Ett plus ett är lika med fyra

Zuko nickade och de gick emot butiken.
"Jag hoppas vi får en del för dina kläder och smycken, för du behöver verkligen något mer praktiskt. Jag förstår inte riktigt varför du valde att ha sådana kläder på dig" sa Zuko och höjde ett ögonbryn. "Fast man bryr sig nog inte direkt om vad man har på sig när man skall ta livet av sig" sa han och tittade på sina egna kläder. De var inte de finaste han hade, men finare än många andra, sedan var han i och för sig kung med.

Hon höjde på ögonbrynen åt honom, "Tror du verkligen att kläderna och smyckena var mitt val? Tror du då att jag skulle välja detta?" sa hon med avsmak. "Det var min far, för att han skulle visa för min man vilket kap jag var vilken fin familj jag kom från och så." sa hon och skakade bara på huvudet, sen skulle hon klä sig avklätt med så han skulle se henne som ett gott parti i sängen med. "Nej, jag tänkte inte precis på vad jag skulle ha på mig då jag tog mitt liv." sa hon och ryckte på axlarna och såg på hans, de var fina. Sedan gick de in i butiken, och Aravis ser sig om efter någon att prata med.

Zuko ryckte på axlarna.
"I min värld finns det människor som klär sig som du frivilligt" sa han och nickade sedan. Man tänkte inte på vad man hade på sig när man ville dö. Zuko tittade på mannen som var i butiken.
"God dag" sa han och mannen såg hatiskt på dem och Zuko såg undrande på Aravis.

"God dag, må solens ljus lysa över din affär, faktum är att några av dess strålar nyss har kommit för att förgylla din dag, o du mäktige herre." säger Aravis på äkta fjäskigt och överdådigt Calormenskt vis och mannen ser förvånat på henne och hon fortsätter med sina fjäskande och smickrande ord och snart hade hon lindat mannen som runt sitt lillfinger med hennes fagra ord och fladdrande ögonfransar.

Zuko lutade sig emot dörrkarmen och mannen slängde en snabb blick på honom men Zuko förblev tyst, han ansåg att det var bättre att Aravis skötte det här, hon som ändå tänkte sälja kläderna. Och han ville se vad hon kunde. Zuko tittade på mannen som snart inte hade ögonen på Aravis ansikte utan längre ner på hennes bröst, något Zuko fann oartigt och hostade till. Mannen tittade på honom och Zuko gav honom bara en allvarlig blick och mannen verkade fatta vinken.

Aravis såg tacksamt på Zuko, hon kunde sagt till själv om det, eller ja slagit till honom, men då skulle hela skådespelet vara förstört. Mannen försvann snart in i affären och kom tillbaka med en uppsättning kläder. Aravis tog dem och försvann bakom en trave med lådor. Snart var hon klar och kom fram. Nu var honmycket mer praktiskt klädd i byxor, tunika, skor och mantel, allt i olika mörka och tåliga tyger. Hon satte på sig bältet med svärdet, dolken och knivarna och såg på Zuko, "Bättre så?" log hon och snurrade ett varv bara för att, hon log dessa älskade hon mycket mer.

Zuko granskade Aravis.
"Det ser betydligt lättare ut att röra sig i" sa han och log sedan svagt. "Men huvudsaken är att du känner dig bekväm i dem"
Mannen kom fram till Zuko och ställde sig bredvid.
"Är du okej med att din hustru klär sig så här?" frågade mannen och Zuko tittade på honom. Först hade han tänkte neka att de var gifta, men han kom sedan på att det skulle föra rykten med sig.
"Jag vill att hon skall vara bekväm och det är lättare att resa i" svarade Zuko. "Se till att hon får det hon vill ha nu" sa han bara och mannen skyndade tillbaka till kassan. Zuko log ursäktande emot Aravis.

Aravis höjde ett ögonbryn åt vad de sa, men nickade sedan. Zuko hade antagligen rätt i att säga att de var det och gick sedan fram till kassan. Han fick kläderna hennes i utbyte mot dem nya, han tjänade säkert på sig, men hon brydde sig inte och hon hade smykerna kvar. Helst skulle hon vilja göra något mycket dumdristigt, nu mot denna vad hon tyckte oförskämda mannen, men hon lät det vara och gick ut ur butiken och väntade på Zuko.

Zuko följde efter Aravis ut ur butiken och såg på henne.
"Det gick ju bra. Även om mannen var smått obehaglig, jag hoppas du inte misstyckte att jag sa att du var min fru" sa Zuko ursäktande. Han hade haft svårt att säga det eftersom han inte kunde tänka sig någon annan än Mai som fru.
"Då behöver vi bara vapen med" sa han och gick emot en vapensmed.

"Smått obehaglig? Han ville nog ha mig i säng och jag ville slå in skallen på honom om det var det du menade med smått obehaglig." sa Aravis flinande och nickade, "Nej då, jag förstod det förnuftiga idet." sa hon bara och log lätt. Och nog var det så att allrahelst ville hon vara Cors fru, men hellre Zuko än den man hon skulle giftas bort med det var då ett som var säkert. Hon nickade och gav honom sina armband, "Jag klarar mig med mina vapen, men gör inte av med allt." sa hon lätt och följde efter honom.