Albus Dumbledores dotter

Tack ♥

Oj,gud!
Kollade igenom några ffs som jag började bevaka för länge sen och sedan så ser man att det var du.Ginny. som senast skrivit•_•.Om du fortfarande skrivit/skriver på den här så får du gärna lägga ut ett kapitel eller så.Ledsen att jag inte sätt det här tidigare°~°

Kan du ge oss ett tecken på att du lever och att du inte blivit bortrövad av troll? .Ginny.

Är ny läsare!! Den här ff'n är otrolig!! Kommer det mer snart?

Sara:
När Professor Dumbledore var klar med sitt årliga tal började alla att applådera, men han höll snabbt upp handen och eleverna tystnade. Han verkade vara nervös inför någonting, och det tog en stund innan han började att prata igen:
"Jag skulle vilja be Sara Parker att infinna sig på mitt kontor efter middagen", sedan satte han sig ner igen.
Allas blickar vändes nu mot mig, och jag kände hur blodet rusade upp i ansiktet, vad kunde professor Dumbledore vilja prata med mig om?
Cho tittade frågande på mig, och jag ryckte bara på axlarna.
Desserten dök upp framför oss och vi började att äta, och efter alla tårtor och bakelser reste vi oss upp. Dumbledore hade redan försvunnit, och jag antog att han hade gått upp till sitt kontor för att vänta på mig, även om det lät otroligt... Men trots det sa jag hej då till Cho och skyndade mig till Albus kontor. På något konstigt sätt visste jag vad lösenordet var, och sprang sedan upp för trapporna.
Jag knackade tre gånger på dörren, men hann knappt ta ner armen innan dörren öppnades.
"Hej Sara" sa han och nickade mot stolen "du borde nog sätta dig ner..."
Jag blinkade några gånge innan jag försiktigt satte mig ner på den ganska hårda stolen.
Han öppnade munnen men innan han han säga ett ord sa jag:
"Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för slagsmålet tidigare, jag försäkrar er om att det inte kommer att hända igen!" Jag tittade ner på mina händer men såg att han la huvudet på sned och tittade på mig.
"Du påminner om din mor i din ålder" sa han sedan, helt oförberett.
Ja tittade upp.
"Kände du min mamma?"
"Jag känner henne faktiskt fortfarande, och det var väl egentligen en av anledningar till att jag ville prata med dig. Du måste ha undrat varför jag kallade hit dig?"
"Jo, ja, det klart att jag gjorde... Men... Då vet du alltså vem min mamma är?!"
"Jo, jag är rädd för det."
Jag höjde på ögonbrynet,
"Vad menar du?"
Han reste sig upp, och i det ögonblicken såg han mer respektingivande ut än någonsin.
"Sara, jag visste att den här dagen skulle komma, och jag är rädd att jag skjutit upp det allt för länge förstår du, men vi försökte bara göra vad vi trodde var bäst för dig... Förlåt mig Sara"
"Vad är det du försöker säga!?" Nu var jag riktigt förvirrad, vad var det han skjutit upp? Och vad var det han var ledsen för?
"Jag är din pappa Sara."
"VA!?" Skrek jag och reste mig upp så att stolen välte.
"Jag vet att vi borde berätta det för dig tidigare, men vi trodde att det här skulle vara bättre för dig... Om jag på något sätt kan gottgöra dig..." Jag avbröt honom genom att slänga ut armen så av glas vasen som stod på bordet framför mig så att den gick sönder i tusen bitar.
"Fattar ni inte vad ni har gjort! I fjorton år har undrat, undrat om jag över huvudtaget har några föräldrar, om det finns någon där ute som älskar mig! Men till slut gav jag upp! Vad du än gör nu kommer du aldrig att vara min pappa, och det har du heller aldrig varit!" Med de orden stormade jag ut ur kontoret och ner för trappan. Med tårarna strömmande från kinderna sprang jag mot tjejtoan, men jag hann inte så långt innan jag sprang in i någon.
"Andra gången gillt nu" hörde jag en röst säga, och jag länder genast igen den. Sedan verkade han märka att mitt ansikte var helt svullet.
"Men Sara! Vad har hänt!?" Men innan jag hann svara hade han slagit armarna runt mig, och jag kände ett pirr i hela kroppen, en känsla jag inte borde få när jag kramade Chos kille...
Jag kunde inte säga någonting, utan drog mig snart ut trots att det var väldigt mysigt att bara stå så utan att säga någonting.
Sedan kysste han mig på kinden, innan han kramade om min hand och gick vidare.
"Jag måste gå, men vi pratar mer sedan, okej Sara?"
Jag nickade bara.

Jag sprang så snabbt jag kunden ner till quidditch planen, och så snart David såg mig kom han nerflygande. Det var inga andra människor här och det regnade lätt.
När han såg mina tårfyllda kinder kysste han försiktigt bort tårarna som nu blandats med regndropparna. Till slut kysste han mig mjukt på munnen.
"Jag älskar dig" sa jag tyst.
"Och jag älskar dig" svarade han och tryckte mig mot sin muskulösa kropp. Sedan stod vi så tills mörkret föll och regnet började att ösa ner.

Äntligeeen!! ♥ Gud så spännande, du skriver verkligen himla bra! Jag hoppas verkligen att nästa kommer snart!! )

chokladgrodan - åh men det är ingen fara! Jag har själv varit väldigt oaktiv, men ska försöka att skriva lite oftare nu i alla fall... ♥

koossamuu - *ger dig ett tecken*, inga bortrövande troll! dock elaka lärare haha

PPP - tack så otroligt mycket! Vad glad jag blir! Jo, idag hann jag ju skriva ett i alla fall!

Beutia Ååh tack så jätte mycket!! Förhoppningsvis!

Såååååå bäst!! Älskar det♥

Den där Sara låter lite som Harry Potter... Det är en jättebra idé, men varför skulle Dumbledore hålla tyst om når sånt? Det förstår jag inte riktigt...

Det är ju lite det som är meningen kära du... i slutet av år fem får Harry ett raseriutbrott på Dumbledores kontor, och då kopplade jag ihop det lite hahah...
För Saras skull kanske? Kan vara svårt att berätta någonting sådant, och de trodde att det var bättre för Sara att inte veta^^ men skulle du vilja att jag ändrar någonting i de kommande kapitlen får du gärna uggla mig.