It's dark times, once again..[SV]

Alltså, kapitlet är snart klart, men eftersom jag är i Nyköping hos min farmor och farfar i helgen så har jag verkligen inte haft tid att skriva. x) Det ska vara uppe på, senast tisdag!!

Jaa
Hoppas att du har det bra hos din farmor och farfar!

Jag hade det trevligt!


NU har jag skrivit klart ska jag publicera??

JA : DDD

JAaaa!!

Jag är utelåst och behöver nåt bra att läsa!

Okay then ^^


~6.

1998.05.09
Syrenerna hade börjat blomma, tidigt det här året, och den söta blomdoften fyllde upp den stökiga gräsåker som kallades trädgård i Kråkboet. I ett hörn av trädgården blommade det så mycket att de väl vattnade två meter höga växtspirorna var mer lila än gröna, och för den ovana skulle doften förmodligen bli överväldigande. Men Ginny var van, mycket van, vid dessa gredelina blommor och deras lukt, så för henne gick det utmärkt att sitta med rakt utsträckta ben i det lilla hörnet som växterna skapat. Idag var det bara underlättande med den starka doften, för den tog udden av det stora fokuset på Fred, Tonks, Lupin och de andra. George låg så gott som livlös på sitt rum, stirrade upp i taket och rörde knappt den mat Molly skickade upp Ginny med. En av de fyra kvällarna hon fått det uppdraget, så hade han vänt sig om när hon var på väg att lämna rummet, gett henne en ursäktande men sorgsen blick, och sedan plockat upp en av morotsstavarna. Teddy var i sin mormors vård, efter att Harry vänligt avböjt erbjudandet om att ha honom boende hos sig. Ron och Hermione släppte knappt taget om varandra, Percy hade dykt upp en sen kväll och sedan haft ett långt samtal med Molly och Arthur som slutat i både tårar och kramar, och på något sätt verkade livet pågå i ett stort töcken, med glada rapporter från The Daily Prophet och Kingsley som ny premiärminister.

Harry beskyllde sig själv för alla som dött i striden. Han sade det inte högt, men hon förstod, och hon visste det på hur han höll sig undan bäst han kunde, hon visste det på tystnaden och undvikandet av ögonkontakt. Hermione sov fortfarande i hennes rum, men det var inte en stor mängd ord som utbyttes. Det var det inte någonstans, och det gav huset en grå, sorgsen och tung atmosfär.
Kort sagt, det var bra mycket mer avslappnande att sitta själv i det blomklädda hörnet och låta sig själv tänka. Och det hade det alltid varit, ända sedan hon var tre år gammal och råkat uppröra Percy genom att använda en sida i hans bok som ritpapper. Trots att Molly raderade färgen direkt så var Percy sur och tvär en stund efteråt, vilket fick henne att gömma sig på första bästa ställe. Självklart hade hon blivit hittad efter inte alltför lång tid, men ändå så förblev det hennes ställe om hon behövde vara ensam och tänka. Hon hade tillbringat många dagar här under den senaste sommaren.

”Från ditt fönster har man extremt bra utsikt över trädgården, visste du det?” Harry hade på något sätt lyckats ta sig fram ljudlöst så att han stod bara några meter ifrån henne.
”Jag har bott där sedan jag var två, och det där var den lamaste ursäkt jag hört på ett bra tag.”
”Det var aldrig min grej, okej? Ursäkter.”
”Förlåten. Vad gör du här? Du fick bara en väldigt stark känsla att gå och leta rätt på mig efter att knappt ha sagt två ord till mig sedan striden?” Hon visste om att attityden hon hade just nu var både kylig och avvisande, men helt ärligt så brydde hon sig inte så mycket.
”Något åt det hållet?” Utan att fråga satte han sig ner på den tomma platsen bredvid henne, så nära att hon kunde känna de magra armarna nudda hennes. En stund var ljudet av deras andetag det enda som hördes, och det var tillräckligt.
”Hur var det?” frågade hon till sist.
”Vad?”
”Allt. Att vara bortrest i månader, att knappt ha kontakt med omvärlden, att gömma sig, att... göra vad ni nu gjorde.”
”Jag gör det aldrig igen”, svarade Harry snabbt. ”Aldrig. Det var... jag vet inte. Deprimerande. Ensamt. Enformigt. Man saknade alla, hela tiden. Speciellt Hogwarts.”
”Hogwarts saknade dig. Jag med.”
”Jag vet. Förlåt.”
”Vedermödorna av att tycka alldeles för mycket om pojken som överlevde är ganska obarmhärtiga.”
”Ursäkta?” Han skrattade till, och för ett ögonblick kunde hon se hans gröna ögon glittra till.
”Jag är ledsen för att jag aldrig kunde säga ett ordentligt hejdå.” Ginny skrattade. ”Det har plågat mig hela sommaren, för att vara ärlig. Och så har jag varit arg på Ron. För att han skulle förstöra allt.”
”Det var åtminstone trevligt innan Ron klampade in”. Harry tittade förstulet ner på sina knän. ”Jag saknade tiden med dig något så enormt. Hela tiden. Vissa nätter, när jag vaktade utanför tältet, brukade jag titta på din prick i Marodörkartan. För att då visste jag att du levde. Att du var säker.”
”Ibland önskar jag bara att den där tiden aldrig tagit slut. Att Voldemort aldrig funnits. Att vi hade levt i en mindre komplicerad värld, kunnat vara tillsammans utan att riskera mitt liv. Att du inte hade tvingats till att göra slut med mig.” Harry tittade upp, mötte hennes ögon för första gången på länge, och hon njöt av att se de mörkgröna ögonen glittra, hon njöt av att få titta på honom igen, bara veta att han levde och fortfarande var en lika perfekt varelse.
”Jag älskar dig. Jag är fortfarande alldeles för förälskad i dig, tillräckligt förälskad för att Ron ska bli galen på mig och tillräckligt förälskad för att inte kunna låta bli att titta på dig. Tillräckligt förälskad för att våga säga det högt till dig. Och jag vill aldrig någonsin sakna dig lika mycket som jag gjorde då, aldrig igen.”
Ginny svarade inte direkt. Istället lät hon sina läppar möta Harrys, i en lång och känslosam kyss som knappt liknade något de haft förut. De hade knappt pratat med varandra på nio månader, de hade inte varit ihop på nästan elva månader, men inget kändes främmande eller obekvämt och i det ögonblicket så kändes allting perfekt.

