Törsten efter blod. (privat)

[Min tanke var först att något skulle hända men så hörde hon istället skrattet igen. HAha, förlåt men känns som jag är diktator och jag vet fortfarande inte om Alice skulle ha befunnit sig på ön eller inte. Tanken var väl först det men jag vet inte längre, vad tycker du? ]

Alice lade inte märke till det som hände bakom henne. Inte heller till att ön verkade lämna henne ifred, i alla fall för ögonblicket. Istället koncentrerade hon sig på flickan som for genom skogen. Men så distraherade något henne och flickan försvann. Alice stannade tvärt. Hon befann sig på en liten öppen plätt, kanske 5 m i diameter som tillskillnad ifrån resten av ön hon sett inte var fylld med grönska. Istället verkade inget kunna växa där, inget mer än det torra gräset som rörde sig en aning med vinden.
Då hon hörde stegen vände hon sig om och lät sitt svärd som fortfarande var draget hitta sin plats under Rose haka men så fort Alice såg vem det var sänkte hon det.
”Såg ni henne?” frågade Alice nästan lyriskt.
Hennes ögon tindrade och hon hade en drömlik blick i ansiktet. Så nycktrade hon till något och vände sig emot Raul.
”Jag känner dig”, utbrast hon nästan anklagande.
Raul bara log ett finurligt leende.
”Vissa din rätta skepnad”, väste hon och började fösa Rose bakom sig.


[Haha, jag är lite trött i huvudet idag. x) ]

"Öh... Vad händer?" frågar jag chockat. Men jag litar på Alice. På mitt befall börjar ande, luft och jord tillsammans hålla fast Raul. Jag biter mig i läppen. Jag vet faktiskt inte ens vad jag gör.
Jag skakar bara på huvudet och litar på Alice.
"Kan jag vara till hjälp?" frågar en bekant röst bakom mig.
"Steve!" lyser jag upp och känner mig lättad att se den medelålders mannens vänliga ansikte. Sedan kommer tvivlet.
"Kan vi lita på honom?" frågar jag Alice, lite orolig. Steves ansikte blir genast hårt.
"Jag svär vid mitt liv, eller vänta, det blir min död.
Jag svär vid min död och mitt vapen", säger han och tar upp en dolk med Jägarens tecken ingraverat. Han tar upp den och "skär" sig i handen, och till mig stora förvåning så börjar blod rinna. "Vid mitt blod som binder mig till denna ö så svär jag, Steve Drastormit, att alltid tjäna öns härskarinna, så länge min själ är vid livet är jag bunden vid min ed", säger han allvarligt och klämmer till med handen så att det sista av blodet rinner ner till marken.
"Så, ja, Rose. Ni kan lite på mig", säger han och ställer sig vid vår sida. "Så, vad är mitt uppdrag?" undrar han och vänder sig mot Alice istället för mig.

[Beklagar efternamnet, men gillar att hitta på egna namn och efternamn, även om jag sällan lyckas något vidare x) ]

Alice försökte se igenom slöjan som verkade ha lagt sig om deras sinnen eller i alla fall hennes. Hon kände hur Rose använda elementen och en värme sprider sig genom hennes kropp som om det var hennes handling.
”Magi”, fräste Alice ilskt.
Hon spottade på marken och såg åter igen området med det torra gräset. Ett minne trängde sig fram och Alice började nästan hyperventilera. Han var hennes, vilket betydde att häxan inte var långt ifrån borta.
”Derek”, väste Alice och anden som tidigare befunnit sig framför dem förvandlades till en ung man.
Utan den något genomskinliga fasaden gick det inte att ta miste på vem han var.
”Häxan”, stammade Alice fram då hon mötte hans självsäkra leende, ”Steve, häxan är här och vi måste …”
I samma ögonblick uppenbarade hon sig. Alice kände det som om någon slagit henne i ansiktet. Häxan log emot dem men istället för att slita ut Alice hjärta med sin hand som hon lovat att göra föll hon på knä framför Rose.
”Du kallade mig”, sade hon och kollade upp på Rose med sina vackra gröna ögon.


