Prs mellan Wolfie och Jessica

Jag rynkade pannan. Sedan skakade jag på huvudet. "Jag vet inte...". Med en beskymrad min strök jag mig över pannan. "Kan vi ta det senare? Nu dröjer det ju ändå några dagar innan det sker, det är ju midsommar", sade jag sedan och log tröstande. "Du måste ju prata med din familj först".

"Det kan vi väl" log Adele. Men leendet bleknade smått men tanken på hennes familj. Hur skulle de förstå? De skulle försöka övertala henne, hennes far med tårar nog och ömma ord och hennes morbror med ilska. "Morbror kommer nog inte alls bli glad, inte far heller" mumlade hon.
"Nåja ska vi gå tillbaka till byn?" frågade hon sedan och log smått igen mot Ethan.

Hennes ord fick mig att tveka. Inte kunde väl Tom bli arg på Adele? Nej, han var alldeles för snäll ,men morbrodern då? Jag hade aldrig träffat honom. Hur som helst så verkade Adele inte orolig så jag log mjukt. "Ja, nu går vi", sade jag och tog hennes hand igen.

Adele hoppades verkligen de skulle förstå, hon skulle inte stå ut med att skiljas som ovänner. Då Ethan tog hennes hand kramade hon om den och frågade "Stannar du hos oss eller går du till din stuga?".

"Jag följer med dig", svarade jag utan att tveka och kramade försiktigt Adeles hand. Jag började gå mot byn.

Adele log och började också gå. Vinden blåste rakt mot de och hennes röda hår var som en våg utav eld från hennes huvud.
Hon såg upp mot Ethan och leendet blev större "Är det vanvördigt mot mor att jag är någorlunda glad nu?".

Jag log svagt och tittade ned på Adele. "Inte alls, hon ville att du skulle vara lycklig, tror du inte det?" svarade jag och snurrade ett finger i hennes flammande hår.

"Jo det är nog sant..." sa Adele. Hon gick på och efter ett tag så såg hon skymten av de första husen. "Jag undrar om far kommit hem och märkt att jag är borta..".
Sanningen var att Tom inte kommit hem än, han var fortfarande ute i skogen med hennes morbror och "jagade" vargen.
Folket i byn såg nyfiket på de två ungdomarna som kom hand i hand, eller de flesta så nyfiket på, det fanns någon som inte alls såg glad ut, en ung man som såg illvilligt på de båda.

Jag blängde tillbaka på mannen så övertygande jag kunde och skyndade på stegen. "Om inte så väntar vi", sade jag kort och log. Men den där mannen bekymrade mig. Det kändes som om han på något sätt visste vilka vi var.

Adele såg också mot mannen och ryste till. Han såg så illvillig ut...Det skrämde henne nästan lite då hon knappt sätt honom förut.
Hon skyndade också på stegen och snart så stod de i hennes familjs trädgård, precis bredvid moderns grav.
Adele blinkade bort några tårar som hotade att tränga fram och gick snabbt in i huset.
Hon märkte ganska snart att hennes far inte var hemma. "Så vad vill du göra medan vi väntar på far och morbror?" frågade hon och log smått mot Ethan.
Mannen släppte de inte med blicken fören de försvunnit in i huset och försvann själv in i ett annat hus.