Robin Hood (fyra personer)

Roger och Alan fortsatte att umgås men trots det höll han ett vaksamt öga på Midna, ett leende spred sig över hans läppar när han såg att Much lämnade en skål med mat vid hennes sida; det gladde honom att någon visade lite mer medmänsklighet. Utan att tänka på vad han gjorde höjde han rösten och ropade tvärs över lägret mot mannen som hette Much.
"Much, kom hit och prata en stund!", Skrek han ut och först tittade mannen vaksamt på den unge mördaren men Roger kunde se att Alan gav den andre mannen en uppmuntrande nick, vilket fick honom att tillägga.
"Jag lovar att jag inte bits! Folket i det här lägret tror att jag är farligare än vad jag ser ut.", Sade Roger och skrattade till. Många män riktade sina blickar mot honom, mycket vaksamt men dessa brydde han sig inte om; varför skulle han bry sig om de männen? Högst onödigt.
Mannen som hette Much verkade nappa på inbjudan och mycket snart satt han vid lägerelden med de andra två männen.
"Inte konstigt att folk undviker dig så som ditt ansikte ser ut.", Sade han med ett leende och nickade mot Roger, förmodligen åsyftade han både det stora ärret som syntes tydligt i hans ansikte men förmodligen så gällde det även de skador han hade fått sedan han kom till lägret. Kommentaren fick endast Roger att skratta till ännu en gång, med lite mat i magen och sällskap kändes livet mycket bättre.
"Ärr är ärr och jag hoppas verkligen att ni minns att det var ni själva som slog mitt ansikte sönder och samman igår.", svarade Roger med sitt karaktäristiska leende på läpparna samtidigt som han slet sönder lite kött med endast tänderna. Det fick honom att se ut som ett stort kattdjur.
"Nåväl, hade du hållit tand för tunga så skulle det aldrig ha hänt. Uppkäftiga pojkar förtjänar en reprimand då och då.", Svarade Alan, med en skämtsam ton och en glimt som spelade i hans ögon.
"Du och min far skulle ha kommit bra överens, heh.", Svarade han, fortfarande leende men utan en varm glimt i de kalla ögonen. Ärren på hans kropp påminde honom fortfarande om en väldigt omild behandling och de skador han hade fått i Rogers läger var ingenting jämfört med det som hade hänt i hans förflutna. Däremot sköt han undan de tankarna och fortsatte att skämta med de två männen för att inte förstöra den vänskap han kunde försöka greppa hos dessa två individer.
Efter en stund tröttnade han, samtidigt som att han såg att Midna inte rörde skålen med soppan och därmed lämnade han den lilla gruppen vid lägerelden; han klappade båda männen på axlarna innan han gick tvärs över lägret. När han nådde Midnas plats så satte han sig på huk framför henne och log, mycket för att visa att han inte vill något illa. Däremot visste han inte om hans ärrade och sönderslagna ansikte skulle göra sig bättre med ett leende på läpparna.
"Så, är det min tur att mata dig eller har du helt enkelt ingen matlust?", Sade Roger och begrundade kvinnan. Innerst inne trodde han att han brydde sig om henne och han förstod inte hur det kom sig; kanske hade ett av de få ljusen från hans förflutna brutit sig loss ur mörkret? Det var en fråga vilken skulle få ett svar så småningom och därmed var det ingen idé att gräva för djupt i det nu.
I och med att dagen hade fortgått så hade lägret nu börjat röra på sig ordentligt, man kunde känna lukten av mat som gjordes, höra männens skratt från olika håll och längre bort hörde Roger hur några utförde svärdsträning; han antog det då ett ihärdigt och upprepande ljud av trä som slogs mot trä nådde hans öron.