[Inta problem. Minns inte om jag berättade om Derek innan, men om jag gjorde det tror jag att jag fick det att låta som om de skildes som vänner men ångrar det lite nu.x) I alla fall försökte hitta det men gjorde det inte så skit samma. Annars skriver jag om historian här. x) ]

[VÄNTA! VA?! SKA JAG TA ÖVER!?? O.o *körd* ]


"Kallade?! Är du helt jävla dum...
Öh... vänta. Är du häxan?! Som ska undervisa mig?" frågar jag förfärat då jag känner den svarta magin runt henne. Hon vänder blicken mor marken, en gest i respekt. I vanliga fall.
"Nej, aldrig. Jag vill inte ha något med svartmagi att göra", säger jag och skakar på huvudet. Jag rynkar på näsan.
"Och du stinker av blodband", säger jag anklagande. Hon blir märkbart förvånad.
"Ers höghet, jag tror ni tar fel", säger hon.
"Menar du att min farmor, som var den största häxan medan hon levde, har fel?" frågar jag.
"Det... Det var inte det jag menade", säger hon med blicken fortfarande nere vid marken.
"Det tror jag nog. Hon levde länge min farmor, och vi hann ha några lektioner", erkänner jag. Men jag använder sällan magin.
"Alice", säger jag och vänder mig mot henne.
Den där ungjäveln ska inte tro att hon är bättre...
"Oj, en tanke för mycket", säger jag och vänder mig åter mot kvinnan. "Du avbröt mig mitt i en mening", säger jag. Hennes magi runt henne börjar darra lätt av ilska. Växter slingrar sig mot henne och håller fast henne mot marken. Mörkret runt henne blir större och får växterna att dö och falla i bitar av en svag bris.
"Du dödade just en del av min ö", säger jag och känner ilskan börja koka. Inte min ilska. Öns skapares ilska.
Jag kollar på henne och känner hur jag gör min blick ofokuserad och i nästa sekund mumlar jag några ord som jag svagt minns från farmors och mina lektioner.
Kvinnan börjar vrida sig i smärta och mörkret försvinner och kvar ligger kvinnan, bara. Hon fortsätter vända och vrida sig, försöker mumla ord, hela sig själv, attackera mig. Men inget hjälper.
"Min ö, mina regler", säger jag och suckar. Att de aldrig lär sig. Närvaron av min gammelfarmors gammelfarmors någonting försvinner och jag sluter ögonen. Jag öppnar de igen och ser att kvinnan fortfarande vrider sig i smärta, men nu börjar hon skrika också. Skriken ekar genom ön och fåglarna lyfter, precis som i filmer.
"Alice, hon är din. Ni verkar känna varandra", säger jag. "Döda henne, sug blodet ur henne, låt besvärjelsen göra sitt, eller vad nu än vill", suckar jag en aning trött. "Men hon ska dö och liket ska bort från ön", säger jag. Jag vänder mig mot Steve.
"Stanna här med henne, jag vill ha dig som mina ögon nu", säger jag. Han nickar.
"Verkar som om jag måste skaffa fram en ny häxa", säger jag och stönar. Jag vänder mig förväntansfullt mot Alice.
"Vad ska du göra med henne?" frågar jag över skriken. "Blodet är något jag inte skulle välja."
"Inte jag heller", medger Steve och gör en äcklad grimas.
"Och han då?" frågar jag med en nick mot den som nyss var Raul. Han är fortfarande fast under elementens styrka, och öns. Han stirrar förfärat på kvinnans kropp som fortsätter vända och vrida på sig och skriker.
"Äh, han är er också", säger jag och sätter mig på en sten i närheten. Jag kollar nyfiket på Steve och Alice. Jag kanske inte går ändå, inte nu.


