Striden om Friedewi. (Roll för alla)

[Cara Riddle: Okej, vad synd. ]


Alduya hade tagit sig ifrån sitt rum, vilket hon inte alls gillade. Det liknade precis ett vanligt rum till vem som helst, vilket hon inte var. Hon hade en uppgift som hon var tvungen att utföra. Oupptäckt tog hon sig ned till fängelse hålan där hon visste att den unga kvinnan, trollet befann sig. Hon hörde morret, kände lukten av blod och log roat. De hade redan försökt att fly och även om de inte ville ha hennes hjälp tänkte hon ge den till trollet. Sedan skulle de vara kvitt.
”Morra inte så hemskt högt om ni inte vill bli upptäckta dvs”, sade hon ut till vargen.
Vargen som var flickan, Alduya förstod att hon var någon slags skepnadsskiftare. Alduya stod på ett säkert avstånd så ifall ett utfall skulle komma så skulle hon hinna komma undan. Varför flickan inte förvandlat sig förut var ett mysterium för Alduya, hon hade kunnat undgå att bli infångad överhuvudtaget och varför inte ta den chansen?

Susi gläfser förvånat till när kvinnan dyker upp.
Varför har hon kommit hit ner?
För att reta dem?
Hon lutar undrande på huvudet och förvandlas tillbaka till människa.
"Okej, jag vet inte vilken slags galning du är, men nu är det slut med dina lekar",
säger hon högt och förvandlas snabbt till varg igen. Hennes gula vargögon blixtrar när hon öppnar munnen i ett hotfullt grin och stelt närmar sig kvinnan med rest ragg.

Zia ser upp och ser den förhatliga kvinna som var orsak till att de satt där. De döda männen störde henne inte nämnvärt och hon klev enkelt över dem, "Och exakt vad gör du här? Order av din människovän eller?" säger hon föraktfullt till kvinnan och önskar att hon inte var vapenlös för tillfället. "Bara så du vet så kommer dina män skrumpna ihop och dö inom några timmar, om ni undrar." hon ogillade verkligen kvinnan och förrädare var ett ord Zia ville kalla henne.

”Ta det lugnt, jag är här för att hjälpa dig”, sade Alduya emot trollkvinnan.
Vargflickan brydde hon sig inte om men hon kände på sig att trollet inte skulle tillåta att lämna henne och det skulle innebära en konflikt vilket skulle leda till att de skulle bli upptäckta. Likaså brydde hon sig inte om männen, soldaterna, det fanns alltid fler.
”Jag har inga vänner men jag vet bästa vägen ut, följ mig”, sade hon snabbt och började ljudlöst gå längst korridoren.

Lia, flyger tysr upp i trollets röda hår, hon undrade vad hon hette. Hon tittade tyst på vargen och alven som nyss kommit in. Hon hade dock inte sagt något på väldigt länge.
Tankarna styrdes mot Mona. Vart var hon?

Susi står förtvivlat kvar där hon stannade och kollar misstänksamt på kvinnans rygg.
Försöker hon lura henne att gå i en fälla?
Susi lägger sig på mage och döljer ögonen under sina enorma tassar. Vad, vad, vad vill hon?
Susi gnäller och önskar desperat att hjärnan skulle fundera ut vad hon ska göra.

Zia synar henne men följer med, lika bra att följa efter henne som någonannan. "Varför? Varför hjälper du mig?" frågar hon då de går och ser efter om vargen är efter henne, egentligen spelade det inte så stor roll men hon ville inte ha någon här, "Konstigt att du inte har några vänner." säger hon ironiskt.

Plötsligt hörs fotsteg i korridoren igen.
Men inte två som förra gången.
Det här var många fler. Susi flyger upp som stungen av en geting och höjer nosen.
En ljus och panikslagen sång ekar mellan väggarna och studdsar tillbaka till Susi.
Bakom henne har de första soldaterna fått syn på henne och börjat angripa med dragna svärd. Susi rusar genast iväg samma väg som de andra gick, med skaror av beväpnade vakter i hälarna.

”Ett liv för ett liv”, viskade Alduya till trollkvinnan och fortsatte sedan ”eller två.”
Hon rynkade på näsan. Ljudet av vakten hördes långavägar. Lukten av honom äcklade henne, han hade troligtvis inte tvättat sig på dagar och det var svettigt att gå runt i rustning hela tiden. En av andledningarna hon inte bar en var att de gjorde henne långsam och det inte så hon lärt sig. Att ha rustning var en skam, det visade enbart svaghet och rädsla.
”Stanna här”, viskade hon till de andra.
Hon tog sig fram bakom vakten och innan han ens visste att någon var bakom honom hade hon skärt upp hans hals. Ett litet gurglande ljud kom ifrån hans strupe men sedan blev han tyst. Hon lät honom ligga, det skulle dröja innan någon patrullerade den korridoren nästa gång. De hade precis bytt vakter och ingen brukade gå i korridorerna nere i fängelsehålan.
”Skynda på.”
Så hörde hon ljudet bakom dem och svor högt.

[Ojsan, Wolf såg inte ditt innan jag postade. ]

(Det gör inget, det funkar bra iaf ^.^ )