Hungerspelen - Bara en kan segra

Bra Rose Tyler! För här kommer äntligen nästa del! Skrev lite längre idag för att ni fått vänta så länge.

-------------------

Kapitel 10: Poängen

”Dra tillbaka. Ända bak till mungipan, inte längre.”
Min arm måste spänna sig på grund av linans styrka.
”Slappna av i fingrarna.” fortsätter Will. Jag hajar till när jag känner hans händer rätta till min bakåtdragna hand lite till höger.
”När du släpper ska du se till att dra pilen bakåt – bli inte besviken om det inte går perfekt, det tog min två år att släppa rätt – om handen följer med linan när du släpper kan pilen bli sned och åka för långt åt sidan.. Sådär ja”
Jag drar lätt bakåt handen när jag släpper taget om pilen. Den hamnar i den blåa inre ringen.
”Bra. 6 poäng. Vi får jobba lite på det där, handen åkte för långt bak.”
”Hur många poäng är möjliga att få?” frågar jag neutralt.
”Oftast – 10 med en pil. Det vill säga den gula mittenringen. Sedan finns det ju många olika tavlor” svarar han. Jag avfyrar ytterligare två pilar mot måltavlan och går sedan och hämtar dem. Han hjälper mig att öva på bågskyttet i en timme till. Jag misslyckas många gånger men envisas med att stå kvar tills jag träffat mitten minst tio gånger. Will passar på att öva samtidigt som jag, men i en privat sektion. Jag tror att han gör så för att jag inte ska avundas hans talang, eller något. Efter bågskyttet övar vi en liten stund fäktning, Will ville lära mig knivkastning istället men jag ville hellre lägga tiden på det här. Alla kan väl kasta en kniv? Eller? Fäktningen är rolig när stegen är inövade men jag förstår att arenan kommer bli helt anorunda. Så om jag nu mot all förmodan skulle lägga mina händer på ett svärd skulle min motståndare vara mer intresserad av att döda mig än att öva fotarbete. Jag måste gå på instinkt.

Efter en väldigt tyst lunch övar vi växter och bär. Vad är ätbart, vad är giftigt? Jag lär mig till och med vilken växt som kan användas som myggmedel. Växterna är relativt enkla, men vissa bär och frukter är svåra, vad är blåbär och vad är nattskatta? Jag lär mig några enkla knep, och sedan är det av till att rena vatten, vilket jag redan kan. Men jag känner att jag vill hjälpa Will med någonting, jag känner skuld över att allt jag lär mig det här är tack vare honom. Det känns som om det är något som inte stämmer. Han lär sig snabbt, och jag värdesätter faktiskt den här lilla tiden vi har tillsammans. Seamus är inte precis någon att hänga med, jag skulle ha känt mig så ensam om det inte vore för Will.
Efter vattnet beger vi oss mot något varken han eller jag har testat på förut, spjutkastning. Jag tror man brukade använda det här i någon sport. Det är svårare än det ser ut, man måste ha kraft i armen och hålla spjutet i rätt vinkel. Ena armen böjd bakåt, spetsen vid mungipan och andra armen rak. Spring i sidled. Vi träffar inte måltavlan så mycket, men det gör inget. Nu har vi i alla fall lite erfarenhet i det hela.

