PRS Selma...|AlexZz

"Det finns talande fåglar." Svarar Celine, åtminstone i hennes värld åtminstone. Fast... det beror på vilken värld hon pratar om såklart. Hennes far har sagt att det fanns åtminstone, men han har också rest mer än vad Celine gjort... i en värld. Celine vänder blicken mot sin knutna näve och öppnar den. En smal silverkedja visar sig genom de öppna fingrarna innan hon håller upp den till honom. Den hade Petrovs familjevapen på sig, åtminstone något som verkligen liknande det. Så om Celine inte missförstått häxan skulle hon ge det till honom. Fast Celine förstod inte något annat av det häxan sagt. Vilket arv? Förutom kronan då... eller? Hon vet och förstår inte.

[Fett coolt, Dominick har ett familjevapen xD ]


Hon håller upp handen mot mig och med rynkade ögonbryn granskar jag... smycket?
Det ser ut som vårt familjevapen på det så jag tar tveksamt och misstroget emot det. Varför hade hon det? Varför har jag aldrig tidigare sett det? Hur fick hon det? Det fanns inte nyss...
När våra fingrar möter varandras sker något. Världen börjar snurra och färger bleks ut och ett svart ställe tar form innan något annat börjar träda fram.
"Ser man på... Det funkade..." säger en röst som är alldeles för lik Celines. Men jag rör fortfarande vid Celine, och innan jag vet ordet av så har jag henne i min famn.
Och det värsta är att jag håller henne på ett sätt som visar vad jag känner.
Vad håller jag på med? frågar en sida av mig.
Jag älskar henne. Jag måste skydda henne mot vem det där än är, säger en annan och det är den som vinner. Kärleken i mig tar över och jag måste bita ihop för att inte börja säga för gulliga saker.


[Jupp Häxan får träffa honom och henne för jag har noll fantasi xD ]

(( Yeah, vet inte hur det ser ut dock. XD
Alla adel och that stuff har väl det? Owo Eller? ))

Celine känner den vana känslan av att försvinna. Kanske för att hon varit där för bara några minuter sedan, dessutom.
"Åh, jag förstår dig verkligen, han är ännu finare öga mot öga." Hör Celine sin egen röst i tanken och förstår först inte, men sedan märker hon var hon står. Huvudet är lutat mot Dominicks bröstkorg och Celine var säker på att hon inte stått såhär förut. Men det kändes bra, det kändes hemtrevligt. Som om hon borde stå såhär. Hon börjar le, samtidigt som hon känner sig fånig. Något extremt fånig. Som om hon var full av befängda små fjärilar som cirkulerar som galningar i magen på henne. Celine tycker om att stå där.
"Jag är inget hot mot någon av er, lovar." Säger Celines röst. Fast det är Tríwaña som står på andra sidan gläntan som hon, troligen, tagit dem till.

(Well... Förmodligen xD Fast det här är en annan värld owo fast familjevapen är coolt )

Jag håller käften, vågar inte säga något men...
"Självklart inte", mumlar jag. Varför skulle hon skada oss? Hon som är så lik min älskade Celine...
Vänta... Vad sade jag just? Eller, vad fan tänkte jag just? Jag älskar henne, men hon är inte min älskade för det.
"Åh, Dominick, Dominick", skakar den andra... Celine? Celine skakar på huvudet för varje ord. "Ska du inte ta och lägga bort din andra sida? Sluta kämpa emot. Kärlek är inget man slåss emot, det är lönlöst", suckar hon och himlar på ögonen som om hon själv hade varit med om det.
Jag stelnar till, lägger armarna tätare om Celine - min Celine - och vägrar säga något. Jag känner själv hur en inre strid pågår. Som om jag hade två sidor som slogs emot varandra.
Jag vill släppa svärdet jag fortfarande krampaktigt håller, men noga med att inte skada Celine, samtidigt vill jag rusa fram till den andra Celine och döda henne så att hon inte utgör något hot.
Den andra Celine suckar. "Du var då jobbig... Kan du inte bara tala om dina känslor, släppa det där svärdet och lyssna på mig?" frågar hon irriterat.
Jag skakar på huvudet och blir plötsligt väldigt medveten om Celines huvud mot min bröstkorg. Mitt hjärta börjar slå alldeles för hårt och snabbt. Jag hoppas hon inte hör hur det vilt bankar, men är rädd att Celine faktiskt hör hur hårt mitt hjärta dunkar på grund av henne.
Jag motstår åter igen lusten att släppa svärdet, dra Celine närmare och glömma allt och sedan bara berätta allt. Allt om mina känslor. Men jag motstår den lustan fast kan inte hindra mig från att lätt leka med hennes hår med min fria hand. Sedan lutar jag till min egen förskräckelse hakan på hennes huvud, men har hårt hopbitna käkar. Vad håller jag på med? Hon kommer aldrig förlåta mig för det här!
"Se, det var väl inte så svårt?" flinar den andra Celine på andra sidan gläntan.