[Haha, hade helt glömt bort häxan xD Min reaktion var ungefär som Roses, fast det tog längre tid för mig att fatta xD
Tror inte att jag agerade som du förväntande dig x) >.<
Sorry ]

Alice kunde inte annat än att känna sig stolt över Rose. Förvirringen som drabbat henne hade gått över men häxan som nu låg i sina plågor ville hon inget ha att göra med. Istället vände hon sin blick emot Derek och log ett socker sött leende.
”Steve, han är min”, sade hon och indikerade att han fick sköta häxan som han ville.
Skriken fick det att isa i Alice och hon hade inte velat vara i häxans skor. Samtidigt som hon försökte skaka det av sig gick hon sakta fram till Derek som fortfarande var bunden med ande, jord och luft. Alice kände på elementen som omgav honom men lät dem vara kvar.
”Vi möts igen”, sade hon.
Nu när häxan var ur leken kunde hon slappna av. Derek var inte en så pjåkig ung man. De hade haft kul tillsammans tills häxan, som nu låg döende valt honom till att lära. Hans ögon tindrade och i hans mungipor vreds något uppåt.
”Du har saknat mig”, sade han rättfram sådär som han alltid brukade vara.
”Min mäster är död”, sade han och hon förstod vad han indikerade.
Sakta lät hon elementen släppa honom, hur hon nu gjorde kunde hon inte säga om inte Rose gett henne tillstånd. Sakta sjönk han ned på knä, kollade upp emot henne och greppade sedan tag i henne för att nästan stund virvla runt med henne tills hon kände skrattet komma bubblande genom halsen. Då han äntligen stannade märkte hon att häxans skrik tystnat.

"Vad i helvetes jävlar?" frågar jag och kollar, mer förvånad än någonsin, på Alice och den hon kallar Derek.
"Ett sådant språk", säger Steve och skakar bort blodet från sin dolk.
"Vi får ta språklektioner en annan gång, just nu styr någon annan mina krafter på min ö", säger jag förbannat och reser mig upp. Jag tar fram de två svärden, en i varsin hand. Jag kommer närmare Derek och fängslar honom åter igen med elementen och använder lite av min magi. Magin lägger sig som ett skyddande täcke över magin, så att ingen, absolut ingen utom jag kan ta bort elementens styrka. Svärdsspetsen hotar att genomborra Dereks hals.
"Och nu svarar du Alice, vad i helskotta som händer?!" frågar jag och skriker nästan mot henne.
"Och jag ska inte döda honom", tillägger jag för säkerhetsskull. Inte än i alla fall, tänker jag och lägger en skyddande barriär runt mig för säkerhets skull det med. Steve ställer sig bredvid mig med dolken i handen.
"Jag är vid er sida, härskarinna", säger han med en liten sorgsen blick. Ingen av oss vill att Alice ska ha något med den här mannen att göra. Jag nickar, om så en aning bistert.
Växter slingrar sig upp bredvid oss och lägger sig över häxans döda kropp.
Jag suckar. Den här dagen kommer bli ännu jobbigare än gårdagens.

Alice lutade lite på huvudet och kollade på Rose. Även om hon inte ville se Derek död så gjorde det inget om han fick svettas lite.
”Menar du i just detta ögonblick?” frågade Alice retsamt men så släppte hon leendet.
”Om du menar elementen vet jag inte”, sade Alice och gick fram till Derek och kände på elementen igen, ”nu kan jag inte rubba dem.”
Sedan vände hon sig åter emot Rose och Steve igen. Hennes svärd hade hon åter igen i sin saya och dolken i dess skida. Utan att vara det minsta hotfull gick Alice fram till dem.
”Om du vill veta vem han är så är det mycket lättare om jag visar dig”, sade Alice och bet sig i läppen samtidigt som hon förde bort håret som blåst upp i hennes ansikte. ”Men då måste du lova mig att inte röra något som jag inte vill att du ska röra, du kommer märka då det händer.”
Innan Rose kommit med sitt svar vände Alice sig om mot Derek igen som inte såg det minsta rädd ut utan log emot henne. Hon visste vad han ville säga henne utan att han något sa. Sakta lät hon dolken göra ännu ett sår längst hennes handflata men lät sedan dolken slinka in i sin skida igen. Snabbt innan någon av de andra kunde hindra henne målade hon hans kind med sitt blod, tre streck och sedan i pannan.
”Han står under mitt beskydd. Om ni behandlar honom orätt så har jag rätten att utkräva min hämnd under de gamla lagarna av Djrina, den förste av de fem som lät sina murar falla och freden mellan arterna uppstå. Ifall han skulle handla orätt på något sätt så är det mig ni skall bestraffa och inte honom."
Hon pausade så orden skulle sjunka in. Troligtvis skulle Rose bli förbannad men det fick vara.
"Så vad säger du Rosie, går du med på mina villkor så jag kan visa dig?”