Jag slänger ett getöga på de tre små barnen igen, de tränar på att göra upp eld. Det går inte så värst bra. Av någon anledning får jag ont i hjärtat när jag ser dem försöka. Jag vandrar bort till dem, Will står stilla och granskar mig några sekunder men följer sedan efter.
”Hej.” säger jag med ett leende och sätter mig på huk bredvid dem. Jag får ett mumlande svar tillbaka.
”Vill ni ha hjälp med tänd stålet?” frågar jag med så len röst det bara går. Fast jag låter mest krasslig, eftersom att jag harklade mig i just den sekunden. Barnen ser ut att tveka. En av dem, Bree tror jag att hon hette, nickar och räcker över tänd stålet till mig. Usch. Varför vet jag vad hon heter? Jag hoppas att jag dör före henne så vi slipper mötas på arenan. Jag visar hur man gör med tänd stålet. Sedan låter jag dem pröva själva. De verkar lättade över att bemästra elden. När jag ställer mig upp verkar de så små där de sitter. Så små och så... beroende av hjälp. Så många gånger har jag sett barn i spelen, unga barn. Och det känns som om det är min skyldighet att hjälpa dem. Den här sista tiden... Jag vänder mig om med bedjande blick mot Will. Han verkar inte förstå vad jag menar. Jag viftar diskret med handen mot barnen. Han suckar djupt. Hans blick säger något i stil med ’Okej-då-gör-vad-du-vill-men-gör-inget-dumt’
Jag vänder mig om mot barnen igen.
”Bree, Nisha och Jay va? Visst var det så?”
De nickar.
”Ja.” viskar Bree.
”Skulle det vara okej om Will och jag fick vara era bundsförvanter?”
Först verkar de tro att jag skämtar. Som om de väntar på att jag ska skrika ’Lurade!’, knuffa undan dem och springa därifrån. Men jag sitter kvar med spänd mun och väntar på svar.
”Vi bits inte. Jag lovar.” säger jag i en lite skämtsammare ton. Jag vill inte ens vända mig om och se vad Will tycker om att jag precis drog in honom i det här. Man är ju inte mer än människa bara.
Barnen hajar till och skiner upp i stora leenden. Jag ler tillbaka. De nickar. Inte typerna som pratar mycket.
”Bra. Då ses vi förhoppningsvis senare.”

Nästa dag sveper förbi. Inget speciellt händer på förmiddagen, faktiskt. Efter lunchen är det dags för uppvisningen. Vi ska äntligen ’visa vad vi går för’ och imponera på domarna. Jag träffar faktiskt inte Will fören vi sitter i ett väntrum tillsammans. Jag berättar att jag inte har någon aning om vad jag ska göra. Han säger att han inte heller har det, men jag tror att han ljuger. Pojken från distrikt 1 blir inkallad. Sedan flickan. Det enda jag gör är att sitta på en bänk med Seamus och vara nervös. Men ändå känns det som om tiden flyger förbi fortare än en pil. En pil. Ska jag visa upp bågskytte? Eller fäktning? Vad finns det att fäktas mot. Jag kan ju inte stå och hugga på en docka. Och jag kan ju heller inte stå och ge dem en föreläsning på växter. Jag skulle kunna göra upp en eld, men jag anar att jag inte skulle få så värst många sponsorer utav det. Att rena vatten skulle ta för lång tid, att göra knopar och att springa skulle vara smaklöst. Eller vänta lite nu. Jag kanske kunde springa i hinderbanan? Jag kan göra det så fort det går, och kanske klämma in lite bågskytte efteråt? Fast jag måste erkänna att jag föredrar svärd och spjut framför båge. Spjut kommer förresten heller inte på fråga, jag kunde knappt träffa tavlan när vi övade. Hinderbana och bågskytte får det bli.
Det är Wills tur att inkallas.
”Lycka till.” säger jag ett ögonblick lite försent.
”Va?” han vänder sig om. Några extra blickar i rummet faller på mig.
”Åh. Eh.” jag vrider mig lite. ”Jag sa bara lycka till.” Någon fnissar till i rummet. Will nickar kort och försvinner in bakom en dörr. Jag suckar. Så fort han inte syns till längre lutar sig förvånansvärt hans syster stelt mot mig.
”Du ska hålla dig borta från honom. Fattaru?” hon försöker blänga ilsket på mig. ”Annars skär jag dig.” väser hon utdraget. Jag antar att det är en metafor för att hon tänker ge mig en lång och plågsam död på arenan eller något. Det blir en paus.
”Jahopp.” säger jag ock rycker på axlarna. Hennes ansiktsuttryck blir mer eller mindre förolämpat. Men hon hinner inte svara innan hon också blir inkallad. Det gick fort. Jag undrar vad han gjorde där inne.
3:orna försvinner och Seamus står på tur. En stund efter att han gått in ropas mitt namn upp. Nu får det bära eller brista.