Midna hörde Roger skrika högt åt Much och suckade, var de tvungna att störa henne i hennes tankar. När hon var på det här humöret var hon väldigt lättretligt, lite för lättretlig. Hon tog upp kniven och lekte med den i handen. Hon snurrade runt den och övervägde att kasta den på Robin när han gick förbi en bit bort, han tittade på henne och hon stirrade stint tillbaka. Hon tänkte inte visa honom någon vänlighet fören han bad om ursäkt. Hon undrade varför han behandlade henne som han gjorde? Behandlade han alla kvinnor så? Eller var det för att hon var i vägen? Hon undrade varför han ens tagit med henne hit? Hon suckade lågt och la ner kniven och stirrade på soppan, hon kände doften av den och det fick magen att nästan vända sig ut och in. Ibland saknade hon den finnare maten hon fått när hon varit yngre. Hon kunde vara sjukt självisk och ibland endast önska att hon fick sitt gamla liv tillbaka. Midna tittade upp när hon såg Roger komma fram till henne. Hon såg tomt på honom och sedan på skålen med soppa och sköt den längre bort.
"Jag har ingen matlust, du kan äta upp den om du vill" svarade hon och fortsatte stirra rakt ut i skogen. Hon hade åter tagit upp kniven och börjat leka med den utan att hon egentligen var medveten om det. Fingrarna slöts hårt runt kniven skaft och hon fick en stark känsla av att få någon att lida för det liv hon fått. Helst ville hon få James eller kungen att lida men det var omöjligt. Hon kastade förskräckt kniven ifrån sig. Hon hatade när hon kände så här. Hon ville egentligen inte skada någon, att hennes liv blivit som det blivit kunde hon inte skylla på andra. Hon fick helt enkelt acceptera det. Hon la händerna över huvudet som för att skydda sig själv från minnena och hämndens lustar.

När Roger begrundade henne så såg det verkligen inte bra ut, Midna sköt maten längre från sig själv och verkade våndas över något; vad visste han inte. Men snart slängde hon från sig kniven och lade sina händer över huvudet. Utan att röra en min tog han upp kniven från marken och började att pilla bort lite smuts han hade under naglarna, först utan att säga något till Midna som låg bredvid honom. Med en suck satte han sig på marken och lutade sig mot ett närliggande träd, mycket mer bekvämt än det han hade suttit fastkedjad vid. När han hade suttit där ett tag så yttrade han sig även om han inte hade den självsäkra tonen på rösten som han brukade ha, det lät nästan lite vädjande.
"Jag vet inte hur du mår eller varför du känner som du verkar göra men att inte äta gör inte sakerna bättre. Soppan smakar helt okej och ja, mat i magen tenderar att göra saker lite mindre hopplöst.", Sade han med försiktighet i rösten samtidigt som han sköt fram skålen mot flickan.
"Vill du prata om något så är det bara att prata, jag kan inte säga att jag kommer förstå dig då vi verkar komma från två olika världar från början men även jag har varit med om en hel del så jag kanske kan bidra med något.", Fortsatte Roger medan han, förstrött, pillade bort smutsen under sina naglar. Det var konstigt att ha den här typen av samtal, han hade inte pratat om liknande saker på många år och det skrämde honom nästan lite. Men av vad han kunde se så förstod han nästan i vilken sits Midna befann sig just nu och om han kunde så ville han hjälpa.
En liten suck slank ur honom, han lutade huvudet mot trädstammen och tittade uppåt mot himlen, mot molnen. Fåglarna seglade genom luften lika bekymmersfritt som alltid; det kändes som att deras problem lämnades kvar på jorden. Det var i alla fall så Roger själv skulle ha känt om han hade kunnat flyga.

Midna fnös åt Roger.
"Hur skulle du kunna veta det? Du har inte gått igenom det jag gått igenom! Och jag vill inte ha någon mat sa jag" fräste Midna surt. "Jag vill se till att han ångrar sig"
Hon log när hon tänkte sig James huvud på ett fat. Hon ville ha det på silver fat. Att få sitta i herrgården som egentligen var hennes. Gå runt i de välbekanta rummen och salarna, smaka den underbara maten och kunna rida över slätterna. När hon skulle sitta där skulle en tjänare servera James huvud på ett fat, det hela fick henne att le. Hon tittade på Roger.
"Ja du har släckt liv, likt alla andra män så verkar du bara kunna släcka människors liv. Jag förstår inte varför ni alla vill se blodet flyta" sa hon trött. Det verkade som om det var de enda männen var bra på. Hon tänkte på sin far, James, kungen, Robin, Sheriffen, Gisborn och alla andra. Hon knöt nävarna och kände åter hur handflatorna gjorde ont när naglarna borrade sig in i såren. Hon slöt ögonen och såg sin fars leende framför sig.
"Du tar dig igenom det här Midna, du är stark och du kommer göra mig stolt. Ta hand om din mor och syster" sa han. Det var det sista han sagt innan han försvann. Midna öppnade ögonen och såg sorgset rakt fram. Hon hade inte kunnat ta hand om sin mor och syster, hon hade svikit sin far. Hon hade misslyckat, något hon hatade att göra. Hon skakade sedan på huvudet, ibland misslyckades man det visste hon. Hennes mor och syster levde det var det viktigaste. Hon kunde inte göra något åt det som hänt, det som hänt hade hänt. Midna tittade på Roger.
"Jag ber om ursäkt, det är inte ditt fel" sa hon ursäktande och log svagt. "Jag borde inte tagit ut min ilska på dig"

