Rolla. Nu. Spenc. >:3

"Åh...", mumlade jag och gömde
svansen bakom mig. "Det är okej,
jag menar, du har ju betalat tillbaka
skulden. I och med att du följde
efter mig...", sade jag och log
prövande. Sedan vände jag mig mot
Shina. Det låter som en bra idé.
Ni kan väl fixa skydd så gör jag
upp en brasa". sade jag och log.
Jag hade fortfarande en omgång
kol till att använda.

Jag nickade tyst och började gå in i skogen. Miranda, som började må mycket bättre, och jag böjde trädgrenar och plockade de största, skyddande löv vi kunde hitta.
"Det ser väl lagom bra ut?" log Miranda när vi tagit ett steg tillbaka för att inspektera arbetet.

När de hade gått gick jag också
in i skogen och började söka
efter ett bra träd. När jag hittade
en bra björk knäckte jag den
vid roten och plockade upp den
i munnen. Sedan började jag
gå tillbaka för att träffa Shina
och hennes vän.

Jag vände mig om och såg Wounded komma tillbaka med ett stort träd i gapet. Med löv på och allting.
"Vi kan ta grenarna", sa jag och började knäcka av dem.
"Men vissa kan behövas till att starta elden med torrved", påpekade Miranda.

"Inte för att skryta, men jag kan
nog tända eld på det mesta,
utan torrved", sade jag till henne
och flinade. Sedan släppte jag
trädet en bra bit från
vindskyddet och backade
några steg. Så tittade jag på
Shina och tjejen bredvid henne.
"Backa", befallde jag och fnös.

Jag gjorde som hon sa och backade ända till vindskyddet. Miranda lade armarna i kors då hon backat tillräckligt. Hon såg över på mig. Och jag visste inte varför, men jag fick känslan av att hon ville berätta något för mig. Jag rynkade lätt och nästan obemärkt på ögonbrynen och såg bort på Wounded's show.

Det tog några sekunder för mig
att sätta eld på kolet i min mage,
men till slut strömmade det upp
och jag sände en eldboll mot
trädet som fattade eld i ett regn
av gnistor. Strax lugnade det
sig och elden minskade till en
stor brasa. Jag bugade överdrivet
och satte mig ned. "Tada"

Jag log lätt och gäspade. Det började mörkna och snart skulle nattens syrsor börja spela på sina ben. Stjärnorna skulle prydda himlavalvet och en rund måne skulle ta solens plats. Snart skulle brasan vara den enda ljuskällan och de skulle somna, i hopp om att inget skulle hända under natten.
Jag kröp in under vindskyddet. Tur nog hade vi tänkt på att göra det lite mjukare och mossa klädde marken under taket.

Jag följde Shinas exempel och
kurade ihop mig bredvid
vindskyddet, som en trygg mur
mellan henne och omvärlden.
Jag kastade en blick på tjejen.
"Wounded. Jag heter Wounded",
gäspade jag och somnade
innan hon hann svara.

Miranda såg kort på draken. Wounded, tänkte hon.
Sedan slöt hon ögonen och lät sömnen bära in henne i sin varma famn.

Shina

Sakta åkte mina ögonlock upp och jag tittade upp i taket. Jag hörde Woundeds andetag intill mig och kände Mirandas kropp till höger.
"Är du vaken Shina?" viskade hon plötsligt och jag såg på henne. Nickade.
"Jag... måste säga en sak", viskade hon och rynkade på ögonbrynen, "Och det är att jag... tycker du borde börja träna eld-bändning."
"Va?" Nu var det min tur att rynka på ögonbrynen, men nu i ett oförstående syfte, "Jag besitter ju ljusets kraft!"
"Men eld är inte långt ifrån. Du kan ju bränna folk, men bara om du kommer tillräckligt nära. Jag vill att du ska kunna slåss, på avstånd."
"Det kommer aldrig gå! Och förresten, så har jag dig och Wounded vid min sida", sa jag.
"Men om... om jag... inte finns kvar här länge till då?" mumlade Miranda och såg bort.
"Vad i hela friden snackar du om?!"