PRS Mellan Hermione 1234 och sanna1324567

Jag ställde mig snabbt upp men stannade där jag var.
"Snälla lyssna på mig!" Sa jag. "Och ta det lungt, du kan ha en hjärnskakning! Jag ville inte göra det! Snälla lyssna på mig!"

"Låt mig vara!" sa Vanessa iskallt och skyndade sig in i huset igen. Hon låste och satte sig för Att stirra ut genom fönstret.

Jag suckande och tänkte: Nu har jag förstört allt. Eller hon kommer iallafall inte velja se mig mer...
Jag gick mot mitt hus, fast än jag inte ville gå dit mer i hela mitt liv. Men jag frös och skulle bli mördad om jag kom hem sent.

Vanessa såg när han gick, och då gick hon ut och hämtade sina böcker. När hon kom in så började hon skriva på sin novell till skolan.

Jag öppnade dörren så tyst som möjligt men det var inte så lärt, för den knarrade. När jag vänt mig om och stängt dörren så hörde jag fotsteg bakom mig. Jag stannade vänd mot dörren medans jag släppte handtaget.
"Nej, men hej. Vad gör du här!" Sa Tina ironiskt men ändå allvarligt. Och såklart rasande.
"J-jag är hemma... Nu."
"Ja, jag ser det."
"Förlåt." Jag stog fortfarande vänd mot dörren.
"Vi får prata om det här imorgon! David har en kompis hemma!!" Väste hon och gick iväg. Jag förstog precis vad hon menade.
Jag sparkade av mig skorna och gick in i vardagsrummet. Där satt David och hans kompis Gustaf. Jag förstog inte ens varför de var kompisar, de var så olika.
"Hej Alex!" Sa Gustaf.
"Hej." Mumlade jag till svar.
"Ska du hänga med oss?" Frågade han. Jag hade gärna svarat ja för att irritera David men om jag sa ja skulle jag få ett straff sen.
"Eh. Nej... Jag måste göra... Läxor." Svarade jag.
"Okej, men en annan gång kanske!" Jag nickade till svar och gick upp för trappan - in i mitt rum.

(Förlåt för så himla långt uppehåll, men glömde typ bort alla roll under november :c)

Vanessa hade svårt att koncentrera sig, och till sist, när det ända hon skrivit var ett stycke, så slog hon ihop boken och tog med sig det upp till sitt rum. Hon slog på en skiva med hög rockmusik och höjde den till max så att hon nästan inte hörde sina egna tankar.

Det gör inget att du glömde! Det är bara kul att du skriver nu! Jag gillar verkligen det här rollet ♥

------------

Jag kunde inte sova, för då skulle jag få skäll när jag inte kom till maten när de ville det. Och jag var inte ett dugg trött. Jag satte mig bara på sängen med ansiktet i händerna och tänkte på Vanessa. Varför? Varför var jag tvungen att vara en sånn idiot? Var det... Jag hade aldrig tänkt på det förut. Jag stelnade till och slutade andas för några sekunder medans det gick upp för mig. Eller, jag hade vetat det hela tiden men ignorerat det. Det var pågrund av de. De där monsterna där nere. Inte Gustaf. Men de andra. Jag hatade de. Jag var rädd för de. De fick mig att känna mig hemsk. Det var därför kag fick andra människor att känna sig hemska. Jag hatade känslan. Så varför gav jag den till andra? Det kändes inte bättre. Jo, när jag gjorde det. Men inte med Vanessa. Jag måste förklara för henne.
Nej.
Det går inte.
Nej.
Hemligt. Jag får inte säga till någon.
Nej.
Jag ville inte ens tänka det. Men jag kunde inte berätta om de. Monsterna. Men jag skulle försöka be om ursäkt.
Jag suckade högt och la mig ner på sängen.
Fan också.

(Gud det här blev lite knäppt... )

"Vanessa! Vanessa!" Vanessas mamma skrek upp till Vanessa, som inte hörde henna alls. "VANESSA!" Nu stod hennes mamma utanför Vanessas dörr och bankade på den.
"Ja?" frågade Vanessa förvirrat och öppnade dörren för sin mamma.
"Varför svarade du inte? Strunt samma, men stäng av den där fruktansvärda musiken, nu genast!" halvskrek hennes mamma för att göra sig hörd över musiken.

Gustaf hade inte gått. Han skulle äta här. Tur för mig.
Jag låg i sängen och väntade på det. Eller... "Utskällningen."

"MAT!!!"
"Okej!" Ropade jag tillbaka. Annars skulle det bli ännu värre för mig sen. Jag skyndade mig ner.

Jag hörde inte vad de sa. Det var bara ett surr i bakgrunden. Jag brydde mig inte heller om vad de sa.
"Vad har du gjort idag då, Alex?"
Jag tittade förvånat upp in i Gustafs ögon.
"Eh..." Alla andra höll andan.
"Inget speciellt. Jag har bara... Hängt med några kompisar..." Fick jag ur mig. Det var ingen lögn. Jag bara sa inte allt.
"Var det kul då? Vad gjorde ni?"
Jag blev helt överväldigad av frågorna. Ingen frågade någonsin något sånt här till mig.
"Vi bara... Var ute."
"Okej." Svarade han och log mot mig. Han såg ut som att han skulle säga något mer men min "mamma" hann före.
"Ska du sova över här förresten?" Hon frågade Gustaf. Hon ville säkert inte att han skulle prata med mig.
"Nej, jag tror inte det. Jag vill inte vara till besvär."
Snälla säg ja. Snälla säg ja. Snälla säg ja. Tänkte jag. Om han stannade så kunde de inte göra något.
"Helt säkert? Du är inte till besvär alls!" Ljög hon vidare.
"Nej, tack. Jag ska också passa min lillasyster. Jag borde nog gå snart. Men det är inte än." Svarade han med ett stort leende, men jag såg ändå att han slängde ett oroligt ögonkast mot mig som tittade ner i tallriken och bara ville försvinna.

"Visst", svarade Vanessa och reste sig upp. Hon släpade sig fram till sin stereo och pausade.
"Vad är det med dig?" frågade hennes mamma förargat. "Först så svarar du inte i telefonen, och sedan så gör du så här och hör inte ens när man ska prata med dig?"
"Har du ringt till mig?" frågade Vanessa förvånat. "Men... jag har ju haft på ringsignal!"
Hon tog fram mobilen ur sin ficka och visade sin mamma. "Inga missade samtal", konstaterade hon. "Du måste ha ringt fel nummer, eller någonting."