute med kompisar"
Han kunde inte undgå att se lyckan i hans mor ögon när han sa det. Liam hade alltid varit mycket ensam.

Mamma kom efter ett tag och Zelia steg in i bilen. Efter en halvtimmes körning var de hemma och mamma gick som vanligt in på sitt kontor. Zelia skyndade sig att riva fram sin gamla bag och rev fram de varmaste kläder hon kunde hitta. Sedan tassade hon in i köket och packade ned tre påsar med bröd, några burkar soppa och torkat kött. Efter det skyndade hon sig ut i garaget och tog fram en vanlig fältkniv, flera vattenflaskor och en sovsäck samt tält. När allt var nerpackat var bagen proppfull trots att hon bar tältet och sovsäckarna för sig. Hon lämnade allt i garaget och gick in för att få lite sömn.

kevin blrjade gå gå mot skolan.
Han ringde till sin mamma och frågade om hon kunde kommma efter honom. Han satte sig på en gunga och väntade på henne.
Hela hans liv hade ändrats på bara några timmar. Tänkte han och såg bilen bromsa in på gårde.
Han steg upp och sprang till bilen. Hans mamma såg frågande på honom.
- Var har du varit ? Frågade hon och såg på Kevin.
- Hos en kompis. Ljög Kevin och knäppte fast säkerhetsbältet. De åkte iväg och stannade på gården. Kevin gäspade och sprang upp på sitt rum. Han suckade och slängde sig på sängen.

Efter en stund ateg han upp och hämtade en sovsäck och lite mat. Han packade det i en väska och ställde den vid dörren
Han kröp in under det varma täcket och bllundade.

När de första solstrålarna sken in genom Sophies fönster steg hon upp och tassade ner till hallen, med ryggsäcken på ryggen. Hon skrev en lapp till sin mamma och la den på sekretären.
"Var inte orolig för mig. Jag älskar dig." stod det.
Hon satte på sig sin ljusblåa jacka och sina gympaskor. Sen smet hon ut genom dörren och började springa mot skogen.

Liam hade redan packat dagen innan, mycket glad inför morgondagen. Han visste inte riktigt vad som skulle hända, men visste att det var något speciellt. Allt detta var inte dröm, eller en fantasi. Det var verkligt. Han tog loss en sida ifrån sitt anteckningsblock och började skriva.
"Jag kommer tillbaka, var inte rädd.
Kommer sakna dig". Han la den på köksbordet, tog med sin ryggsäck och började gå emot skogen. Han undrade vilka saker han skulle se, om vad han skulle vara med om.