(Dominick får vara galet förälskad, or something, de är roligare så x3 plus... jag har seriöst ingen aning om hur förälskad har är exakt xD )

((You got a point there... XD))

Celine har sedan länge slutit ögonen och börjat drömma om helt fåniga saker. Hennes hjärta slår nästan oroligt i bröstet på henne, men oroligt på ett bra sätt. Precis som de där fjärilarna som surrar runt i magen på henne. De arbetade väl tillsammans? Fjärilarna, fånerierna och hjärtat. Han lutar sin haka mot hennes huvud och Celine känner hur kinderna hettar redan nu. Hur..? Varför nu?
"Ni två är lika illa." Suckar Tríwaña och skakar på huvudet. "Här försöker man få er inse saker och ting men båda två är minst lika envetna." Fortsätter hon i samma ton. Hon låter som om de var två små barn som inte kunde förstå att de inte kunde ha samma leksak. Nej, inte så, kanske inte. Fast det är det bästa som Celine kommer på för att identifiera tonen i hennes röst. Celine känner svärdet, men det är ingen fara. Bara som att hon vet om att det finns där. Hennes armar har hittills hängt vid sidorna som om hon varit någon underlig teddybjörn. Men nu lyfter hon dem och kramar honom... eller vad man kunde kalla det. Det känns bra, otroligt bra för den delen. Celine tycker det känns bra så hon tar inte ned dem. Hon låter dem vara. Celine är säker på att häxan sitter och myser just nu, men hon tänker inte riktigt på det egentligen. Hon är också något otroligt glad över att stå där. Ugh, vad händer med henne? Förut kunde hon inte tänka sig en framtid med honom. Nu är den en självklarhet, något som ska hända. Inte gifta sig... men... ugh, hon vill inte tänka mer! Det känns bra, hemma, perfekt och hon vill inte röra sig därifrån.

((Love is love... love is fun. XD And I'm tired. XD))

(Well... This is fun xD Två trötta personer som försöker rolla seriöst det här är awesome xD kommer bara bli skoj hela vägen XD )


När hon lägger armarna om mig så faller jag på allvar. Jag kan inte låta bli. Mitt hjärta faller, och flyger sedan upp. Jag har aldrig känt mig lyckligare. Det känns som om Celine och jag har känt varandra hela livet... Vänta, vi har ju känt varandra väldigt länge, bara... tappat kontakten.
Jag rynkar på ögonbrynen. Det hände något när vi skildes åt... Men jag kan för allt i världen inte minnas. Allt jag minns är att jag även då försökte imponera på henne. Försökte få henne att se på mig som ingen annan tidigare hade gjort. Jag ville inte ignoreras, inte då, inte av henne.
När jag kommer ihåg minnena kan jag känna hur ett stort, korkat och alldeles för lyckligt flin tar plats.
Hennes lockar i min fria hand är underbara. Jag snurrar de runt pekfingret, njuter av att känna hennes kroppsvärme mot min. Känna hennes huvud mot mitt bröst och om jag anstränger mig kan jag känna hennes underbara hjärta slå i takt med mitt.
"Hallå?!" ropar den andra Celine och jag rycker smått till. Jag hade glömt henne. Allt som finns för mig är Celine i min famn, varför bry sig om något annat? Jag minns att jag hade ett bekymmer, en hemlighet som jag ville dölja från Celine, men nu känns det endast löjligt. Varför skulle jag dölja något för henne? Fast, jag minns inte riktigt vad det var så det finns inget att berätta. Det är som om mitt medvetande har skjutit undan det, dolt det och sedan låst in det. Jag kan inte minnas.
"Jag har stått här och pratat i en evighet med dig, kronprins! Lyssnar du ens? Hör du mig över huvud taget?" fräser hon argt och det är som om jag har fått kallt vatten på mig. I en sekund är allt klart. Mitt arv. Mordet på armén. Mina känslor för Celine som jag trodde inte var ömsesidiga. Allt.
Och det är en sekund för mycket. För jag kan ett ord som även får det att vakna i Celines huvud. Jag kommer ångra mig sedan, när jag inte känner hennes armar om mig längre. Men först, först måste vi bort från detta ställe och tillbaka till Natasha och Jayden.
"Seigo", säger jag lågt, tätt intill hennes öra och får det att se ut som en lätt puss istället. En sekund för mycket. Den andra Celine skulle inte ha höjt rösten. Inte om hon ville få mig att se klart i en sekund.
Jag lutar hakan mot hennes huvud igen, blundar och känner hur leendet kommer tillbaka. Jag vill aldrig släppa henne, aldrig låta henne gå. Jag vill vara kvar i den här positionen i all evighet.