Med långsamma steg kliver jag in i rummet. Olika redskap har ställts upp. Uppe på en scen sitter huvudstadsmänniskor och äter mat. Jag kan inte avgöra vem som är spelledaren än. Eftersom ingen säger något – till mig i alla fall, de småpratar med varandra – så antar jag att jag bara får börja helt enkelt. Först går jag bort till hinderbanan, såsom jag tänkt ut innan. Jag önskar att jag varit smart nog att stretcha innan också. När jag springer förbi en liten stolpe startas tiden. Jag slänger mig fram mot ringarna, klättrar över väggen, springer genom däcken och kryper under taggtråden. När jag når mållinjen ligger min tid på en minut och 33 sekunder. Människorna tittade knappt på mig, jag anar att det måste vara mycket svårare än så här att imponera på huvudstaden. Jag går bort till bågskyttet och avfyrar några pilar. Jag måste koncentrera mig. Det är nu det gäller. Jag får inte sabba det, det måste gå bra! Jag sluter ögonen när jag spänner bågen och försöker ta in alla Will’s tips i huvudet. Tanken på honom får mig att känna mig lite bättre. Jag släpper, pilen hamnar i den gula yttre ringen. Jag avfyrar ett par till, den sista hamnar till och med i mitten. När jag känner mig klar och är på väg att gå märker jag svärdet bredvid något som ser ut som en docka som är konstruerad för att röra sig runt. Tänk om jag hade lagt märke till det tidigare. Jag hade lätt valt det före bågskytte.

På kvällen sitter vi alla(det vill säga Jag, Seamus, Trissy, Finnick och Cal) i soffan framför teven på vår våning och väntar på resultaten. Idag är Trissy klädd i en orange puffig klänning och det röda håret är krullat och sprayat i svarta slingor. Hon skulle passa in perfekt på en Halloween-fest. Man blir poängsatt mellan 1 till 12. Mina poäng är nog inte särskilt höga. Först presenteras distrikt 1.

”Från distrikt 1” säger rösten i teven.
”Avon, men en summa av - 10 poäng!”
”Keever, med en summa av – 10 poäng!” Jag känner igen flickan med det eldröda håret. Karriärist, helt klart.

”Från distrikt 2”
”Will med en summa av – 9 poäng!” Jag känner mig glad för hans skull.
”Cady med en summa av – 10 poäng!” Jag undrar vad hon gjorde för att imponera på domarna.

”Från distrikt 3”
”Deedrik med en summa av – 7 poäng!”
”Magnolia med en summa av – 6 poäng!”

”Från distrikt 4” Det vrider sig i magen på mig.
”Seamus med en summa av – 9 poäng!”
Cal berömmer Seamus. Nu kommer det.
”Kylee med en summa av – 8 poäng!”

Finnick ger mig en klapp i ryggen och säger ”Bra gjort!”
Trissy verkar relativt nöjd med både mig och Seamus och ser till att fira med chokladdoppade jordgubbar och champagne. En avox springer iväg för att hämta allt. Jag säger åt Trissy att jag faktiskt inte får dricka champagne. Hon säger åt mig att jag inte ska bry mig om små detaljer. Finnick dissar jordgubbs-idén och äter valnötter istället.

-----------------------

Jag hoppas det inte blev för långt och för jobbigt att läsa Berätta gärna vad ni tycker om fanficen och om ni har några tankar om karaktärerna, vad ni tror kommer häda etc. ?

Åh, de där små barnen, Bree, Nisha och Jay.
Känner medlidande för dem...
Jätte bra kapitel!

Jättebra! Tycker så synd om barnen, påminner lite om Rue...

Haha, älskar de små detaljerna, "Finnick dissar jordgubbs-idén och äter valnötter istället." Med tanke på hur deprimerande själva Hungerspelen är är det väldigt bra att du får in lite humor också!

Ja, jag garvade ihjäl när Finnick sa det xD

Har sträcktläst alla kapitel och de var suveränt bra allihopa.

Omg tack då mycket allihopa!

Snälla förlåt mig, men jag bevakar redan typ 55 trådar, så tyvärr )

Kill ska hända!! ♥♥♥♥
Kapitlet var alldeles lagom långt
Längtar efter mer, skriv snart :* ♥

Det gör inget, förväntar mig inte att alla som taggades ska nappa så ja Det är lugnt

Skriv mer