[Jag vet att detta är mysko. " Haha, men jag gillar det. Och allt det där om Djrina hittar jag på som det kommer men måste väl hitta någon lösning. Jag gillar "gamla" (påhittade av mig) seder/kulturer/traditioner och sådant. " Om du vill så bygg bara på på det. Hoppas jag inte trampade på någon öm tå, du vet att jag är lite makt galen. x) ]

[Haha, gillar också "gamla saker" ^^ speciellt dina ^^
Hur ska jag svara...? x)
Du är inte själv, jag har blivit sjukt maktgalen xD ]


"Det var som in i helvetets jävlar", säger jag och förvånas själv över min väldigt svordoms rika mening.
"Vårda språket", säger Steve och gör sig åter påmind. Jag tar undan svärdet och lägger det på plats på ryggen.
"Det här blev verkligen märkligt", mumlar jag. "Jag har för mig att man ska lägga beskydd över någon på neutral mark, men det kan lika gärna vara en annan religion eller kultur", mumlar jag. "Just nu står åldern emellan. Öns magi är starkare än de starkaste beskyddet just nu", fortsätter jag mumla tankfullt. Jag böjer lite på huvudet innan jag höjer det igen.
"Han gjorde följe med en svartmagiker, eller kalla det vad du än vill. Hon var ond, och det bestraffas. Hårt.
Inte bara på min ö, utan överallt", påpekar jag. "Han ska bestraffas, och jag ska godkänna straffet först för att se om det är tillräckligt hårt", säger jag bestämt. "Vem som bestämmer straffet är en helt annan sak", tillägger jag.
"Att komma hit i följe med en person som nästintill har torterat andra, vi vet inte säkert om hon gjorde det, fast jag skulle bli chockad om hon inte hade gjort det. Och det verkar som om hon var hans mästarinna då han inte talade", säger jag. "Vilket betyder att jag måste radera minnet på honom. Att han vet hur man binder blodsband till andra är inget man bara kan låta gå", säger jag och försöker tyda hans tankar. Omöjligt. Det svarta fördunklar det. Jag nickar. "Jag måste radera minnet på honom. Allt han har lärt sig hos henne ska bort ur minnet.
Om du inte accepterar villkoren, och det kommer säkert komma mer då jag kan tänka klarare, så måste ni båda ge er iväg.
Och då svär jag på att jag på ett eller annat vis kommer radera minnet av ön hos er."
"Det låter acceptabelt. Vad säger du, Alice?" undrar Steve.
"Du är befordrad, eller något, till min högra hand", säger jag bara lite lätt till Steve.
"Visa mig", säger jag till Alice. Om jag känner till relationen mellan de kanske jag kommer först hela det här... helvetet.
Jag kollar upp mot henne utan att tveka.
"Jag kommer bara se vad du vill att jag ska se", lovar jag.
Hoppas det här var ett klokt val... tänker jag och vägrar lägga ner barriären. Jag vet att Alice inte är van vid sånt här.
Jag är inte rädd, men vill helst inte mista en arm, eller ett huvud, beroende på hur mycket han betyder för henne.
Och kom ihåg, om jag raderar minnet på honom utgöt han inte dig något hot heller. Jag ska bara radera minnena av hans tid tillsammans med henne, tänker jag till Alice och vet att jag kommer få betala för det här efteråt. Hon kommer hata att jag skickar tankar till henne. Förlåt för inbrottet, tillägger jag och biter mig i läppen.