((Yeah, it's interesting. XD))

"Seigo." Det låter som en viskning först i Celines huvud innan hon väl kommer på att han är skadad, åtminstone kanske skadad. På något sätt verkar Tríwaña både missnöjd och nöjd över att ha fått dem båda såhär och det tar faktiskt ett otroligt rågat mått av viljekraft att släppa taget och dra ifrån några få steg.
"Vad nu?" Frågar Tríwaña förbryllat, hon hade väl inte väntat sig att det skulle hända. Celine kastar en blick på henne, kvinnan såg precis ut som Celine. Är det meningen eller är det faktiskt sant att Tríwaña och hon ska vara lika? Udda tanke, udda tankar. Men hon måste se efter om Seigo mår bra. Han hade talat med henne, eller talat är fel ord men kontaktat henne liksom. Sedan försvann han lika hastigt som han kommit.
"Jag måste se efter Seigo..." Svarar Celine dröjande samtidigt som hon vänder sig om mot sin udda tvilling och häxan verkar inte speciellt glad över det svaret.
"Du liknar verkligen inte mig." Muttrar Tríwaña lite för högt för att det inte ska höras och knäpper med fingrarna. Som genom ett trollslag - vilket det säkert är - står där en ung pojke med en alldeles för stor blå rock och en udda toppig hatt som hamnat på snedden. I pojkens famn finns det en bokhög som troligen är längre än pojken själv. Fast dessa lägger han ned på marken.
"Ja, frun?" Frågar ynglingen och försöker se så stolt ut som möjligt, rätar på ryggen och hela köret. Hatten åker ned men denna rättar pojken reflexmässigt till igen.
"Var är Seigo?" Frågar Tríwaña som inte verkar bry sig om pojkens konstigheter.
"Han är i Rikuchi-residensen, frun." Svarar barnet med händerna i sidorna samtidigt som han stirrar på Celine och Dominick. Försöker han hävda sig eller något liknande?
"Bra, om du så gärna vill träffa honom så går du bara ditåt." Konstaterar Tríwaña och pekar egentligen bakom Celine, fast åt höger. "Gyllenroy, kan du agera som eskort?" Frågar Tríwaña pojken som nickar någorlunda ivrigt. Något säger Celine att den unge pojken bara väntat på att något sånt här ska hända. Gyllenroy måste förresten vara pojkens namn, vad udda egentligen, men unikt på sitt sätt. Gyllenroy slänger av sig hatten som på något sätt dirigerar om sig själv i luften och landar ovanpå bokstapeln.
"Eller, vet du vad? Eskortera henne och kom sedan tillbaka. Jag skulle bara vilja utväxla några ord med kronprinsen i all hast." Säger Tríwaña artigt nog och Celine vill inte gå ifrån Dominick igen. "Bara om det är okej med kronprinsen, förstås." Fortsätter hon i samma artiga tonfall. Så beroende på hans svar kommer Celine gå eller stanna... ett tag iallafall. Det verkar inte göra Gyllenroy något åtminstone. Tvärtom så verkar han otroligt spänd.