2004.03.10.
Det var nästan fullmåne. Förmodligen njöt Englands alla varulvar av en god natts sömn just nu, hämtade kraft för att om några få nätter uppleva den omänskliga smärta och tortyr som det innebar att vara varulv. Det starka ljuset från månen försvårade chansen att se stjärnorna på den svarta natthimmelen, men det lyste upp sovrummet i ett spöklikt sken, nästan som taget ur en spökhistoria. Det var en natt som gjord för obehagliga mardrömmar, vilket fått Harrys hjärna tillräckligt paranoid för att vägra slappna av. Ljudet av vinden som susade utanför gjorde inget bättre, och därför satt han kvar vid foten av sängen, inlindad i en grovstickad ullfilt för att inte ta något täcke från Ginny. Hon sov djupt, efter en hel del övertalning från hans sida, och det lysande röda håret låg utspritt i slingor på det vita örngottet. Kontrasten var vacker i all sin styrka, och den fick Harry att le stort. Hälften av hennes ansikte var begravt i kudden, men han kunde urskilja ett svagt leende på de tunna läpparna. Det var bara han som låg sömnlös i deras hus den här natten.

Nätter som dessa, nätter då han bara visste att mardrömmar skulle plåga honom så fort han stängde ögonen, var nätter då alla minnen inuti honom var som mest smärtsamma. Det var sådana här nätter som han saknade Sirius, Remus, Tonks, Dumbledore, alla figurer han sett upp till i sitt liv som försvunnit, som mest. Det var sådana här nätter han saknade sina föräldrar. Att inte kunna släppa tanken om hur det hade varit om Voldemort inte funnits, om han bara fått leva ett enkelt, vanligt liv, så vanligt det nu kunde bli på trollkarlsvis – gjorde så fruktansvärt ont. Hans föräldrar hade kunnat få träffa sitt barnbarn, Ginny hade fått möjlighet att träffa dem, Sirius och Remus hade fortfarande varit en del av hans liv.

Han hoppades av hela sitt hjärta att han inte skulle behöva förlora Ron också.
______________________________
kommentera hemskt gärna! jag vet inte hur det här kapitlet blev för att vara ärlig, men det behövdes en liten paus när det händer saker hela tiden. Harry kanske är lite överdrivet romantisk - jag vet faktiskt inte men han uttrycker sig sällan om kärlek, han tänker den, men är dålig på att säga saker högt.

Oh well, jag kan inte skriva kysscener förresten, även om det knappt är nödvändigt att säga.
Kram på er!

Du kan ju visst skriva kysscener! ♥

Wait... jag skrev och postade ju ett inlägg! D:

Men sammanfattat av komentaren så är det jättebra och kärlek på dig för att du skriver så bra ♥

Super Gillar när du skriver från "förr i tiden" eller vad man ska kalla det Så att man får veta mer över vad som hände direkt efter striden typ.

Det jag skulle säga att du kan förbättra är kyss scener, men jag är inte så insatt i sångt, att jag inte har så mycket att säga xD Men Det skulle kunna förbättrats

Ugglan Hedwig Elma00
weell, det här blev ju lite krångligt '-'

Jag förvarnade er alltså, jag kan inte. Jag kan inte skriva romantiskt, då dör jag av rodnad och allt blir totalt fel. Jag kan skriva djupt, sorgligt, händelsefyllt, men jag kan inte skriva romantik! Vet inte hur jag lär mig heller?