[Bra? x) Haha, tycker om dina kulturer/seder (eller vad man ska kalla de), men det är sjukt svårt att hänga med. Vet inte om jag bryter mot någon regel eller inte xD
Haha, hoppas verkligen att dina "gamla" traditioner och sånt inte är för komplicerade. x)
För jag har en känsla av att om jag ändrar för mycket så kommer jag trampa på en öm tå, beroende på hur mycket du gillar det som är ditt (vilket jag antar är mycket)
Mitt inlägg blev konstigt xD ]

[Hoppas du orkar läsa igenom detta nu. x) ]

Alice lyssnade till Rose mummel. Hon hade ingen aning vad som var rätt eller fel på ön, det var Roses ö och hon kunde inte påverka den på det minsta sätt så det som skedde berodde helt på vad Rose bestämde.
”Men Rose ifall du ska döma personer efter vad andra har gjort bara för att de rest tillsammans så måste du döma även mig. Jag kan inte tala för dig men likt häxan har jag torterat skapade vampyrer, borde inte det ge mig samma straff som häxan?”
Alice tystnade och stirrade på Steve utan att nämna att hon gjort fler illa än just de skapade vampyrerna på ett eller annat vis.
”Radera mitt minne skulle inte vara ett straff”, muttrade Derek bakom Alice, ”mer en välsignelse än något annat.”
Snabbt gav Alice honom en ilsk blick som talade om honom att bara hålla käften men han hade alltid handlat som han ville. Istället trängde han sig förbi Alice.
”Du känner mig inte ens så hur kan du fatta så förutfattade meningar om mig?” hörde Alice han eka nästan precis samma ord som hon sagt då hon träffat Rose även om hon förstod Roses misstänksamhet.
Alice grabbade tag i hans arm, lät fingernaglarna sjunka genom hans hud. Hon lade märke till att han blödde längst sin högra axel där hon tidigare lyckats komma åt honom med svärdet. Då han distraheras tog Alice tag i Rose armar med ett hårt grepp.
Låt ingen avbryta oss nu, lät Alice sina tankar tränga in till Rose eller hon hoppades att det funkade för hon kunde inget märka av Rose medvetande även om hon inte hade en aning om hur detta skulle fungera litade hon på Rose och att det skulle lyckas. Alice lät sedan sina minnen komma till ytan en vaktade väl det som hon inte ville Rose skulle veta om henne.
Den lilla flickan som en gång varit Alice satt i regnet, dygnblöt och hackade tänder. Hon var inte mer än tio år, vilsen och ensam. Rädsla hade kommit tryckande även om hon hade tagit med sig samma dolk som hon hade på sig där och nu ifrån sin bror innan hon rymt. Han skulle bli rasande men vid den tanken kände hon ett leende på sina läppar.
”Det är någon där”, hörde hon en svag röst och kollade upp.
Där i regnet kunde hon se tre figurer. Med sina sinnen kunde hon snabbt avgöra att de enbart var två människor och en halvvampyr. Alice kände sin nyfikenhet, aldrig innan hade hon träffat en fri människa utan hade bara hört de nedlåtande historierna om dem.
”Människor är svaga”, kunde hon höra sin mors röst i sitt huvud och Alice förstod inte varför halvvampyren hade slagit följe med dem.
”Låt henne dö”, sade en annan röst.
En ung pojke, några år äldre än henne. Han hade mörkt hår som slickade sig emot hans huvud och mörka, hårda ögon där hon inte kunde finna någon som helst mjukhet.
”Nej, hon ska med oss”, sade halvvampyren bestämt.
”Toppen ännu en blodsugare”, sade den tredje nedlåtande som var den första som hade talat.
Alice såg hur halvvampyren, en ung kvinna, äldre än de andra två, äldre än Alice hugga tag i henne. Halvvampyren lät sina fingrar tryckas emot hennes hals men flickan kämpade tillbaka. Människan, flickan frammanade eld och halvvampyren backade även om hon verkade bestämd på sin punkt. Det var första gången Alice såg en som inte var fullvampyr använda elementen och det gjorde henne chockad.
”Äger inte du dem? För i så fall borde hon bestraffas för det där”, sade Alice men hennes ord följdes av en svår hostattack.
Halvvampyren gav Alice ett leende medan de andra verkade ogilla henne ännu mer för de orden.
Alice pausade minnet och letade reda på nästa två år senare.
Svetten droppade om Alice, hon hade de två svärden i händerna och en skapad vampyr kom emot henne. Han log emot henne som om han tyckte hon var svag, som om hon inte hade en chans emot honom. Då han kom emot henne, smet hon undan och duckade. Han kunde inte få fatt i henne.
”Ska du skada mig flicka, lilla?” väste han, ”Både du och dina vänner kommer dö innan solen nått sina första strålar på himmeln.”