Midna verkade sannerligen retlig och en fnysning visade att han hade rätt, däremot sade Roger inte så mycket medan hon redogjorde sina tankar för honom. I vissa lägen var det bäst att lyssna och inte ta allt för personligt och Roger avgjorde att detta var ett av de tillfällena. När hon var klar och hade bett om ursäkt så log han bara ett litet, nästan sorgset leende. Trots att hon hade avböjt maten så lät han den stå kvar på samma ställe, ifall hon skulle ångra sig.
"Nej, jag förstår nog inte vad du har varit med om det erkänner jag och du har rätt i att många män enbart vill se blodet flyta. Att du brusar upp är naturligt så det behöver du inte be om ursäkt för, du verkar ha haft en jobbig dag helt enkelt.", Svarade han henne, fortfarande med en viss försiktighet i rösten.
Vid det här laget hade han slutat luta sitt huvud mot trädstammen och nu var hans kalla, blå ögonpar fäst på henne.
"Har du tid för en liten historia?", Frågade han henne medan han tittade på Midna där hon låg. Roger arbetade fortfarande kniven med en fast hand och när han var klar med att plocka bort smutsen från naglarna så slängde han ned den i marken, framför sin rätta ägare. Inte för att hota, han gav enbart tillbaka kniven till personen den tillhörde. Visst kunde han ta saker men han tjuvade inte föremål från människor som hade hjälpt honom på samma sätt som att han inte dödade människor vilka inte stod i vägen för honom. Löven prasslade i vinden och samma vind fångade upp Rogers hår så att det fladdrade innan det lade sig i oordning, det fick honom nästan att skratta. Nästan.

Midna log tacksamt emot honom, det hade varit lätt att bli irriterad på henne för att hon blivit irriterad på honom utan anledning.
"Jag borde inte döma alla på förhand, folk är olika. Det var inte rätt av mig, det är som att säga att kvinnor endast kan laga mat och föda barn" sa hon och suckade, ibland hatade hon sig själv med att hon sa vad hon tyckte och tänkte, det fick henne ofta i trubbel. "Egentligen har den inte varit jobbig, den har mest väckt upp minnen" sa hon lågt. Det hade inte hänt så mycket och varför klagade hon? Det fanns människor som hade det värre än henne själv. Hon tog upp kniven när Roger kastade tillbaka den till henne. Hon satte ner den i stöveln igen där den hörde hemma och tittade på honom.
"Jag har all tid i världen, det är inte så att jag skall göra något" sa hon lite roat och undrade vad han ville berätta.