Jag stelnar till, blinkar, ser på de båda. Vilken är min Celine? Vart är jag? Varför gick Celine ifrån mig? Jag sade något... Vad sade jag?
Seigo.
Nu minns jag. Jag minns hur jag tidigare stirrade på hans ryggtavla och planerade bästa sätt att mörda honom på. Mord. Armén. Celine och Max. Hur vi först träffades.
Jag blinkar hårt, skakar på huvudet. Försöker inse vad det egentligen är som sker.
Vi har rymt från Hyron tack vare Seigo, jag gick med på att låta Jayden och Natasha följa med. Ett lejon attackerade medan Jayden letade efter ved. Sedan en fågel... Sedan så hände något med Celine.
Jag rynkar på pannan. Hon verkade väl nästan svimma i en sekund eller något liknande? ... Ja, så var det. Sedan, eller innan, jag minns inte så fanns det en fågel med och till slut ett halsband som förde oss hit.
"Halsbandet", mumlar jag och skakar på huvudet. "Utväxla ord..." jag ska precis protestera när jag minns att Hyron kände till mitt arv... Hon kanske också känner till det?
"Jag... Jag... Celine..." Jag famlar med orden, försöker komma på den rätta meningen som kan rädda mig ur situationen.
"... Tala, rätt ut. Vi behöver inte vara ensamma", säger jag lågt tillslut och vägrar möta någons blick utan tittar ner, ser spetsen av svärdet. Svärdet skriker efter mig samtidigt som jag äcklas och vill släppa den, gå tillbaka till Celine, krama henne och bara le. Njuta av livet men jag vet inte vad jag ska göra.
"Celine..." viskar jag lågt och ofrivilligt till slut. Att säga "jag älskar dig, Celine" skulle bara skrämma iväg henne, men även nu låter min röst alldeles för kärleksfull för att komma från mig. Jag biter mig hårt i läppen och känner blodssmaken. Celine kanske förstår mina känslor utan att jag behöver skrämma henne med tre värdefulla ord?
Frågan är bara om hon skulle frukta mitt arv eller orden mer? För, jag minns fortfarande hur hon reagerade på att vi skulle gifta oss - enligt Hyron, våra föräldrar och rikena tydligen.

(IHATEMYCOMPUTER...)

Celine står helt enkelt i bakgrunden under tiden som häxan extremt slumpmässigt förändras till den mindre versionen av Celine... eller dem båda.
"Jag var ungefär såhär liten när jag började med skapandet av din udda välsignelse." Konstaterar Tríwaña roat. "Ni har väl redan träffat Hyron, han och jag är gamla... vänner om man ska säga så, och ditt äldsta förfäder är... var också min vän. Vet du vad? Jag är glad att du fick välsignelsen. Jag som trodde den var förlorad med tiden och generationerna. Nåja, kort... fatta mig kort... aldrig varit min starka sida." Mumlar barnet Tríwaña som om hon var fast i minnen. Celine blir bara räddare och räddare för den där kvinnan. Som om hon helt plötsligt skulle förvandla sig till en kobra och bita huvudet av dem. "Hur som haver, jag har ett erbjudande eller vad man kan kalla det, riktat till dig kronprins."Fortsätter hon och Celine har riktat blicken mot sina händer vid det här laget och liksom leker med sina fingrar istället. "Jag kan faktiskt radera välsignelsen om du vill, processen kan dock kosta mer än du anar för det kontrollerar inte jag. Erbjudandet kommer stå fast, du behöver inte bestämma dig nu. Men det finns, om du någonsin tycker att du skulle behöva det." Konstaterar häxan och den lilla flickan som är Celines egna avbild förutom att det ändå ser olika ut. På något sätt. "Det finns också att stänga av delar av den... men då lovar jag att det blir problem. Jag har provat förut. Dessutom borde jag nog berätta lite mer om Hyron men jag tycker det vore lite osportsligt av mig att inte låta honom få sin snygga avslöjande effekt i slutet när han redan satt sin plan i verket." Fortsätter hon, men den meningen är mer mumlande och bortom så den är knappt hörbar.

(DET BLEV JU RÄTT OK ÄNDÅ. X'D I THINK.)

(Helt okej! Bara mitt svar som är för sent... ._. Och, att jag inte minns en mindre version av häxan, aja, jag är antingen glömsk eller så missuppfattade jag det xD )

"Radera den helt?" frågar jag chockat. Jag trodde inte att det skulle skrämma mig så mycket - inte alls, faktiskt.
"Som jag sade, du kan fundera över det", svarar hon.
"Nej, ingen sådan tid behövs. Jag vill inte ha bort den. Jag vill ha kvar den. Den är en del av mig. En del jag har accepterat... Även om det skrämmer mig", tillägger jag viskande, försöker undvika att se på Celine.


(Förlåt att det blev så kort men internet hatar mig!
Det blev vääääldigt kort... ._. )