Alice kände sådan desperation av att rädda sina vänner, för de tre figurerna som räddat henne ifrån en plågsam död hade kommit att bli hennes familj. Desperationen gav henne kraft men samtidigt lät hon känslorna ta över och gjorde misstaget. Då svärdet spetsade vampyrens hjärta missade hon. Det kunde inte varit med mycket men han greppade snabbt tag i henne, slog henne medvetslös emot klippväggen bakom henne.
Snabbt övergick Alice till nästa.
”Alice, Alice”, sade en orolig röst och hon kände sig bli ovarsamt skakad.
Något förvirrad, något borta hörde hon Nikolajs röst. Nikolaj hon inte träffat sedan hon rymt.
”Du håller dig borta ifrån henne”, väste han till något och hennes ögon mötte en besynnerlig beskådning.
Nikolaj satt lutad över henne och bakom honom kunde hon skymta vampyrens sönderslitna kropp. Blodet på Nikolajs händer avslöjade vad han hade gjort. Så mötte Alice de mörka ögonen som inte längre var sådär hårda och kalla. För första gången kunde hon skymta oro i dem.
Alice lät varje känsla syra igenom varje tanke och hoppades att Rose skulle känna allt det hon hade känt. Sedan hoppade hon över till nästa, tre år efter det. Hon hade lämnat den lilla gruppen och begett sig hem, träffat sin mäster som hon tillbringat åren med även om hon tillskillnad ifrån innan hållit kontakten med Nikolaj, den enda av hennes bröder hon tyckte om.
Vapnen på henne kändes en aning klumpiga. Även om hon inskaffat några nyligen på diverse sätt så var de fortfarande obekväma men de var hennes troféer. De ända hon riktigt kände sig bekväm med var de vapen hon haft då hon begett sig hem tillsammans med Nikolaj även om hennes armborst hade varit till nytta många gånger så låg de obekvämt dunkande emot hennes höft.
Så hörde hon de smygande stegen bakom henne. Hon skärpte sina sinnen och kunde urskilja fyra personer som sakta omringade henne. Hon lät dem närma sig henne men innan de hann anfalla lät Alice armborstet avfyras mot den som befann sig mot väst i buskarna men lät det sedan falla till marken medan hon drog några knivar som hon kastade emot den i nordöst. Sekunderna senare kunde hon känna hur någon närmade sig henne bakifrån, snabbt drog hon svärden som vid det här laget blivit en del av henne. Snabbt svingade hon dem och de mötte stål. Ännu en person kom upp emot henne.
”Alice”, sade den mörka rösten men Alice hann inte hejda den svärdstött hon redan riktat emot honom.
Svärdspetsen missade endast med någon millimeter då han blev knuffad av ingen mindre än Maya. Alice häpnade men log sedan stort. Dereks armar slöts kring Alice midja och han drog runt henne i en piruett tills hennes skratt bubblade upp genom hennes hals. Ett stön väckte dem båda ur deras omfamning.
En pojke haltade fram ifrån buskagen. Hans ansikte var likblekt och i hans axel stack pilen ifrån armborstet. Alice skratt dog då hon såg de andras miner. Maya tog sig fram till honom och började undersöka hans axel.
”Ni borde verkligen inte smyga er på någon sådär”, sade Alice och ett litet fnys undan slapp Derrina som kom upp bakom dem.
Alice misstänkte att det var henne som hon kastat iväg knivarna emot och då han drog fram tre brända, förstörda knivar besannades hennes misstankar. Dereks leende försvann inte för en sekund, hans ögon tindrade och den hårda pojke som hon träffat verkade som bortblåst.
Alice andades häftigt. Det tog på hennes krafter, varför kunde hon inte säga men det var som om något försökte blocka henne men hon brydde sig inte utan kämpade så gott hon kunde för att hålla kvar bandet till Rose.
”Du har saknat mig”, sade hon till honom samma kväll då de satt invid lägerelden.
De andra sov djupt. Derrina med sina lätta andetag, Maya mumlandes i sömnen och pojken med djupa snarkningar. Allt kändes rätt.
Derek satt nära henne och hon kände pirret i magen. Hon betraktade honom då elden kastade sitt mystiska sken på honom. Det var som om han vägrade att möta hennes blick men spå gjorde han det. Först var de hårda och bestämda men då han kollade på henne mjuknade de. Han lutade sig sakta fram emot henne, smekte hennes kind lät med sin hand.
”Klart jag har och du har saknat mig”, sade han men mer som en fråga än som ett konstanterande.
”Behöver du verkligen fråga det?” frågade hon och han lutade sig fram och kysste henne.
Inte hennes första kyss men deras.