Väckt upp minnen? Hade även Midna haft en sådan dag? Det gladde honom, till hans förfäran, att han inte var den enda som hade plågats av gamla minnen denna dagen.
"Åh, det är sådan dag. Vissa saker vill man helst glömma men jag antar att det förflutna är en del av den man är idag och att glömma allt skulle förmodligen inte vara någon lösning heller. Det känns som att glömma sakerna i sitt förflutna är lite som att glömma vem man är och vad man har blivit.", Sade Roger och han hade fortfarande sin blick riktad mot molnen där fåglarna kretsade. Fria från jordens bojor. Han hörde att Midna var road när hon pratade om att han skulle berätta en historia.
"Så bra men det är ingen rolig historia, inte heller är den spännande men det är sanning...", började Roger innan han fuktade sina läppar med tungan och fortsatte på berättelsen, "...det handlar om en pojke som jag en gång kände. Den här pojken föddes i ett litet hus på landet, i vanliga fall skulle det här nästan varit en idyll om det inte vore för vissa omständigheter. Pojken var son till en bonde och ja, en bondmora; de första åren var bekymmersfria och några år senare fick han en lillasyster. Livet blev inte svårt för pojken förrän han blev tillräckligt stor att arbeta, av någon outgrundlig anledning så bestämde sig både fadern och modern för att slå honom om han gjorde fel, men det slutade inte där; tillslut slog de honom för något som liknade nöje. Hans yngre syster riskerade ibland att råka ut för samma behandling men då sades det att pojken hade hållit henne i sin famn och försökt lugna ned henne medan han mottog slag från föräldrarna. Åren gick, med dagliga slag och en dag tvingades han att följa med sin far till stadens marknad för att sälja deras varor och han visste att om han vägrade så skulle han riskera både sin och sin systers hälsa. Väl där gick allting fint, bland stadsfolket förekom inte lika mycket stryk och varorna såldes, det var inte förrän på kvällen som problem dök upp. Sent på kvällen dök det upp en man, av högre rang och tvingade pojken till utnyttjning; han hävdade att fadern hade sålt sonens kropp för en flaska sprit. Trots att han inte ville tro mannens ord så uthärdade han natten och valde att inte prata om det dagen efter eller åren efter det och trots allt så skulle det värsta komma...", Roger tog ännu en paus och fuktade återigen läpparna så att han skulle kunna fortsätta historian utan fler avbrott,"...under dessa år med en djävul till far och en djävul till mor så var systern hans det enda ljuset i ett annars mörkt liv. Syskonparet tog hand om varandra, hon tröstade honom och han beskyddande henne bäst han kunde men en dag gick det inte längre. När pojken hade jobbat hela dagen kom han hem och fann systern liggandes livlös på köksgolvet, båda föräldrarna var helgalna. Fadern drog en kniv och skar upp sonens ansikte, efter det fick han utstå sitt dagliga stryk innan han lämnades ensam vid systerns kropp. Det var vid det här tillfället som det slog slint för pojken, mycket hade han stått ut med under sin uppväxt men systerns kropp avgjorde allt. Med beslutsamhet gick han ut och hämtade den vedyxa han brukade jobba med, mycket försiktigt smög han in i föräldrarnas sovrum och med all sin kraft högg han till det att deras säng endast var en blodig massa; oigenkännlig. Tyngd av sorg över sin systers död lämnade han yxan i rummet och tog med sig systerns kropp vilken han begravde vid en av syskonparets favoritplatser. När han hade gjort det här så lämnade han huset och begav sig av för att finna lyckan någon annanstans. Lyckan fann honom aldrig.", Roger avslutade sin historia med ett sorgset litet leende och sedan reste han sig upp. Han kliade sig lite förstrött i bakhuvudet.
"Ledsen om du trodde att du skulle få höra något roligt men mitt liv har tyvärr inte fört med sig några roliga historier att dela med sig av.", Sade han och log mot Midna, ett sorgset leende som för att ursäkta sig. Roger gjorde sig beredd att lämna platsen, nästan fly för vad som komma skulle men av någon anledning hade han känt att denna historien skulle berättas. Kanske var det ett dumt infall, kanske inte men något som var säkert med historian var att den var sann. Roger kunde återigen känna vindens vingslag, nästan som att han togs tillbaka till den lilla gården och systerns grav som fortfarande hade stått där senaste gången han passerade.

Midna nickade.
"Ja det som har hänt i livet är det som avgör vilka vi är idag. Utan dessa händelser hade ens liv sett helt annorlunda ut" sa Midna enkelt och lyssnade sedan till Rogers historia. Hon kände hur hennes ögon fylldes av tårar, hur kunde någon behandla en annan människa så, hur kunde ens föräldrar behandla ens barn så? Föräldrarna var dem som skulle skydda ens bar, dem som skulle älska dem ovillkorligt och inte skada dem. Hon förstod vilken tur hon haft över att hennes föräldrar alltid älskat henne och skyddat henne. Hon följde Roger med blicken när han reste sig upp. Hon kände sig sorgsen för honom, något som sällan hände. Hon kunde ha medlidande för andra men det var sällan hon kände sorg för dem. Midna reste sig upp och gick fram till Roger och ställde sig bredvid honom. Hon såg på honom innan hon slog armarna om honom, något som hon sällan gjorde, förutom när det gällt hennes lillasyster.
"Jag beklagar att du fick utstå det" sa hon och var inte säker på om hon hade rätt att vara sorgsen över en historia som inte var hennes egna. "Jag beklagar över vad adeln fick dig att utstå, många av dem har inte mer vätt mellan öronen än ett träd" sa hon vasst och backade sedan.
"Det var inte meningen att vara så framåt" sa hon ursäktande, hon visste faktiskt inte hur Roger kunde reagera, och han verkade inte vara en människa som uppskattade andras beröring, hon var dock inte säker. Men hon visste att hon inte hade gillats andras beröring om hon fått genomgå det han genomgått. Midna tittade på de andra i lägret när de granskade dem. Hon la en hand på höften och såg kallt på dem och de återgick snart till sitt egna och Midna såg på Roger.
"Du hade inte behövt berätta" sa hon lågt.