Alice hoppade fort vidare, det kändes som hon inte berättade allt hon ville om honom. Vem han var utan mer den han var för henne men hon hoppades att det skulle räcka för tillfället. Att Rose som senast kvällen innan sagt till henne att se till att fånga den hon älskade. Även om det var länge sedan hon älskat Derek så hade hon gjort det.
Alice vaknade med ett ryck. Kylan hade krupit sig på henne och då hon märkte att han var borta blev hon genast orolig. Han hade varit så distraherad av någonting det senaste, något han vägrade att berätta för henne. Nu bestod deras grupp endast av hon, Derek och Maya. Pojken och Derrina hade gått skilda vägar men de tre trivdes tillsammans.
Snabbt tog sig Alice upp ifrån deras gemensamma bädd. Hon drog endast på sig hans skjorta som räckte henne ned till låret för hon skulle ju ändå vara tillbaka strax, det var i alla fall vad hon hade trott.
”Nej”, väste hans röst.
Den hade mörknat märkbart sedan de träffats sex år tidigare. Han hade växt ifrån den pojk han varit till en ung man och hon, en ung kvinna.
Snabbt och ljudlöst tog hon sig fram till stället varifrån hon hade hört hans röst.
”Inte ännu, ge mig mera tid.”
Hon kunde skymta honom mellan träden och såg ännu en figur.
”Du vet vad du lovade mig, jag har hållit min del av vårt avtal och nu är det din tur.”
Kvinnans röst var hemsk. Alice kände en kyla inom sig hon inte känt på mycket länge. Alice stapplade bakåt då hon såg kvinnans ansikte. De gröna, klar gröna vackra ögonen stirrade distinkt på henne medan Derek verkade sucka. Sedan gjorde han något Alice aldrig skulle glömma. Hon svor den bindande eden.
”Åh, bra”, sade kvinnan, ”Och nu till det roliga.”
Med ett finger visade hon Alice att hon skulle komma fram. Alice såg då den döda unga pojken framför Derek, dödad med hans hand, med hans kniv.
”Ett blodsoffer”, sade Alice.
Det var som hela hennes värld kom kraschande emot henne. Sveket var olidligt.
”Hämnd har ett pris Alice”, sade kvinnan och Alice ryckte till då hon nämnde henne namn, ”hans själ är nu min att härska över, tills den dag han inte längre är min.”
Alice rös över hela kroppen. Hon mötte hans ögon som nu var döda, tomma på ett sätt hon förr aldrig sett dem.
”Och det hjärta som tillhörde honom är nu mitt.”
Kvinnan drog fram en kniv, lång men böjd. I stunden kände sig Alice förlamad, som trollbunden. Då kvinnan blottade hennes kropp, rörde hon inte en muskel. Då knivens spetts sattes vid hennes bröst och trängde igen huden var det som om hon inget kände.
”Snart så…” viskade kvinnan för sig själv men så kom en kniv farande emot henne.
”Alice spring”, skrek Maya och Alice vaknade.
Allt kändes tusen gånger mer än vad de någonsin gjort förut. Hon gav kvinnan en örfil och sprang. Allt vad hon hade. Hon sprang till Nikolaj.
Alice ville inte avsluta det men hennes styrka verkade försvinna men hon ville att Rose skulle se det Alice kommit fram till innan hon dömde honom.
”Alice, du måste äta.”
Nikolajs röst trängde sig på som vanligt. Hon hade inte ätit på länge och hon kände sig så svag. Nikolaj suckade och slog sig ned jämte henne i soffan, i hans soffa som blivit hennes hem.
”Alice, jag vet att det inte är lätt men jag vet att han älskade dig.”
Alice sade inget utan mindes istället att han aldrig nämnt just de orden, likt hon aldrig hade talat dem för honom.
”Du vet, den gång då du var medvetslös.”
Alice rörde sig inte, hon vågade knappt andas, det var ända gången de två hade träffat varandra.
”Hela tiden bad han en bön, han ville att någon vem som helst skulle rädda dig. Jag minns hans ord än idag men tänker inte upprepa dem för dig. Han använde sig av ord som aldrig borde yttrats, av något eller någon.”
Nikolaj pausade men fortsatte då Alice inte sade något.
”Det var inte jag som tog hans liv eller de fyra andra skapade vampyrerna jag aldrig tror du fick se. Jag visste att du skulle komma att tro att det var jag men blodet på mig var ditt.”
Alice började skaka okontrollerat. Nikolajs armar slöt sig runt henne, försökte hålla henne stilla då polletten trillade ned för henne.
Alice ville inte att Rose skulle se mer, se det Alice gjort i sin desperation. Hur lågt hon sjunkit och hoppades att de skymtar som blixtrade förbi Alice ögon skulle vara just det, osammanhängande skymtar.
Så slet sig Alice ifrån Rose och hon kände tårarna hade börjat rulla nedför hennes kinder.

Jag flämtar till och känner tårarna rinna nerför kinderna. Känslorna är är, eller var, så starka. Jag vet inte om jag borde krama henne eller låta henne vara. Jag väljer kramen, men det blir en snabb kram.
Jag skulle kunna ta ner barriären, men så läge kvinnans kropp är kvar vill jag helst ha kvar den.
"Rose?" säger Steve lite undrande och oroligt. Jag ler och torkar bort tårarna.
"Ja?"
"Mår du bra?" frågar han och höjer tafatt handen. Plötsligt ser jag ännu fler minnen, men inte Alice, utan Steves. De gånger då han vaktade mig utan att jag visste det, alla gånger han fick mig att le på ett eller annat vis. Han fanns jämt vid min sida då han kunde.
"Om det inte är för mycket begärt så kanske du kan flytta på kroppen?" undrar jag. "Eller..." Raul... tänkte jag säga, men han visade sig vara Derek.
"Eller...?" frågar Steve och kastar kvinnans döda kropp över axeln.
"Nej, gör det du, och snabbt är du snäll", ler jag. Han nickar och hoppar och... flyger? Precis som i gamla sagor och sånt så flyger han över trädtopparna tills man inte ser honom. Vad i... tänker jag men hinner inte längre förrän han är tillbaka.
"Havet?" gissar jag.
"Självklart, nu får hajarna ta hand om resten, och sen med några besvärjelser så finns inget kvar." Jag nickar. Det borde vara några av de lätta besvärjelserna jag kan. Varför börjar jag plötsligt minnas alla lektioner?
"Nu. Tillbaka till ämnet", säger jag och vänder mig mot Alice och Derek.
"Alice, något straff måste han fortfarande ha, den onda magin är trots allt ond, så jag måste tyvärr säga att jag inte bryr mig om hur det tidigare var, eller hur han är. Det är magin i sig jag är orolig över, inte personen.
Och sen vill jag gärna veta hur i helskotta du kunde förvandla dig till Raul utan något element, och vart fan den riktige Raul tog vägen?" frågar jag upprört. "Och säg inte magi är du snäll, för då kommer ditt huvud flyga av, för så förbannad kommer jag bli. Ön har levt länge, och då menar jag länge, lite magi kan inte tränga igenom barriärerna och lura mig, öns härskarinna.
Jag må vara en ny härskarinna, men jag har levt ihop med ön i halva mitt liv."
Steve ställer sig åter bredvid mig. Min livvakt, min högra hand, min vän.


[Haha, förlåt xD Blev tvungen Nu måste du hitta på en lösning >.< Och jag var tvungen att ta med Raul igen, skrev ju att han var "min farmors högra hand" xD
Jag borde inte skriva saker som jag inte är säker på vart det kommer leda... x) ]