Roger märkte att historien hade påverkat flickan och när han stod där, beredd att lämna platsen, så hade Midna rest sig upp för att sedan slänga sina armar kring honom. Till en början kändes det som att kroppen ville göra revolt och slita sig loss men han motstod impulsen; Roger visste ju att hon inte ville honom något illa. Med sitt sorgsna leende på läpparna strök han försiktigt hennes hår med ena handen, trots allt så ville han inte ge Robin en chans att sätta ett gäng pilar i ryggen på honom för att han gjorde något "misstänkt".
Midna fällde om en kommentar om adeln och det enda Roger kunde göra var att nicka instämmande, sedan drog hon sig loss från honom för att sedan backa.
"Framåt? Nej, det gör absolut inget. Oroa dig inte.", Sade han och nu hade han, för en gångs skull, ett litet men genuint leende på läpparna. Sedan log han lite bredare när Midna fick folket i lägret att återgå till sina sysslor med endast en blick och en hand på höften. Sedan vände hon sig till honom igen och han mötte hennes blick med sitt blå ögonpar; det verkade som att lite av isen i hans blick smält bort och att kylan dunstat en aning. Med ett leende, ett genuint och ovanligt sådant, då det var sällan Roger log med ögonen trots att han log ofta.
"Vissa saker berättar man när det känns som att tiden är inne, allt var mitt eget val och det är jag glad för; att äntligen få välja vissa saker själv är en enkel men stor lycka...", sade han för att sedan lyftea upp en hand, trots att han var stor så lade han den ömt på hennes kind och strök den försiktigt. Med en förväntan om att hon skulle fly eller dra sig undan. Sedan fortsatte han,"...du är en fin människa, kom ihåg det. För världen kan tyvärr glömma bort det.", avslutade Roger. Det var en konstig känsla att röra vid en annan människa med ömhet igen, en känsla han inte hade känt eller fått uppleva på många och långa år. Värmen. Den behagliga värmen från en annan människa var speciell och på ett sätt mycket bättre än en lägereld; den värmen var levande på ett helt annat sätt.

Midna studerade Roger, hon var fortfarande inte säker på vad han kunde göra, hon ville inte göra honom arg eller ledsen. Midna var trotts allt inte säker på hur Roger reagerade på vissa saker och det vore rent ut sagt korkat att pröva, hon ville helst slippa hamna i onåd hos den andra mannen. Men hon log lätt när manen verkade ett mer äkta leende, något som lättade henne. Midna ville inte se människor runt henne sorgsna eller dystra. Hon ville helst se alla glada, något som för det mesta var en svår uppgift.
"Det är svårt att inte oroa sig när man tränger in i någons personligafält utan att fråga" sa Midna och ryckte på axlarna. Hon gillade inte när människor kom för nära henne utan tillåtelse, man visste aldrig vad de kunde hitta på. Midna nickade bara, så länge han hade berättat det av egen vilja tänkte hon inte säga något. Hon var dock glad över att han litade tillräckligt mycket på henne för att berätta det han berättat. Midna blev förvånad när han strök henne över kinden och hon tittade på honom. Hon var inte säker på hur hon skulle reagera så hon log svagt.
"Det finns inte plats för fina människor i världen, den trampar på dem" sa hon bestämt men log ändå svagt åt komplimangen. Det var sällan människor sa att hon var en fin människa. Oftast sa de att hon var för självständig, för uppkäftig, mordisk och egen. Det var egenskaper som hon var stolt över, men de kunde ibland såra henne, något hon inte skulle erkänna för andra.